Att tolka humor ideologiskt

Fanny skriver om mäns skämt.

Hon tänker på ”humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever”. Det är inte särskilt ofta jag stöter på sådan humor, men visst händer det. Min erfarenhet är att den i regel driver med dessa förlegade könsroller, snarare än tar dem i försvar. Som alltid annars när det gäller humor måste den bedömas efter situation och avsikt snarare än sitt ämnesval. Huruvida ett skämt är roligt/tråkigt eller rätt/fel är även olika frågor.

Hon ”tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare”. Vi skrattar i största allmänhet åt andras skämt i sociala sammanhang, även om vi inte tyckte att de var speciellt lustiga. Det har i normalfallet att göra med social kompetens, precis som vi lyssnar uppmärksamt på vad andra säger i en konversation även om de inte erbjuder oss djupare intellektuell stimulans. Jag håller dock med om att man inte bör lyssna mest på män för att de är män.

Hon säger att män ”söker desperat efter en förklaring” till att deras skämt möter motstånd, och de ”kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor” p.g.a. sin feminism. Här behöver kanske bägge sidor vara medvetna om att många feminister tolkar humor på ett ideologiskt sätt, och att denna tolkning kan te sig främmande utåt. Feminister menar ofta att humor bör bedömas efter sitt ämnesval, medan de flesta brukar bedöma den efter situation och avsikt.

Hon avslutar med att mannen oftast väljer att söka ”förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv”. Är inte det något som radikalfeminism sätter i system att göra? När man känner sig obekväm med eller angripen av något är förklaringen alltid att man blir förtryckt utifrån, och blotta idén om personligt ansvar och fri vilja brukar hånas som borgerligt trams. Det är ö.h.t. inget tillkortakommande att ha en humor som inte går hem hos alla. Endast att bete sig kränkande är det.