Feminism handlar om många saker

Har feminismen gått för långt?

Det frågade Belina Olsson i sitt tvprogram i förra veckan, och många visste redan där vad de skulle tycka om både programmet och om Belinda som person. Trots att hon själv svarar nej på sin egen fråga, ansågs det djupt oanständigt och ohederligt att över huvud taget ställa den. Ingen seriös människa skulle ifrågasätta den feministiska rörelsen. Ingen seriös människa kan undra om kampen för jämställdhet gått för långt.

Jag känner förstås igen den här typen av retorik från min egen nyliberala sfär. De som ifrågasätter nattväktarstaten (idén om en stat som endast består av polis, domstolar och försvarsmakt) får ibland möta samma slags attityd. ”Kan kampen för frihet gå för långt?” Och så stämplas de som förespråkare av slaveri, på samma sätt som feminismens kritiker ofta stämplas som kvinnohatare.

Sådan här retorik speglar bara ens egen oförmåga att inse något egentligen ganska självklart: att ideologier omfattar en stor mängd övertygelser, och att kritik mot en av dem inte behöver innebära kritik mot samtliga. Vi borde undersöka vad det är som avses med att feminismen skulle ha gått för långt, för i regel är det inte alla feministiska idéer och utgångspunkter som ifrågasätts.

Känner ni igen det här: någon kritiserar feminismen på grund av x, och får till svar att feminism faktiskt handlar om y. Jag upplever att identitetspolitik bäst karakteriseras med en replik ur Goethes Faust: Wie einer ist, so ist sein Gott. Som någon är, sådan är hans Gud. Feminismen får en tendens att handla om vad man själv tycker är viktigast eller mest centralt, när den i själva verket handlar om summan av vad alla feminister tycker.

Det är inte så enkelt att feminism är den enda ideologi som förespråkar jämställdhet, att den driver jämställdhet som enda fråga utifrån dess enda definition, och att kritiker därför måste vilja se kvinnor förtryckas.

Feminismen är intimt förknippad med marxistisk och postmodernistisk kunskapsteori, med strukturell analys, och med en maktteori som grundas i kollektiva kategorier. Den är också förknippad med krav på vittgående statlig inblandning i marknad och privatliv för att nivellera könsskillnader (eller i de mest radikala fall med feministisk revolution). Och med företeelser som hendagis, manshat, aggressiv retorik, eller en konstruktivistisk syn på kön som delvis strider mot vetenskaplig forskning. Med mycket mera.

Feminism får ofta handla om allt annat än vad den för tillfället kritiseras för. Det är förbluffande hur få replikskiften som behövs, för att invändningen ”jag håller inte med om Foucaults maktanalys” kan leda till svaret att man (säg) ursäktar våldtäkter eller tycker det är okej med trafficking. Som om man var tvungen att acceptera maktanalysen eller patriarkatets existens för att kunna vara mot våldtäkt och slaveri. Som om ingen var emot sådant innan det 1970-tal när de flesta av dessa teorier skapades.

Feminismen handlar inte bara om y. Den handlar om en stor mängd sakfrågor, rymmer en mångfald av värderingar och utgår från en eller ett par ideologiska förklaringsmodeller. Därför är inte kritik mot feminism synonymt med motstånd mot jämställdhet eller förespråkande av förtryck (två begrepp som kan förstås på många olika sätt, varav det feministiska är ett av dem). Precis på samma sätt som kritik mot nattväktarstaten inte är synonymt med försvar av slaveri.

Är sex och våldtäkt samma sak?

Jävla feministfitta skriver om patriarkalt sex och våldtäkt.

Hon inleder med att återge ett påstående om att sex och våldtäkt är olika saker, och hon frågar — är det verkligen det? Svaret är (i den här textens sammanhang) ett enkelt ja. Våldtäkt innebär något mycket precist, nämligen att mot någons vilja påtvinga denne sexuella handlingar.

Hon säger att ”ett nej varit uteslutet” nästan alla gånger hon legat med en man, och återger några tragiska erfarenheter: ”Med mitt ex prövade jag allt möjligt för få honom att lyssna på mig. Jag prövade att gråta, jag prövade att bara ligga helt tyst och stilla och bara knipa ihop ögonen.” Det är inga trevliga erfarenheter att ha. Hennes ex och de andra män hon nämner bör ändra sitt beteende. Själv bör hon söka sig bort från den typen av män.

Hon skriver om heterosex att ”en agerar och en är passiv”. Nej, det beror på vad man föredrar, vad ens partner föredrar, och personkemin sinsemellan.

Hon menar att ”det är mannen som tar initiativ” och ”som har makten”. Men att ta initiativ är inte samma sak som att ha makt. Även när mannen tar initiativen, är kvinnan (när det inte rör sig om våldtäkt) fri att besvara dem eller låta bli.

Hon hävdar att sex ”sker i ett samhälle där kvinnors kroppar ses som allmän egendom”. Det är ett uppenbart felaktigt påstående.

Den egentliga sexuella makten

Lady Dahmer skriver om vem som går patriarkatets ärenden.

Hon berör vem som har den ”egentliga sexuella makten” när män bjuder kvinnor på en öl eller drink på krogen. Hon konstaterar att det finns delade meningar, och svarar för sig själv: ”Jag hade aldrig nån makt. Jag hade inte ens nåt egentligt val, bara illusionen av det.” Att hon inte hade någon makt stämmer förvisso. Man har inte makt över en annan människa, bara för att man vill bjuda eller bli bjuden av denne på något att dricka. Det är en social konvention för att öppna för ett okonstlat samtal. Valmöjligheter existerar bevisligen, eftersom det finns många kvinnor som tackar ja, och många kvinnor som tackar nej.

Hon berör sedan kvinnor som ”rakar benen och sminkar sig”, och hävdar att de är offer i dubbel mening. Först är de offer för patriarkatet som tvingar dem till detta beteende. Och sedan blir de skenbart offer för feminister (!) som hävdar att det är fel att göra så: ”Och sen kommer vi. Jokern. Feministen. Och dubbelbestraffar.” Detta är ett kvinnoförnedrande tänkesätt, eftersom det antar att kvinnor som rakar och sminkar sig är offer utan egen vilja.