Att inte vilja delta i systraskapet

Fanny skriver om systraskapet.

Hon blir ibland ”gruvligt irriterad” över kvinnor som ”minsann inte vill ha/delta i något systraskap”. Varför då? De reagerar, såvitt jag noterat, mot att på grund av sitt kön bli automatiskt ansluten till en ideologisk gemenskap. Till och med Jehovas vittnen knackar åtminstone dörr och får en bekräftelse, innan de ansluter någon i sin kamp att rädda själar inför domedagen. När det gäller ideologiska och/eller politiska övertygelser vill vi själva bestämma vad vi skall anse, och till vilka grupper (om några) vi skall ansluta oss. Att bara utgå från att någon på grund av sitt kön vill delta i en gemenskap, är att ta sig tolkningsföreträde framför dem.

Hon säger att feminism ”handlar om kvinnors rätt i samhället”. Visst. Det handlar också om många fler saker. De kvinnor som inte vill inkluderas i en radikalfeministisk könsgemenskap, kanske har andra skäl för det än att ogilla kvinnors rättigheter. Vilka då? Tja. De må ju vara liberaler eller tillhöra högern, eller bara den icke-aktoritära vänstern. De kan ha läst rasistiska/sexistiska uttalanden om bl.a. vita män och känt ett avstånd. De kanske inte delar det postmodernistiska ramverkets teorimodeller. Eller så bär de på någon annan av ett stort antal egenheter, som kan göra att den radikalfeministiska rörelsen känns främmande. Kom ihåg att när du får höra att ”feminismen handlar om x”, bortser man från resten av alfabetet som feminismen också handlar om.

Hon påpekar att ”även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet vinner fördelar av feministisk kamp”. Men vad som är och inte är fördelar, tolkas här utifrån ideologiska grundpremisser — samma premisser som dessa kvinnor ofta inte delar. De kvinnor som tänker annorlunda, ser andra fördelar. Ibland är det kanske fördelar som en radikalfeminist skulle betrakta som förtryck. Det är en fråga om olika perspektiv. Fanny nämner t.ex. rösträtt som en feministisk fråga, men det var även en liberal fråga, och något man som liberal kan försvara utan att vara feminist. Det var inte feminister utan liberaler som kämpade för grundläggande yttrandefrihet, en frihet hon omfattas av trots att hon ser den som ‘ett ointressant ställningstagande‘. Perspektiv, således.

Annonser

Att bekämpa rasism med rasism

Fanny skriver om liberalism och antirasism.

Hon säger att ”den allra mesta rasismen sker omedvetet” och ingår ”i ett globalt förtryckssystem”. Vi måste fråga oss vem som ”tjänar på den rasistiska världsordningen” och vilka ”krafter som upprätthåller den”. Verkligen? Det här är precis samma premisser, resonemang och retorik som används av konspirationsteoretiker när de uttalar sig om t.ex. 9/11, månlandningen, Obamas födelseland, Area 51 eller mordet på JFK. En världsordning som upprätthålls av dunkla krafter, och som de flesta är omedvetna om. Teorin om falskt medvetande har vi förstås fått av Marx.

Hon konstaterar att om man följer liberalers logik, är det ”vänstern som är problematisk i liberalers ögon” för att den talar ”om ras, om hudfärg” och ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Ehm, ja. Utan tvivel. Hon har anklagat vita som grupp för förtryck, sagt att man inte bör alliera sig med vita, och rentav själv sagt att hon ägnar sig åt rasistiska beteenden. Det finns inte mycket att tillägga.

Hon påstår att det för liberaler är ”höjden av rasism” när vänstern säger ”att människor har olika livssituationer beroende på utseende”. Inte höjden av rasism, så mycket som definitionen av rasism. Vänstern säger inte bara att folk har ”olika livssituationer beroende på utseende”. Det är ett sakpåstående som kanske stämmer eller inte stämmer. Den (eller i varje fall de mer radikala delarna av den) talar också nervärderande om människor med en viss hudfärg. Fanny vädjar i sitt inlägg till konstruktiv antirasism, men kräver verkligen konstruktiv antirasism att man själv ägnar sig åt rasism?

Hon menar att vi har ”ett globalt system som bygger på västvärldens exploatering av före detta kolonier, vilket gör att vi kan roffa åt oss tillgångar, billig arbetskraft och så vidare”. Nej, det är en skev verklighetsbeskrivning. Både västvärlden och ”tredje världen” tjänar på import och export. Det är (till skillnad från t.ex. bistånd) en grundläggande förutsättning för att dessa länder skall kunna resa sig ur fattigdom.

Hon hittar rasism även hos ateister, som oftare kritiserar ”problem inom islam än inom kristendom”. Att kritisera religion är inte rasism. Att islam i högre grad än kristendom kritiseras, har förmodligen ganska mycket att göra med att islam i större utsträckning används för att motivera förtryck. Det är f.ö. en god anledning även för feminister att kritisera islam, och den politik som förs i muslimska teokratier.

Hon säger att det är ”väl fint att liberaler tycker att alla är lika mycket värda” men det bör inte ”lyftas upp till ett ideal kring hur antirasistiskt arbete ska bedrivas”. Alla människors lika värde, inte ett ideal för antirasistiskt arbete? Kommentar känns överflödig.

Att ta manshatet på allvar

Fanny skriver om sitt manshat.

Hon konstaterar att hon varit på en manshatarkonferens tillsammans med Lady Dahmer m.fl. Någon Rebecca skev i kommentarsfältet och undrade hur man kan bli tagen på allvar, om man ägnar sig åt något sådant. Fanny skärmdumpar:

taspåallvar

Hon ber Rebecca att inte höja upp sina egna känslor ”till någon slags norm för hur alla ser på mig”. Men själv känner hon hat mot män och upphöjer det till norm.

Hon tycker att ”hela den här språkpolisgrejen är så himla otrevlig”, och visar därmed att hon inte kan läsa innantill. Rebecca invänder inte enbart mot själva ordet manshatarkonferens. Hon invänder mot hela idén att stråla samman och förenas av ett hat mot halva världsbefolkningen. Konceptet ger helt enkelt vissa Bürgerbräukäller-vibbar.

Fanny skriver att ”det korrekta språket” är ”maktens språk” och ”inte en bra grej” om man vill ”föra någon slags progressiv kamp”. Egentligen har det med allmänbildning att göra.

Hon hävdar att ”män och liberaler i allmänhet” slutat ta henne på allvar. Det motsäger uppenbarligen Lady Dahmers kommentar.

Hon påstår att detta inte har någonting att göra med hennes ”förmåga att resonera eller argumentera”. Åjo. Att folk (frånsett en liten skara redan frälsta) har svårt att ta henne på allvar, beror inte på hennes ofta bristfälliga språk, utan på hennes löjeväckande hatiska och fascistiska övertygelser.