Mjuka män och att avstå från sex

Moralfjant skriver om mjuka män.

Hon tar upp idén att maskulina män och feminina kvinnor generellt betraktas som särskilt attraktiva av det motsatta könet, och så är det förstås. Här är vi eniga, även om hon utgår från en ideologisk förklaringsmodell vilket jag inte gör.

Hon undrar om det då inte vore värt ”mindre sex” för att ”försöka förändra könsrollerna”. Det kan väl bara varje enskild person avgöra för sin egen del. Många människor (de flesta?) är för övrigt positivt inställda till skilda könsroller. Kanske inte till varje aspekt av dem, men de tenderar ändå att uppskatta att vissa könsskillnader existerar. Vilket väl till sidst og syvende är en av anledningarna till att de existerar från första början. Att förvänta sig att andra skall ha mindre sex för att främja ens egen ideologiska syn på kön är i vilket fall orimligt.

Hon förstår inte ”detta extrema fokus på att alla måste ha sex precis hela tiden”, som om man inte kunde vara lycklig annars. För en del handlar det nog om lycka. Vi har olika emotionella behov av fysisk intimitet och sexuell närhet, och ett bra sexliv kan göra mycket för den allmänna upplevelsen av lycka. Det går att vara lycklig utan sex. Men att man kan vara lycklig utan något, är väl inte ett argument för att man bör avstå från det?

Hon frågar till slut varför det finns ”ett utbrett hån mot ‘velourpappor'”. Har hon läst en av Fannys senaste texter, där dessa pappor karakteriseras som ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar” som ”mest agerar som en oformlig klump”? Här håller jag med Moralfjant. Vi bör inte håna män för att de är ”mjuka”.

Lite ekonomi och rational choice-teori

Fanny skriver om egoism.

Hon berättar om ett seminarium där ekonomer in spe hävdat att människor handlar i sitt egenintresse (RC-teorin), och blivit ”helt tysta” när läraren nämnt ”buddhistiska munkar som tänder eld på sig själva”. I så fall har de tydligen inte förstått sin egen teori. Den säger att människor i allmänhet handlar rationellt och i sitt egenintresse, på ett sätt som kan förklara övergripande ekonomiska mekanismer. Den säger inte att varje enskild individ utan undantag handlar på det sättet.

Hon tycker inte ”att alla människors egenintresse är lika mycket värt”. Förmodligen har vi alla en mängd mer eller mindre välgrundade övertygelser om andra människors liv: hur sunt eller osunt de beter sig, hur moraliska eller omoraliska de är, o.s.v. Men hur mycket ens eget liv och det man fyller det med är värt, är det i slutändan bara man själv som kan avgöra. Alla värderar olika saker olika mycket av olika anledningar och med olika förutsättningar.

Hon menar att det är mer legitimt att ”de som vill att deras olycka ska upphöra” har större rätt till sitt egenintresse ”än de som vill kunna fortsätta profitera på andras olycka”. Ja, för det är ju en nyanserad omvärldsanalys som de flesta kan förstå och hålla med om…

Hon skriver att det gäller att ”alliera sig med den sida vars anspråk” man tycker är ”mest legitima” — ”eller troligare” de anspråk man ”själv delar”. Märkligt hur de övertygelser man har ställs mot de övertygelser man betraktar som mest legitima. Det är väl snarare upplevelse av legitimitet som avgör om man blir övertygad eller ej? (Retorisk fråga — hon skulle förstås i marxistisk anda svara att övertygelser beror på ens samhällsposition, snarare än på något intellektuellt tankearbete.)

Behovet av självrannsakan

Fanny skriver om självrannsakan.

Hon säger att ”vita” tenderar att utöva ”rasism och makt”, och ger därmed själv prov på rasism.

Hon talar om andras ”självömkan”, men ägnar själv en hel blogg åt att ömka sig själv genom upplevda orättvisor och upplevt förtryck.

Hon klagar över andra som saknar insikt i att ”de flesta människor mår dåligt”. Nej, de flesta människor mår inte dåligt. Att hon själv gör det, och att hon omger sig med människor som gör det, betyder inte att de flesta ö.h.t. gör det. I själva verket beräknas ca 15 % drabbas av psykisk ohälsa någon gång under sitt liv. (Källa: Sjukvårdsguiden.)

Hon tycker att män som försöker lösa sina problem genom självrannsakan är ”jättebebisar som fortfarande inte lyckas ta ansvar”. Det är en djupt okänslig attityd som ligger i linje med hennes förakt för funktionshindrade.

Hon säger att ”kravet på självrannsakan” inte drabbar människor jämlikt. Som om självrannsakan var något som drabbade oss? Varken kunskap eller krav på kunskap är en olycka som drabbar oss. Det är något i allmänhet positivt.

Hon påstår först att det är människor ”i utsatta positioner” som tvingas till självrannsakan. Sedan hävdar hon tvärtom att det är de som ”klarar sig genom livet ändå” som avkrävs självrannsakan. Det är ett självmotsägande resonemang.

Hon hävdar att självrannsakan och terapi (!) syftar till ”att upprätthålla ett samhällssystem”. Konspirations- och foliehattstänk.

Hon tror att självrannsakan ”leder till skuld och skam”. Eftersom hon inte anger en källa som tyder på det, antar jag att hon talar av egen erfarenhet. Om vi drabbas av skuld och skam när vi rannsakar oss själva, är det ett tecken på att vi bör åstadkomma en förändring — inte att vi bör sluta rannsaka.

Hon hävdar att lycka inte ”kommer inifrån en själv” utan uppnås ”tillsammans med andra” i ”ett kollektivt projekt”. Enligt vilken studie? De flesta studier jag läst påpekar att både sunda tankevanor och socialt umgänge har stor betydelse för vår lycka.