God Ton och konstruktiv retorik

Lady Dahmer skriver om God Ton och härskartekniker.

Hon säger att hon ibland stöter på folk ”som verkar totalt oberörda, som behåller lugnet i alla situationer och diskussioner”, och att hon ”litar inte på dem överhuvudtaget”, som om de inte diskuterar ärligt. Min position i den här frågan är att känsloutbrott sällan tillför en diskussion något, och ofta fungerar rent kontraproduktivt. I och för sig har jag lärt mig att inte bli emotionellt upprörd varje gång någon har fel på internet. Men visst händer det. Ibland vill även jag fråga vad som är FEL I HUVUDET på ”dig”, och skrika HOPPAS DU TRILLAR FRAMFÖR EN BUSS genom springan där diskussionen snabbt slår igen. Men till vilken nytta? Jag tror inte att ärlighet förutsätter att vi alltid uttrycker allt vi tänker och känner.

Men även jag stör mig på ständigt medlande och diplomatisk retorik. Ni vet, de där som bara vill att vi skall sluta tänka olika och hålla sams. Erkänna att det alltid finns en poäng, vare sig vi ser en eller ej. Det är inget för mig. Samtidigt finns en tredje väg mellan Skylla och Karybdis som leder oss någon annanstans. Till exempel till Christopher Hitchens. Har ni sett hans hitchslaps? Det är möjligt att uttrycka både starkt avståndstagande och eftertryckligt fördömande, utan att vare sig höja rösten eller uttrycka emotionell aggressivitet. Attityder kan göra oss mer eller mindre vänligt inställda eller öppna för utbyte. Men det är i allmänhet vad som faktiskt sägs i sak som fäller det slutgiltiga avgörandet.

Hon tror att många använder sitt lugn som ”strategi och verktyg för att härska över eller provocera sina motståndare”. Det är kanske rimligt, men i så fall på samma sätt som det är en härskarteknik att inte använda personangrepp eller bete sig allmänt kräkigt om oppositionen gör det. Om man framstår som ”aggressiv, oresonlig eller hatisk” i en diskussion, för att motparten inte höjer rösten eller uttrycker sig förbannat, är det kanske först och främst ens eget problem? Hon säger att det här är en ”klassisk och välbeprövad metod för att trycka ner och tysta kvinnor”, och jag tycker att det är ett trist synsätt. Som om män vore det lugna och oberörda könet, och kvinnor det gapiga och ilskna könet.

Funktionshinder och vaginala orgasmer

Lady Dahmer skriver om sex och erektil dysfunktion.

Hon citerar en nyhetsartikel om ett par som betalar 1 500 kr i månaden för att kunna ha sex, då mannen behöver mediciner mot erektil dysfunktion. Hennes reaktion? ”Buhu jag kan inte använda kuken. Nähä?” Och på Instagram skriver hon så här: ”Så jävla trött på cismän o deras värdefulla heliga kukar som ska värnas till varje pris.” Jag kan inte undgå att dra en parallell till vad Fanny Åström skrivit mot funktionshindrade.

Hon skriver att ”kvinnor inte får orgasm vid samlag ses som normalt och nåt vi får finna oss i”. Ja, bl.a. feminister har arbetat för att öka medvetenheten om att kvinnor sällan kan få orgasm enbart genom penetration. Och nu är det istället något negativt om det ses som normalt?

Hon hävdar att ”kvinnomedicin brukar ju inte prioriteras precis”. Källa?

Hon undrar om vi kan föreställa oss ”att en man skulle finna sig i” att bara få orgasm under vart tionde samlag. Jadå, t.ex. om det var svårt eller omöjligt för mannen att göra det. Nu är det i regel inte så, och det handlar inte om någon patriarkal eller sexistisk konspiration utan om stimulans.

Hon raljerar över att ”så fort en man inte får stånd eller utlösning så ska vi genast stoppa pressarna för oj oj oj så synd det är om mannen som inte får eller kan knulla när han vill”. Artikeln handlar inte om erektil dysfunktion per se, utan om den enorma summa pengar paret betalar för att kunna ha sex. I en relation är man också två om sexlivet. Det är inte bara mannen som upplever erektil dysfunktion som ett problem.

Hon avslutar med att alla ”blir upprörda och skyndar till undsättning om man vågar antyda att problemet kanske är penetrationsnormen och kukfokuset”. Ja, det är väl rimligt, med tanke på att hon uttrycker sig raljant och nedlåtande om en specifik persons funktionshinder, och om hur ett specifikt par väljer att lösa problem i sexlivet. Det är ganska osympatiskt att trycka ner människor för att göra någon politisk poäng.

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

LD1

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

LD2

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

LD3

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

LD4

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

LD5

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

LD6

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

LD7

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

LD8

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

LD9

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

LD10

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

LD11

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

LD12

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

LD13

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

LD14

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

LD15

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

LD16

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.

Hört på Twitter #2

Lady Dahmer har visst hedrat bloggen med sin närvaro under kvällen. När man diskuterar gör man det i regel inte för att påverka sin motpart, utan för att påverka en eventuell tredje part. Men det är trevligt om de emellanåt själva besöker sidan och läser vad jag skrivit.

hortpatwitter2

Det är trevligt att det finns feminister som tycker att den här bloggen ger rimlig och analytisk kritik. Det är mer än jag hade väntat mig när jag startade den i mitten av november, skam till sägandes. Jag har lärt mig läxan att inte underskatta feministers förmåga att se sakligt på idéer (vare sig de sedan håller med mig eller inte — det ser jag, till skillnad från Lady Dahmer, som en separat fråga).

Förakt i kommentarsfältet? Jo, en del. Kvinnohat? Nej, knappast. Att vissa uttrycker sig starkt mot radikalfeminism är inte detsamma som att de uttrycker sig mot kvinnor. Men så vad? Om hon själv anordnar en manshatarkonferens, kan hon inte gärna kritisera andra för att uttrycka hat. Problemet är väl att ”hat” ofta innebär att de blir behandlade på samma sätt som de behandlar andra.

Man kan förstås inte bygga en världsbild på forskning. Forskning ger oss empiri, men vi behöver också teorier som förklarar empirin. Problemet är att radikalfeminister ofta fäller väldigt generella eller kategoriska påståenden om hur världen ser ut, utan att basera det på empiri, och ibland i uppenbar strid mot empiri. Jag sympatiserar djupt med klassiskt feministiska värderingar, men det ursäktar ju inte grundlösa påståenden.

Att föra en inkluderande debatt

Lady Dahmer skriver om inkludering.

Hon tycker att det är ”skitsvårt” att ”vara inkluderande” mot ”de där stolpskotten”, för att hon måste se dem ”som intellektuella jämlikar”. Kanhända skulle ett litet mått av ödmjukhet inte heller skada. Men jag har ett tips. Man behöver faktiskt inte se människor som intellektuella jämlikar. Man behöver bara behandla dem så.

Hon påpekar att om någon tycker olika, betyder det ”alltså inte nödvändigtvis att denne ‘inte tänkt till'”. Det är en för det mesta klok utgångspunkt. Bättre sent än aldrig?

Hon säger att ”respekt och ärlighet” handlar om att man ”bemöter sin motståndares argument med sakliga motargument istället för att avfärda dem som dumma eller ogenomtänkta”. Det är i så fall en positiv utveckling. Hon har annars varit snar att demonisera sin opposition.

Är mäns åsikter relevanta?

Lady Dahmer skriver om en man som tycker till.

Hon läser vad sångaren Erik Segerstedt skrivit om skönhetsideal på Instagram: ”Tror inte jag känner en enda kille som uppskattar det där… så man undrar hur idealet skapas?” Och hon undrar: ”Varför tror typ 99,9% av alla män på jorden att deras åsikt är så viktig och relevant?”

Tja, varför tror hon själv att hon har någon viktig och relevant åsikt? Det tror nog de flesta att de har, oberoende av kön. Erik sade dock aldrig att hans åsikt (som egenligen är en fråga) är viktig och relevant. Han undrar varför det rådande skönhetsidealet existerar, om de flesta män inte uppskattar det. Det är en legitim frågeställning.

Feminister är ofta noga att påpeka att skönhetsidealet är skapat av män för män. Det är något män vill ha, för att förtrycka kvinnor genom att upprätthålla en maktposition i samhället, vilket de bl.a. gör genom att reducera kvinnor till sina kroppar. Ni kan jargonen lika väl som jag. Den här typen av teorier lägger skuld på män, för vad män gör och vad män vill ha. Och Lady Dahmer undrar varför män tror att deras åsikt är relevant? Kanske för att ingen ism fäster större vikt vid betydelsen av mäns åsikter än radikalfeminismen.

Mer om feminism och debattklimat

Lady Dahmer skriver om feministens utveckling.

Hon säger att det ger henne ”verkligen ingenting” att ”lyssna på antifeminister, fascister, rasister m.fl.”. Det är väldigt bekvämt att själv inta en radikal position som ett relativt fåtal stödjer fullt ut, och sedan anta att alla ens motståndare är fascister och rasister. Antifeminist är den som inte är radikalfeminist, d.v.s. den som inte håller med henne. Och om hon ogillar fasicm och rasism, varför allierar hon sig med Fanny — som tycker att yttrandefrihet är ett ”så jävla ointressant ställningstagande”, och finner tröst i tanken på blodig revolution.

Hon ”behöver inte läsa Mein Kampf för att bli mer övertygad antifascist”. Nej, säkert inte. Jag läste den för allmänbildningens skull, och inte för att jag väntade mig hålla med om något. Men det finns en djupare poäng i att läsa saker som inte bekräftar ens redan befintliga övertygelser, och det är att man får en större förståelse för motståndarsidans perspektiv. Även om man inte håller med, blir det svårare att dra sig tillbaka i en sluten krets av ja-sägare och avhumanisera oppositionen.

Hon tror inte ”att inkludering innebär att inkludera våra ideologiska motståndare”, och därför kommer hon ”blocka antifeminister från mitt kommentarsfält”. Det berör vad jag svarade Fanny tidigare. Om man endast talar till de som redan håller med kan man aldrig åstadkomma någon större förändring i samhället. Då blir det just en sådan ”jävla debattklubb” som Fanny vänder sig mot. (De kunde förstås bomba riksdagen också, men eftersom de inte försökt göra det, antar jag att de inte tänker göra det framöver heller.)

Ett inlägg i den feministiska debatten

Den här bloggen tycks spela en roll i en oenighet mellan å ena sidan Sara Schmenus, och å andra sidan Jaylazkar, Fanny Åström och Lady Dahmer.

Sara håller inte med Jaylazkar om att heterosexualitet är ett problem eller ett hot, och hon skrev några kommentarer på den här bloggen här. Efter att Jaylazkar twittrat att hon ”blir så jävla ledsen över att andra feminister tycker att det är rimligt att offra mig på patriarkatets altare”, skrev Sara en bloggtext om systerskap och att kritisera andra feminister. Det motiverade i sin tur Lady Dahmer att blogga om hur Sara ”snackar skit”. Vid sidan av riktar Sara också kritik mot Fanny för hennes syn på terapi, bemöter henne ifråga om att hålla god ton, och svarar även Lady Dahmer på samma ämne.

Sådana här schismer kan vara roliga att gotta ner sig i, men det är inte vad jag vill ägna den här bloggen åt.

Jag betraktar feminism som en intellektuell övertygelse, snarare än en kamp där det handlar om att välja sida, alliera sig och vara solidarisk med alla medlemmar av en viss grupp. Jag är ofta oenig med personer som delar mina grundvärderingar eller identifierar sig genom samma ismer som jag. Genom diskussion kan vi väga argument och resonemang mot varandra, och kanske enas om något eller också inte. Oavsett utgång lämnar vi bordet med en större förståelse för varandras utgångspunkter och tankekedjor — och i bästa fall utan något ont blod. Om det aldrig fanns någon oenighet, om oenighet inte fick uttalas, eller om den inte fick uttalas på arenor som tillhörde en upplevd fiende, skulle jag bli orolig och fundera över om jag råkat gå med i en sekt. Sunda idéer trivs bäst i ett öppet debattklimat.

Lady Dahmer (och Fanny) kallar mig antifeminist. Det är jag inte. Jag är bara anti en viss sorts feminism. Däremot har jag inget problem med att identifiera mig som klassisk feminist eller liberalfeminist. Det slags feminist som tycker att det är oerhört viktigt att män och kvinnor står lika inför lagen. Att kvinnor är fria att rösta, studera, arbeta, ställa upp i val och söka sin egen lycka i livet. Att kvinnor inte blir våldtagna, tvingade in i äktenskap, drabbade av särlagstiftning, o.dyl. Däremot tar jag avstånd från postmodern maktanalys och kampretorik, och anser inte att ideologiska teorier har företräde framför empiri. Teori skall förklara empiri, inte ersätta den.

Hon hävdar att den här bloggen smutskastar feminister, och jämför den med rasistiska SD-bloggar. Visst är det bekvämt att alltid ha ett guilt by association till hands? Det här är inte alls någon smutskastande blogg. Det är absolut en blogg som provocerar och som inte drar sig för att uttrycka kritik. Ibland är kritiken skarp. Men all kritik förankras noga i vad bloggarna faktiskt skriver, med citering, och svävar inte ut i personangrepp. Det är inte en typ av blogg som ondgör sig över de där jävla feministerna, hur sjuka i huvudet de måste vara, och hur äckligt det är att inte raka sig under armarna. Det kommer aldrig bli en sådan blogg heller.

Det är tråkigt att läsa kommentarerna på Lady Dahmers blogg. Man skriver om hur Sara gett vika för patriarkatet, börjat dansa den patriarkala dansen, och jämför henne med den rullstolsbundna tjejen i Fucking Åmål som ställer sig in hos mobbarna (d.v.s. mig). Hur var det nu igen med att inte smutskasta och ta sig tolkningsföreträde? Jag och Sara tänker olika om många saker, och hon har inte varit inställsam. Hon har bara råkat hålla med om en viss sak i ett visst inlägg. Det betyder inte att hon håller med om allt på den här bloggen, eller ens om något utöver det. Hennes kritik har varit saklig, så varför utgå från att hon sålt sin själ till Satan för en privilegierad plats i helvetet, istället för att hon liksom dem tänker självständigt och ibland når andra slutsatser?

Jag efterlyser ett öppet debattklimat där idéer kan uttryckas och möta varandra istället för att isoleras inom allierade grupperingar. Sunda idéer överlever — och stärks — av att mötas på lika villkor. Varken sunda eller osunda idéer vinner mark när man sätter upp gränser för vem som får hålla med vem.

Att ta manshatet på allvar

Fanny skriver om sitt manshat.

Hon konstaterar att hon varit på en manshatarkonferens tillsammans med Lady Dahmer m.fl. Någon Rebecca skev i kommentarsfältet och undrade hur man kan bli tagen på allvar, om man ägnar sig åt något sådant. Fanny skärmdumpar:

taspåallvar

Hon ber Rebecca att inte höja upp sina egna känslor ”till någon slags norm för hur alla ser på mig”. Men själv känner hon hat mot män och upphöjer det till norm.

Hon tycker att ”hela den här språkpolisgrejen är så himla otrevlig”, och visar därmed att hon inte kan läsa innantill. Rebecca invänder inte enbart mot själva ordet manshatarkonferens. Hon invänder mot hela idén att stråla samman och förenas av ett hat mot halva världsbefolkningen. Konceptet ger helt enkelt vissa Bürgerbräukäller-vibbar.

Fanny skriver att ”det korrekta språket” är ”maktens språk” och ”inte en bra grej” om man vill ”föra någon slags progressiv kamp”. Egentligen har det med allmänbildning att göra.

Hon hävdar att ”män och liberaler i allmänhet” slutat ta henne på allvar. Det motsäger uppenbarligen Lady Dahmers kommentar.

Hon påstår att detta inte har någonting att göra med hennes ”förmåga att resonera eller argumentera”. Åjo. Att folk (frånsett en liten skara redan frälsta) har svårt att ta henne på allvar, beror inte på hennes ofta bristfälliga språk, utan på hennes löjeväckande hatiska och fascistiska övertygelser.

Reklam och yttrandefrihet

Lady Dahmer tror inte vi behöver reklam för mjölkersättning.

Hon skriver att förbud mot sådan reklam ”är snarare positiv”, och önskar rentav ”att förbudet kunde sprida sig till fler områden”. Kan det vara så att hon instämmer med Fanny Åström, som menar att yttrandefrihet är ”liksom bara tankar” som ”betyder inget” och ett ”så jävla ointressant ‘ställningstagande’”? Viljan att inskränka yttrandefriheten, inte bara på en punkt utan på ”fler områden”, för att man tror att vi inte ”behöver” den, är kännetecknande för fascism.

Hon menar att det ”behövs mer kunskap”. Säkerligen. Som prof. och specialistläkare Agnes Wold skrev i DN saknar förbudet ”ett vetenskapligt förhållningssätt”. (Hon påpekar också att det inskränker yttrandefriheten, och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.)

Hon hävdar att det ”kommer verkligen inget gott ur” reklam, för att den ”drivs enbart av ekonomiska intressen”. Men om det aldrig kom något gott ur ekonomiska intressen, skulle det idealiska samhället vara en återgång till den levnadsstandard man hade före neolitikum. (Det var under neolitikum, eller yngre stenåldern, som man började med fasta boplatser i anslutning till jordbruk — ett flagrant ekonomiskt intresse.)

Hon säger att det ”som drivs av ekonomiska intressen” brukar ”anta en ganska oetisk form till slut”. Ett väldigt kategoriskt påstående i behov av empiriskt stöd.