En radikalfeminists påtagliga kvinnoförakt

Jaylazkar skriver om manliga feminister.

Hon undrar i rubriken hur manliga feminister skall hantera situationen när kvinnor ”uttrycker sig ofeministiskt”. Det rimliga svaret är att det inte finns något att hantera. Människor har ofta andra åsikter än man själv har, och det är en del av livets mognadsprocess att lära sig acceptera det — även om man inte accepterar åsikterna i sig.

Hon citerar en fråga hon fått, som hävdar att ”snubb-feminister” inte skall få ”förklara patriarkatet”. Detta är förstås ett oerhört förlegat synsätt. Män och kvinnor har samma rätt att undersöka och förklara hur världen är beskaffad.

Hon replikerar att det är ”ytterst snubbigt” att ”börja en fråga med ett konstaterande”. Är det inte ganska kvinnoförnedrande att utgå från att det är ”manligt” att konstatera något?

Hon säger att man skall ”försöka att förstå varför dessa kvinnor… kände ett behov av att uttrycka sig ofeministiskt”. Kanske för att de har andra åsikter och värderingar än du själv? Nej, det beror förstås på ”det patriarkala förtryck” som de ”möter i sin vardag”. De uttrycker sig som de gör, inte för att de kan tänka själva, utan p.g.a. deras ”inre och yttre omständigheter”. Tydligt förminskande av kvinnors intellektuella förmåga.

Hon skriver att det är problematiskt att som man stötta en kvinna, för hon kan bli osäker på hans avsikter — ”kapitalismen och patriarkatet” vill ju att det skall utvecklas till romantik. Det handlar merendels om vilka signaler man skickar ut, och det gäller även omvänt att män blir osäkra på kvinnors avsikter. Romantiken, om den uppstår, beror dock inte på kapitalism eller patriarkat, utan på personkemin mellan de som förälskar sig,

Hon hävdar att ”kvinnor är inprogrammerade” till att älska män. Om hon menar att de precis som män har en medfödd förmåga att bli förälskade är det sant men trivialt. Om hon menar att de programmeras av något slags patriarkat, saknar det vetenskapligt stöd.

Hon uppmuntrar den feministiske mannen att fråga kvinnan vad hon menade med sitt ofeministiska uttalande. De flesta har ju ”någon form av självinsikt”, även om man ”inte kan rädda alla”. Rädda? Här används ett uttryckligt religiöst språk. En kvinna säger något du inte håller med om. Du vädjar till hennes självinsikt, genom vilken hon måste förstå att du har rätt. Fungerar det inte, beror det inte på att hon har en självständig övertygelse och kan argumentera för den — det beror på att du är felbar och har misslyckats att rädda hennes själ för den goda saken.

Något av det mest oaptitliga med radikalfeminism, är många gånger dess påtagliga kvinnoförakt.

Andra kvinnors livsval

Fanny skriver om andra kvinnors livsval.

Hon säger att hon inte ”vill ha en man”. Ändå har hon emellanåt nämnt att hon bor med sin pojkvän.

Hon hävdar att ”chansen att jag lyckas attrahera en man med så god inkomst att jag skulle kunna vara hemmafru är ganska liten”. Det är knappast självklart att män höjer sina krav för att de har en god inkomst. Förhållanden handlar trots allt i första hand om kärlek och kompatibilitet, och först i andra hand om sådant som den praktiska bekvämlighet som två inkomster innebär.

Hon menar att hon inte kan ”svara för eller recensera andra kvinnors livsval”. Det gjorde hon på ett tydligt sätt för bara några dagar sedan.

Hon talar om Blondinbella (Isabella Löwengrip) och säger att det är viktigt för henne ”att accentuera sin kvinnlighet” för att hon ”tar plats i manligt kodade rum”. Här tar hon sig tolkningsföreträde framför Isabella, som kanske eller kanske inte håller med om den förklaringen.

Hon skriver också att kvinnor i patriarkatet tjänar på ”konventionella livsval”. Men det stämmer i alla samhällen med eller utan ett patriarkat. Det är (ceteris paribus) alltid enklare att vara och göra det normala eller konventionella. Vad man i slutändan tjänar på, kan förstås bara den enskilde individen avgöra för sig själv.

Om behov inom relationer

Fanny skriver att hennes värde avgörs av om hon kan tillfredsställa en man.

Hon hävdar att kvinnor tränas att leva sig in i andras människors situation, ”något som män knappt tränas in i alls”. Något stöd för påståendet ger hon inte.

Hon säger att kvinnor till skillnad från män känner av den andres behov; män gör inte det utan måste få dem förklarade för sig. Till en gräns känner man naturligtvis en partners behov, därför att man lever med personen och känner denne väl. Däremot kan man inte förvänta sig att ens partner är tankeläsare, och sannolikt är man inte själv en så bra tankeläsare som man kanske vill tro. Kommunikation är en bra sak.

Hon menar att det till och med kan verka ”som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens”. Ja, så fungerar det förhoppningsvis inom en relation. Man mår bra av att se till att ens partner mår bra.