Politiker och God Ton

Lady Dahmer skriver om God Ton.

Hon säger att vi inte skall ”inbilla oss att de bästa talarna lät sig begränsas av den s.k. goda tonen”, och använder Hitler som exempel. Fantastiskt. Hon använder också Malcolm X, Olof Palme och Julia Gillard som exempel. Men dessa tre använde såvitt jag vet alltid eller åtminstone oftast God Ton. De skrek inte med hög röst MEN GUD DRÄM NÅT I HUVUDET PÅ FANSKAPEN!, och skulle nog inte fått något större gehör för sina idéer om de gjort det.

På förekommen anledning länkar jag min egen favoritretoriker i politiken just nu:

Annonser

Behovet av sunt förnuft och källkritik

Lady Dahmer skriver om sunt förnuft.

Hon säger att hon ”litar inte på det sunda förnuftet”, ett förnuft som dessutom är ”missbrukat av antifeminister, könsivrare, konservativa och annat pack som ett verktyg att upprätthålla ordningen”. (”Könsivrare” var ett spännande ord — betyder det att hon själv är könsbeivrare?)

Tja, vad menar vi med sunt förnuft? Vi menar något slags bedömning av vad som är rätt och rimligt, med utgångspunkt i våra alldagliga livserfarenheter. Det kan höra till sunt förnuft att solen går upp även imorgon, eller att det finns något sådant som ett människovärde. Till skillnad från Lady Dahmer tror jag att sunt förnuft är något bra, så länge man också är medveten om vad det inte är: en påläst bedömning baserad på aktuell forskning eller akademiska teorier.

Problemet med sunt förnuft, är att det gärna blir ett verktyg för kognitiv bias. Man riskerar att tolka hela samhället eller världen utifrån sin egen bakgrund, livssituation och umgängeskrets, vilket sällan leder till korrekta slutsatser. Fördelen är att man snabbt kan identifiera uppenbart nonsens, utan att ha specialistkunskaper i alla ämnen.

I vilket fall håller jag med Lady Dahmer här: ”Kloka människor söker kunskap. Kloka människor vill lära sig och utvecklas, Man måste tänka, analysera, ifrågasätta om man vill utvecklas som människa.” Det är bl.a. därför jag är så tjatig när det gäller att vi bör hänvisa till trovädiga källor för att styrka våra påståenden. Självfallet glädjer det mig om Lady Dahmer nu håller med om detta.

God Ton och verbal aggressivitet

Lady Dahmer utvecklar om God Ton.

Hon förtydligar efter sitt tidigare inlägg: ”Jag är inte aggressiv för att jag är arg. Jag beter mig inte hotfullt eller elakt heller bara för att jag är arg.”

Vi kan ställa det mot faktiskt beteende, t.ex. via ett par av hennes senaste tweets:

fanskapen

javlamanniskor

Är det verkligen märkligt om sådant här uppfattas som aggressivt?

God Ton och konstruktiv retorik

Lady Dahmer skriver om God Ton och härskartekniker.

Hon säger att hon ibland stöter på folk ”som verkar totalt oberörda, som behåller lugnet i alla situationer och diskussioner”, och att hon ”litar inte på dem överhuvudtaget”, som om de inte diskuterar ärligt. Min position i den här frågan är att känsloutbrott sällan tillför en diskussion något, och ofta fungerar rent kontraproduktivt. I och för sig har jag lärt mig att inte bli emotionellt upprörd varje gång någon har fel på internet. Men visst händer det. Ibland vill även jag fråga vad som är FEL I HUVUDET på ”dig”, och skrika HOPPAS DU TRILLAR FRAMFÖR EN BUSS genom springan där diskussionen snabbt slår igen. Men till vilken nytta? Jag tror inte att ärlighet förutsätter att vi alltid uttrycker allt vi tänker och känner.

Men även jag stör mig på ständigt medlande och diplomatisk retorik. Ni vet, de där som bara vill att vi skall sluta tänka olika och hålla sams. Erkänna att det alltid finns en poäng, vare sig vi ser en eller ej. Det är inget för mig. Samtidigt finns en tredje väg mellan Skylla och Karybdis som leder oss någon annanstans. Till exempel till Christopher Hitchens. Har ni sett hans hitchslaps? Det är möjligt att uttrycka både starkt avståndstagande och eftertryckligt fördömande, utan att vare sig höja rösten eller uttrycka emotionell aggressivitet. Attityder kan göra oss mer eller mindre vänligt inställda eller öppna för utbyte. Men det är i allmänhet vad som faktiskt sägs i sak som fäller det slutgiltiga avgörandet.

Hon tror att många använder sitt lugn som ”strategi och verktyg för att härska över eller provocera sina motståndare”. Det är kanske rimligt, men i så fall på samma sätt som det är en härskarteknik att inte använda personangrepp eller bete sig allmänt kräkigt om oppositionen gör det. Om man framstår som ”aggressiv, oresonlig eller hatisk” i en diskussion, för att motparten inte höjer rösten eller uttrycker sig förbannat, är det kanske först och främst ens eget problem? Hon säger att det här är en ”klassisk och välbeprövad metod för att trycka ner och tysta kvinnor”, och jag tycker att det är ett trist synsätt. Som om män vore det lugna och oberörda könet, och kvinnor det gapiga och ilskna könet.

Funktionshinder och vaginala orgasmer

Lady Dahmer skriver om sex och erektil dysfunktion.

Hon citerar en nyhetsartikel om ett par som betalar 1 500 kr i månaden för att kunna ha sex, då mannen behöver mediciner mot erektil dysfunktion. Hennes reaktion? ”Buhu jag kan inte använda kuken. Nähä?” Och på Instagram skriver hon så här: ”Så jävla trött på cismän o deras värdefulla heliga kukar som ska värnas till varje pris.” Jag kan inte undgå att dra en parallell till vad Fanny Åström skrivit mot funktionshindrade.

Hon skriver att ”kvinnor inte får orgasm vid samlag ses som normalt och nåt vi får finna oss i”. Ja, bl.a. feminister har arbetat för att öka medvetenheten om att kvinnor sällan kan få orgasm enbart genom penetration. Och nu är det istället något negativt om det ses som normalt?

Hon hävdar att ”kvinnomedicin brukar ju inte prioriteras precis”. Källa?

Hon undrar om vi kan föreställa oss ”att en man skulle finna sig i” att bara få orgasm under vart tionde samlag. Jadå, t.ex. om det var svårt eller omöjligt för mannen att göra det. Nu är det i regel inte så, och det handlar inte om någon patriarkal eller sexistisk konspiration utan om stimulans.

Hon raljerar över att ”så fort en man inte får stånd eller utlösning så ska vi genast stoppa pressarna för oj oj oj så synd det är om mannen som inte får eller kan knulla när han vill”. Artikeln handlar inte om erektil dysfunktion per se, utan om den enorma summa pengar paret betalar för att kunna ha sex. I en relation är man också två om sexlivet. Det är inte bara mannen som upplever erektil dysfunktion som ett problem.

Hon avslutar med att alla ”blir upprörda och skyndar till undsättning om man vågar antyda att problemet kanske är penetrationsnormen och kukfokuset”. Ja, det är väl rimligt, med tanke på att hon uttrycker sig raljant och nedlåtande om en specifik persons funktionshinder, och om hur ett specifikt par väljer att lösa problem i sexlivet. Det är ganska osympatiskt att trycka ner människor för att göra någon politisk poäng.

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

LD1

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

LD2

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

LD3

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

LD4

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

LD5

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

LD6

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

LD7

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

LD8

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

LD9

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

LD10

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

LD11

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

LD12

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

LD13

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

LD14

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

LD15

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

LD16

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.

Hört på Twitter #2

Lady Dahmer har visst hedrat bloggen med sin närvaro under kvällen. När man diskuterar gör man det i regel inte för att påverka sin motpart, utan för att påverka en eventuell tredje part. Men det är trevligt om de emellanåt själva besöker sidan och läser vad jag skrivit.

hortpatwitter2

Det är trevligt att det finns feminister som tycker att den här bloggen ger rimlig och analytisk kritik. Det är mer än jag hade väntat mig när jag startade den i mitten av november, skam till sägandes. Jag har lärt mig läxan att inte underskatta feministers förmåga att se sakligt på idéer (vare sig de sedan håller med mig eller inte — det ser jag, till skillnad från Lady Dahmer, som en separat fråga).

Förakt i kommentarsfältet? Jo, en del. Kvinnohat? Nej, knappast. Att vissa uttrycker sig starkt mot radikalfeminism är inte detsamma som att de uttrycker sig mot kvinnor. Men så vad? Om hon själv anordnar en manshatarkonferens, kan hon inte gärna kritisera andra för att uttrycka hat. Problemet är väl att ”hat” ofta innebär att de blir behandlade på samma sätt som de behandlar andra.

Man kan förstås inte bygga en världsbild på forskning. Forskning ger oss empiri, men vi behöver också teorier som förklarar empirin. Problemet är att radikalfeminister ofta fäller väldigt generella eller kategoriska påståenden om hur världen ser ut, utan att basera det på empiri, och ibland i uppenbar strid mot empiri. Jag sympatiserar djupt med klassiskt feministiska värderingar, men det ursäktar ju inte grundlösa påståenden.