Kan en feminist kritisera feminism?

Det här är en typ av fråga som återkommer emellanåt: ”Vilken feminist, oavsett gren, skulle ägna en hel blogg åt att kritisera andra feminister? Det finns inte på kartan eftersom vi feminister vet, att inga andra än antifeministerna tjänar på det.”

Mitt enklaste och kortaste svar, är att jag kommer från en liberal debattbakgrund. Vi liberaler är ofta väldigt snabba att kritisera liberala tänkare vi inte håller med. Vi kan sitta i timmar och vrida på någon enstaka rad ur ett obskyrt verk av Hans-Hermann Hoppe, eller totalsåga den senaste kolumnen av Johan Norberg, och om någon påstår att vi inte är liberala är det alltid för att vi uttryckt en viss övertygelse — aldrig för att vi i sig kritiserar någon som är liberal. Vi känner sällan någon automatisk solidaritet med andra liberaler. Ärligt talat tenderar vi nog att skärskåda varandra lika mycket som icke- eller antiliberaler.

Jag upplever att den liberala debatten i allmänhet är positiv till kritik. Inte till all kritik, förstås, men till kritik som fenomen. Liberaler tenderar att se kritik som uppbyggande, snarare än nergörande. Vi kritiserar inte varandras resonemang för att vi är osolidariska, otrevliga, eller bekämpar den liberala rörelsen. Vi gör det för att vi tror att kritik leder till att resonemangen stärks. Det är inte ovanligt att vi riktar väldigt skarp kritik mot varandra i ena stunden, och går ut och tar en öl ihop som vänner i nästa, för vi — i alla fall vi som hållit oss kvar under många år — gör i regel tydlig åtskillnad mellan sak och person. Du kan tycka att mitt argument är löjeväckande korkat, utan att tycka att jag är löjeväckande korkad.

Jag anser att den radikalfeministiska rörelsen behöver anamma lite av den här synen på kritik. Den är alltför snar att stänga in sig bakom sina egna murar, demonisera de som väljer att stå utanför dem, och frysa ut sina egna om de deltar i gränsöverskridande diskussion. Jag anser inte detta för att jag vill släpa ut feminister att dräpas verbalt i ett lömskt debattbakhåll. Jag anser detta för att en rörelse bakom murar endast blir en begränsad grupp med begränsat inflytande. Det skapar en intern kultur av allianstänkande som belönar brist på förståelse för andras synsätt, där gemenskap blir central och villkoras med att du tänker på ett ganska snävt avgränsat sätt.

Vem tjänar på kritik? Jag tänker inte så. Jag ställer mig inte den frågan. Utgår snarare från att det finns ett allmänintresse i att vrida och vända på idéer för att se vilka man tycker håller och inte, oavsett vad de handlar om. Jag är väldigt ofta oenig med personer som identifierar sig som antifeminister också. Ger inte mycket för machotänk, tycker inte om nervärderande kommentarer om kvinnor, och så vidare, och så vidare. (Det är inte något som alla antifeminister ägnar sig åt, så ursäkta om jag arketypiserar Hur Antifeminister Är för att göra en poäng.) Jag ser det, inte som en kamp mellan olika grupper, utan som ett möte mellan olika idéer.

Feminismen är en ideologi

Kickan Wicksell skriver att feminismen inte är en sakfråga.

Hon håller inte med om att vem som helst är feminist så länge de ”tror på mäns och kvinnors lika värde”. Här har hon alldeles rätt, och det är en bild av feminismen som feminister ofta försöker upprätthålla — i alla fall när de möter kritik. Kritik betraktas snabbt som kvinnohat, eftersom den måste bero på att man inte ställer upp på jämställdhet och lika värde. Snarare är feminismen en ideologi som rymmer bra mycket mer än bara idén om lika värde. Det går att förespråka kvinnans fri- och rättigheter utan att identifiera sig med ideologin feminism.

Hon säger att feminismen för henne är ”starkt kopplad till att jag också är socialist”. Eftersom feminism är en samhällsorienterad ideologi, är det väl rimligt att den också förankras i en politisk ideologi. Själv är jag liberal och kan kalla mig för liberalfeminist, så jag gör också en sådan förankring om än i olika ideologier, och har därför en annan uppfattning om vad feminism bör vara och vad den bör åstadkomma. Men vi verkar dela utgångspunkten att feminism inte bara handlar om medvetenhet eller att vara för kvinnors lika värde, utan om ideologi och perspektiv.

Till försvar för extern diskussion

Moralfjant skriver om kritik.

Hon säger att ”internkritik är viktigt” så länge det ”främjar kampen”, men att det är ”fett skevt” att dryfta kritik ”med antifeminister”. Det är som om jag skulle säga att liberalismen bara bör kritiseras av andra liberaler, och att det är fett skevt att framföra kritik inför icke-liberaler. Ibland kan jag finna liberalers kritik rimligare, för att vi delar samma grundpremisser. Men andra bör knappast ta hänsyn till min uppfattning av rimlighet, när de väljer hur och inför vem de framför kritik. Ibland är även oppositionens kritik konstruktiv. Jag tror att vi behöver röra oss bort från allianskamper mot öppen diskussion även mellan oliktänkande.

Hon påpekar att du säkert får beröm för hur ”nyanserad” och ”vettig” du är som kritiserar radikala feminister — ”av antifeminister, det vill säga”. Det här polariserar debatten, som om man antingen måste vara radikal feminist eller antifeminist. Min erfarenhet, såsom kritisk till radikal feminism, är att peppen och ryggdunkarna lika ofta kommit från icke-radikala feminister som från antifeminister. Dessutom handlar väl inte en debatt om vilka som ger en beröm och inte, utan om att utbyta idéer och försöka bilda opinion för sina egna? Skall vi tala om vådan av ryggdunkar, är det väl snarare interntänkandet som cementerar en sådan kultur.

Hon hävdar att ”dom flesta fattar nog helt enkelt inte vad dom håller på med och hur förödande det är”, när de kritiserar feminism utanför sin interna krets. Är inte det här att avväpna andra feminister, som om de vore så mottagliga för beröm att de helt förblindas och inte kan ansvara för vad de gör? Jag har i varje fall väldigt svårt att se hur öppen diskussion kan vara förödande. För vad, den feministiska kampen? Den kanske upplevs som starkare inom den interna kretsen, men det sänder också signalen att det är just en intern grej som inte angår andra. Och den signalen är förödande — om man har som målsättning att påverka utåt.

Hon berättar att hon förut kunde säga saker som att ”jag är feminist men jag hatar inte män”, och då ”upprätthöll bilden av andra feminister som rabiata och ovärda att tas på allvar”. Tja, kan det inte i vissa fall vara så? Säg någon ideologi eller idéströmning där alla utan undantag förtjänar att tas på allvar? (Trots att jag är klassiskt liberal, tar jag till skillnad från en del vänner t.ex. inte Hans-Hermann Hoppe på minsta allvar.) Min utgångspunkt här är att idéerna bör komma före idéhavarna. Vi bör vara lojala mot värderingar och resonemang, snarare än mot specifika personer. För om vi istället är lojala mot specifika personer betyder det att idéerna kommer få ge vika och kompromissas med.

Hon säger att hon hellre håller käften än att ”ta avstånd från manshat”, om det ”ger antifeminister vatten på sin kvarn”. Har inte kampen (om man vill se det som en kamp) redan förlorats på förhand, om man vägrar att ta avstånd från manshat för att fel personer kan tänkas tycka att det är bra — även om det faktiskt är bra? En konstruktiv feminism behöver ta tydligt avstånd från sexism, d.v.s. när den faktiskt syftar till att kränka såsom när den kommer i hatets form. Vill man dessutom vinna opinion för sina idéer kan man inte ogilla när oppositionen håller med en. Det borde ses som något positivt, eller åtminstone inte som något starkt negativt att undvikas på bekostnad av ens värderingar.

Att bekämpa rasism med rasism

Fanny skriver om liberalism och antirasism.

Hon säger att ”den allra mesta rasismen sker omedvetet” och ingår ”i ett globalt förtryckssystem”. Vi måste fråga oss vem som ”tjänar på den rasistiska världsordningen” och vilka ”krafter som upprätthåller den”. Verkligen? Det här är precis samma premisser, resonemang och retorik som används av konspirationsteoretiker när de uttalar sig om t.ex. 9/11, månlandningen, Obamas födelseland, Area 51 eller mordet på JFK. En världsordning som upprätthålls av dunkla krafter, och som de flesta är omedvetna om. Teorin om falskt medvetande har vi förstås fått av Marx.

Hon konstaterar att om man följer liberalers logik, är det ”vänstern som är problematisk i liberalers ögon” för att den talar ”om ras, om hudfärg” och ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Ehm, ja. Utan tvivel. Hon har anklagat vita som grupp för förtryck, sagt att man inte bör alliera sig med vita, och rentav själv sagt att hon ägnar sig åt rasistiska beteenden. Det finns inte mycket att tillägga.

Hon påstår att det för liberaler är ”höjden av rasism” när vänstern säger ”att människor har olika livssituationer beroende på utseende”. Inte höjden av rasism, så mycket som definitionen av rasism. Vänstern säger inte bara att folk har ”olika livssituationer beroende på utseende”. Det är ett sakpåstående som kanske stämmer eller inte stämmer. Den (eller i varje fall de mer radikala delarna av den) talar också nervärderande om människor med en viss hudfärg. Fanny vädjar i sitt inlägg till konstruktiv antirasism, men kräver verkligen konstruktiv antirasism att man själv ägnar sig åt rasism?

Hon menar att vi har ”ett globalt system som bygger på västvärldens exploatering av före detta kolonier, vilket gör att vi kan roffa åt oss tillgångar, billig arbetskraft och så vidare”. Nej, det är en skev verklighetsbeskrivning. Både västvärlden och ”tredje världen” tjänar på import och export. Det är (till skillnad från t.ex. bistånd) en grundläggande förutsättning för att dessa länder skall kunna resa sig ur fattigdom.

Hon hittar rasism även hos ateister, som oftare kritiserar ”problem inom islam än inom kristendom”. Att kritisera religion är inte rasism. Att islam i högre grad än kristendom kritiseras, har förmodligen ganska mycket att göra med att islam i större utsträckning används för att motivera förtryck. Det är f.ö. en god anledning även för feminister att kritisera islam, och den politik som förs i muslimska teokratier.

Hon säger att det är ”väl fint att liberaler tycker att alla är lika mycket värda” men det bör inte ”lyftas upp till ett ideal kring hur antirasistiskt arbete ska bedrivas”. Alla människors lika värde, inte ett ideal för antirasistiskt arbete? Kommentar känns överflödig.

Om demonstrationer och politiskt våld

Fanny skriver om politiskt våld.

Hon ger exempel på våld som kan vara rättfärdigat i kampen för ett bättre samhälle: ”att hålla en blockad för en nazistmarsch, att pressa bak en polislinje eller kasta vattenballonger på den… Våld mot egendom, typ att ockupera hus, produktionsmedel och så vidare…” Den kausala kopplingen mellan att förstöra egenom, ockupera hus och kasta vattenballonger på folk, och att uppnå ett bättre samhälle, framstår som tämligen oklar.

Hon är ”i regel redo att slåss” när hon ”går på demonstration” för att det kan ”bli nödvändigt för att försvara mig själv”. Ja, det är den trista verkligheten. Problemet är väl att förstörelse av egendom och kastande av vattenballonger inte utgör självförsvar.

Hon menar att de som möter våld inte är ”personer som bara ‘har en åsikt’, utan människor som aktivt organiserar sig för och uttrycker” sina åsikter. De står med andra ord upp för sina övertygelser och använder sin yttrandefrihet. Så länge de inte använder våld är de visst ”personer som bara har en åsikt”.

Hon menar att när man talar om våldsvänstern, ”låter det som att dessa personer bara är ute efter att slåss”. Det låter som en politisk gruppering som bl.a. hotar och misshandlar oliktänkande. Vilket också är vad de gör.

Hon påstår att vi ”har ett samhälle som bygger på våld” — ”strukturellt våld genom till exempel fattigdom och fråntagande, rasism, sexism och andra former av ideologiskt förtryck”. Det här skingrar väl kanske en del av dimman. Våld mot oliktänkande blir självförsvar, när nästan vad som helst betraktas som våld. Är fattigdom våld? Och är det våld att uttrycka en åsikt som går emot hennes egna? Det är ett bisarrt tänkesätt, och jag tror att bisarra tänkesätt är nödvändiga för att försvara fysiska angrepp mot folk bara för att de uttrycker en avvikande åsikt.

Hon skriver att ”när vi gör motstånd mot rasism och nazism så är det självförsvar och försvar av våra vänner”. På något sätt måste man väl rationalisera det antar jag.

Hon påpekar att vi inte kommer ”att kunna meditera oss till ett mindre våldsamt samhälle”. Nej, kanske inte. Men att sluta använda våld själv kunde ju vara en bra början.

Hon ”föreslår att den liberal som vill minska våldsanvändningen börjar engagera sig i kampen mot kapitalism, rasism, sexism och fascism, så att vi kan få detta överstökat”. Liberaler förespråkar redan individualism och invididens frihet, och tar därför avstånd från rasism och fascism. De stödjer kapitalism, i betydelsen en ekonomi någorlunda fri från statliga ingrepp, av samma grundorsak som de inte stödjer rasism och fascism.

Att förhålla sig till politiskt oliktänkande

Kickan Wicksell skriver om att inte vilja vara ihop med en moderat.

Hon säger att det vore ”helt omöjligt” för henne att ha en partner ”som inte delar” hennes ”politiska åsikter”. Alla utan undantag? Eller bara de grundläggande principerna? Min egen erfarenhet är att politiska olikheter blir relativt oviktiga när man klickar med någon på ett djupare plan. Då är trots allt ömsesidig förståelse och respekt redan etablerad. Men jag håller också med henne, när olikheterna blir alltför polära. Jag skulle nog få svårt att ha en partner som var kommunist eller radikalfeminist.

Hon undrar hur man definierar politik, och svarar att politik handlar om ”att beskriva världen”. Men det är en för bred definition som även ringar in t.ex. religioner, icke-politiska ideologier och alla vetenskapliga fält. Enligt Wikipedia är handlar politik om ”alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet… och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation”. Det är i varje fall en rimligare begreppsbeskrivning.

Hon tycker att det är ”enormt frustrerande” att ”umgås med människor som har en helt annat uppfattning om hur världen fungerar och framförallt hur människor fungerar”. Är det enormt frustrerande att bara umgås med oliktänkande? Världen är full av människor som inte delar våra uppfattningar, och såvida de bemöter oss trevligt och sakligt bör vi försöka tolerera dessa olikheter. Kom ihåg att folk i allmänhet inte tänker annorlunda för att de vill göra ont.

Hon säger att liberaler ”har uppfattningen att en person är fri att göra och uppnå nästan vad som helst” om denne bara ”vill tillräckligt”. Nej, det är en karikatyr. Liberaler menar att individen bör vara fri att efterstäva sin lycka och sina mål i livet. Inte att individen kan åstadkomma vad som helst, bara hon är fri.

Hon, som socialist, ”tror inte att människor lever i ett vakuum”, utan hon ”tror på strukturer och normer som påverkar och begränsar” oss. En tydlig halmgubbe, för ingen liberal tror att vi lever i ett vakuum, eller att vi inte skulle påverkas av normer. Skillnaden är att liberaler generellt inte anser att strukturer och normer bör vara en statlig angelägenhet.

Om inskränkt yttrandefrihet

Jävla feministfitta skriver om frihet.

Hon menar att hon av någon anledning förväntas hålla sig till liberala spelregler, annars är hon ”odemokratisk” som ”kanske kränker yttrandefriheten”. Ja, om du vill inskränka yttrandefriheten är du absolut en av de där feminister ”som har gått för långt”.

Hon påstår att ”den kapitalistiska demokratin har oss alla i sitt koppel”. Men är det inte de krafter som vill inskränka yttrandefriheten, som vill sätta folk i koppel?

Hon konstaterar lakoniskt: ”Många dör. Varje dag. På grund av att de inte kan eller vill gå lydigt i koppel.” Källa tack.