Fanny skriver att lattepappor förtrycker.
Hon säger att lattepappan ”får stå modell för den feministiska, kuvade mannen”, och det stämmer absolut att sådana idéer existerar. Jag håller inte med. Man är inte kuvad för att man tar ut föräldraledighet och tar hand om sina barn (eller för att man också dricker latte — om man nu infriar den stereotypen). Det är ett privilegium att kunna göra det. Inte ett privilegium i postmodernistisk betydelse, utan i gängse betydelse, för att det möjliggjorts genom positiv särlagstiftning.
Hon konstaterar att många av dessa män hon träffat, mest verkat ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar”. Å andra sidan har hon många gånger ondgjort sig över män som tar initiativ, och avfärdar i allmänhet invändningar om eget ansvar som ett borgerligt och privilegierat påfund. Det går dessvärre inte att både äta kakan och ha den kvar.
Hon karakteriserar lattepappan som mannen som ”mest agerar som en oformlig klump”. Om det verkligen är så han beter sig, kanske det stämmer att han är kuvad? Men att lattepappor skulle vara oformliga klumpar är inget som stämmer överens med min erfarenhet, för att vända anekdot mot anekdot, och det framstår som en smula inskränkt att dra alla lattepappor över samma kam på det sättet. Särskilt när man samtidigt är precis lika skeptisk gentemot män som är initiativrika och tror på individens eget ansvar.
Hon säger att det i många fall är ”bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls” än att ha en närvarande pappa. Tja, hon har ju redan konstaterat att feminism handlar om att förstöra kärlekslivet, och då borde den väl också handla om att förstöra familjerelationer. Jag tycker sådant här prat är oerhört osympatiskt. Det finns onekligen föräldrar som behandlar sina barn så illa att all kontakt blir nedbrytande, men det är ett stort undantag från det normala, och det är inte något som du eller jag skall sitta bakom våra datorskärmar och avgöra för andra.
Tenebrism 