Feminismen är en ideologi

Kickan Wicksell skriver att feminismen inte är en sakfråga.

Hon håller inte med om att vem som helst är feminist så länge de ”tror på mäns och kvinnors lika värde”. Här har hon alldeles rätt, och det är en bild av feminismen som feminister ofta försöker upprätthålla — i alla fall när de möter kritik. Kritik betraktas snabbt som kvinnohat, eftersom den måste bero på att man inte ställer upp på jämställdhet och lika värde. Snarare är feminismen en ideologi som rymmer bra mycket mer än bara idén om lika värde. Det går att förespråka kvinnans fri- och rättigheter utan att identifiera sig med ideologin feminism.

Hon säger att feminismen för henne är ”starkt kopplad till att jag också är socialist”. Eftersom feminism är en samhällsorienterad ideologi, är det väl rimligt att den också förankras i en politisk ideologi. Själv är jag liberal och kan kalla mig för liberalfeminist, så jag gör också en sådan förankring om än i olika ideologier, och har därför en annan uppfattning om vad feminism bör vara och vad den bör åstadkomma. Men vi verkar dela utgångspunkten att feminism inte bara handlar om medvetenhet eller att vara för kvinnors lika värde, utan om ideologi och perspektiv.

Om feministiska olikheter

Fanny skriver om feministiska olikheter.

Hon skriver så här: ”Jag tycker att det är fantastiskt att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst. Jag är övertygad om att om jag försöker motarbeta sådant engagemang med motiveringen att det finns viktigare saker så kommer resultatet i en majoritet av fallen inte att blir att folk faktiskt bryr sig om mina frågor utan snarare att luften går ur engagemanget och folk blir mindre peppade på att vara feminister.”

Det rimmar illa med vad hon skrivit om klassisk feminism eller liberalfeminism. När hon hör talas om den osäkrar hon sin revolver, för den är ”ganska ologisk och ovisionär och det är inga jag ser som mina politiska allierade”. Det skulle i varje fall jag betrakta som att ”motarbeta… att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst”.

Är klassisk feminism fortfarande aktuell?

Fanny skriver om klassisk feminism.

Hon inleder med att ”när folk snackar om ‘klassisk feminism’ osäkrar jag min revolver”. Kanhända lite kontraproduktivt att rikta sin verbala revolver mot en stor falang inom den feministiska rörelsen, men jag håller också med henne om den historiska diskussionen. I alla fall om den tävling som ofta uppstår om att förespråka den mest ursprungliga versionen av x. Fokus borde inte ligga på en idéströmnings historiska bagage, utan på idéernas innehåll.

Hon invänder mot klassisk feminism att den ”slutade vara aktuell för länge sedan”. Jag håller inte med, även om jag förstår hur hon menar. Dess målsättningar har väsentligen uppnåtts. Kvinnor har rösträtt, män och kvinnor är i princip lika inför lagen, etc. Men när man väl erövrat en position, behöver den fortfarande aktivt försvaras. Det som uppnåtts kan lika enkelt raseras, t.ex. med svängande opinion utlöst av en politisk eller ekonomisk kris. Samma slags kritik kan riktas mot alla som förespråkar någon aspekt av status quo. Är det kanske också inaktuellt att vara t.ex. demokrat?

Hon säger att den klassiska feminismens svar på varför kvinnoförtrycket består, är ”att det är kvinnors fria val att ha det som vi har det”. Men den klassiska feminismen håller inte med om de problemformuleringar som tredje vågens feminism uttrycker. Den säger alltså inte att dagens kvinnoförtryck beror på kvinnors fria val, utan att det inte existerar något kvinnoförtryck (mer än det som fortfarande begås trots att det blivit kriminellt).

Hon skriver att ett problem med klassisk feminism (eller liberalfeminism) är ”den stora oviljan att hantera den privata sfärens problem”. Som exempel ger hon våldtäkter, mord och misshandel inom äktenskapet. Något som klassiska feminister tvärtom fördömer och vill kriminalisera (och som också är kriminaliserat).