Ur konsthistorien #4

Det sägs att det sanna är det sköna. Gustave Courbet höll det i alla fall för sitt måtto, och det löper som en röd tråd genom hans måleri. Inte minst lyser det tydligt igenom i hans mest provokativa målning — Världens ursprung från 1866.Origin-of-the-World

Fittan tycks ofta spela en central roll i det feministiska bildspråket. Och Courbets fitta — som förmodligen tillhörde Joanna Hiffernan, älskarinna till  James Whistler — är inte idealiserad. Den återges skenbart spontant och betraktaren ställs direkt inför fullbordat faktum: en fitta, det är allt. Inga allegoriska referenser, ingen historisk berättelse, inget som vi är vana att se i äldre måleri och som brukade användas för att ursäkta nakenhet. Bara en fitta som provokativt utmanar sin betraktare. Titta då. Det är så här de ser ut.

Jag vill nu inte gå så långt som att kalla Courbets målning feministisk.

Den var ett beställningsverk för en turkisk diplomat, och denne hängde duken i sitt badrum bakom ett draperi. Vi kan tänka oss till vilket syfte. Visst är det väl en typ av bild vi idag skulle kalla pornografisk? Kanske inte utan att associera till det glada 70-talet, men ändå. Bara en närbild på ett könsorgan, vulgärt enligt alla samtida måttstockar. Den manliga blicken, bara en del av en kropp, och så vidare.

Tja, avgör själv. Det är en fråga om perspektiv; målningen kan tolkas på olika sätt. Själv fascineras jag av konsthistorien som spegel mot den mänskliga naturens tidlösa drivkrafter. Kanske blev du förvånad, om du visste hur många av de stora konstnärerna som skapat ren pornografi.

Ur konsthistorien #2

Jag tänkte att vi skulle fortsätta serien med konsthistoria ur ett feministiskt perspektiv. Den här gången handlar det om den målning som Tenebrism använder som profilbild. Några av er har kanske undrat vad det är för något? Den föreställer Medusa (1596) av Caravaggio.

Ni känner säkert till berättelsen om Medusa. Hon var en av de tre gorgonerna, och den av de tre som inte var odödlig. Sedan hon förfört havsguden Poseidon i Athenas tempel, reagerade Athena

medusa-1597-1.jpg!Blogmed att förbanna Medusa. Resultatet? Från att ha varit en vacker och förförisk kvinna, blev hon till något fult med hår av ormar. Ingen skulle kunna titta på henne igen. Om de gjorde det, blev de omedelbart förvandlade till stenstoder.

Från en förförisk skönhet till ett monster, således. Ett monster som behövde dödas, och det stordådet uträttades av Perseus som också blev rikligt belönad. Medusas dekapiterade huvud spelade en fortsatt roll i de mytologiska sagorna; bland annat användes det mot Atlas som på egen begäran ville förvandlas till sten. Därav bergskedjan som idag bär namnet Atlasbergen.

Sigmund Freud använde Medusa som en symbol för kastrering; barnet som upptäcker moderns sexualitet och dess förnekande. Senare psykoanalytiker har tolkat Medusa på andra sätt — t.ex. framfört idén att hon inte alls förförde Poseidon, utan egentligen blev våldtagen av honom.

Det finns naturligtvis många sätt att tolka Medusa på. Kanske visar hon att vi betraktar förförisk skönhet som något farligt som måste besegras. Ligger kanske kvinnans hela värde i att vara vacker, eftersom hon när hon blir ful måste dödas? Feminister har i modern tid tolkat henne som en symbol för kvinnans vrede och ilska, och det är framför allt i den bemärkelsen jag använder Caravaggios målning här. Medusa speglar på ett nästan övertydligt sätt den ilska, det hat och den kampretorik som radikalfeministiska bloggar ofta ger uttryck för.

Vad gäller Caravaggio, var han förstås den enligt många genusteorier typiske mannen. Hans målningar är ofta våldsamma, och han drogs till våldet även i verkliga situationer. Han hamnade på sjukhus och i fängelset efter såväl slagsmål som sexuella skandaler. Efter att år 1606 ha mördat Ranuccio Tommasoni döms han till döden och måste fly. Han hamnar i Malta, och försöker återvända till Rom efter att påven benådat honom 1610. På vägen tillbaka dör han på ett eller annat sätt. Vi vet inte säkert hur. Förmodligen i lunginflammation efter att ha kastats i fängelse i Porto Ercole; en annan teori säger att han förföljdes och mördades.

Ur konsthistorien #1

Den här bloggen lånar sitt namn från konsthistorien, så jag tänkte inleda en sporadisk tradition att presentera berömda konstverk med anknytning till feminism.susannaochgubbarna

Vi börjar med Artemisia Gentileschis Susanna och gubbarna (1610), ett motiv hämtat ur Gamla Testamentet. Susanna, en hebreisk hustru, badar i sin trädgård medan två äldre män voyeuristiskt observerar henne. När hon skall gå tillbaka in i huset hotar männen henne. Antingen måste hon ha sex med dem, eller så säger de att hon mötte en man här ute. Blir hon anklagad för otrohet kommer hon att arresteras och sannolikt avrättas. Det hela slutar lyckligt. Susanna vägrar att samarbeta och arresteras, men räddas av Daniel som kräver att männen förhörs. När männen frågas ut var för sig kan de inte enas om detaljerna, och avslöjas alltså som lögnare. De avrättas i Susannas ställe.

Artemisia var endast 17 år när hon målade av motivet, och hon gjorde det som ingen före henne hade gjort. Tidigare konstnärer hade skildrat situationen som en glädjescen, full av erotisk spänning och flörtighet. Men här ser vi händelsen, fiktiv som den förvisso är, i ett rimligare ljus. Susanna stretar emot, tydligt besvärad. Hon lyfter armarna i motstånd. Upplever sig hotad. Det är inte en erotisk glädjescen, utan ett hotfullt övergrepp.