Mjuka män och att avstå från sex

Moralfjant skriver om mjuka män.

Hon tar upp idén att maskulina män och feminina kvinnor generellt betraktas som särskilt attraktiva av det motsatta könet, och så är det förstås. Här är vi eniga, även om hon utgår från en ideologisk förklaringsmodell vilket jag inte gör.

Hon undrar om det då inte vore värt ”mindre sex” för att ”försöka förändra könsrollerna”. Det kan väl bara varje enskild person avgöra för sin egen del. Många människor (de flesta?) är för övrigt positivt inställda till skilda könsroller. Kanske inte till varje aspekt av dem, men de tenderar ändå att uppskatta att vissa könsskillnader existerar. Vilket väl till sidst og syvende är en av anledningarna till att de existerar från första början. Att förvänta sig att andra skall ha mindre sex för att främja ens egen ideologiska syn på kön är i vilket fall orimligt.

Hon förstår inte ”detta extrema fokus på att alla måste ha sex precis hela tiden”, som om man inte kunde vara lycklig annars. För en del handlar det nog om lycka. Vi har olika emotionella behov av fysisk intimitet och sexuell närhet, och ett bra sexliv kan göra mycket för den allmänna upplevelsen av lycka. Det går att vara lycklig utan sex. Men att man kan vara lycklig utan något, är väl inte ett argument för att man bör avstå från det?

Hon frågar till slut varför det finns ”ett utbrett hån mot ‘velourpappor'”. Har hon läst en av Fannys senaste texter, där dessa pappor karakteriseras som ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar” som ”mest agerar som en oformlig klump”? Här håller jag med Moralfjant. Vi bör inte håna män för att de är ”mjuka”.

Män gör fel även i sitt manshat

Fanny skriver om män som hatar män.

Hon säger att det ”är inte samma sak för en man som för en kvinna” att hata män. Inte ens när männen själva hatar män lyckas de göra något rätt. Fantastiskt.

Hon tycker det är fel när män försökt övertyga henne ”om hur värdelösa och usla män är”, när det är hon ”som kvinna i ett patriarkat som borde få definiera det där”. Dels borde det vara något av en icke-fråga, eftersom hon redan är övertygad. Dels ifrågasätter jag att hon eller någon alls borde få definiera hur värdelösa andra människor är på grund av deras könstillhörighet. För övrigt är det ett fantastiskt prov på kognitiv bias när man följer en ideologi som hävdar att man har tolkningsföreträde (ens egen åsikt går automatiskt före andras), och som medger att man definierar människogruppers värdelöshet.

Hon berättar att hon blivit kritiserad av män för att inte vara ”tillräckligt intensiv” i sitt manshat, vilket hon tycker är ”fullkomligt absurt”. Javisst är det absurt — men för att det är absurt att över huvud taget hata andra människor på grund av deras könstillhörighet.

Hon skriver att manshat kan vara ”ett sätt att avsäga sig ansvar” och att man därigenom vägrar se sig själv som ”en del av problemet”. Det håller jag med om, och det är något som alla feminister i den här sfären bör ta till sitt hjärta. Men det finns ju mer grundläggande invändningar mot att hata människor p.g.a. deras medfödda egenskaper också.

Hon säger att det finns män som bara umgås med kvinnor ”för att det är trevligast så för dem”, vilket ”provocerar” henne ”något oerhört”. Det är säkert provocerande när människor umgås så totalt över de upplevda fiendegränserna, och jag tycker själv att det verkar dumt, om än av andra orsaker. Att välja sin vänkrets baserat på kön känns förlegat och inskränkt. Men alla har rätt att välja sitt eget umgänge och det är inte något som angår utomstående.

Hon avslutar med att ”ditt manshat kan aldrig bli mitt” och vädjar till männen att ”snälla, ta det inte ifrån mig”. Man kunde tro att de hotar med att beröva henne något värdefullt, istället för att konkurrera om rollen som sexistisk hatare.

Bör även manliga feminister dödas?

Jaylazkar bloggar om manliga feminister.

Hon berättar om en fest hon varit på, där hon knappt pratade ”med någon man alls” och är ”mycket nöjd med detta”. Naturligtvis har man rätt att välja och välja bort umgänge och samtalspartners, men att stoltsera med att man diskriminerar människor endast på grund av deras könstillhörighet är kanske mindre sympatiskt? Nog för att man kan träffa personer enskilt eller planera in separatistiska träffar, men går man på gängse fest och vägrar prata med personer som har ”fel kön” är det sexism.

Hon säger att män endast kan bidra med ”sin tomma manliga blick”, och ”det är inget att ha” — ”USCH”. Jag förstår att det är viktigt att avhumanisera människor för att kunna uppbåda ett hat inför dem, men är det inte en aning pubertalt att göra det offentligt och med sådana ord?

Hon önskar att män skulle ”bli människor istället” för att hon ”gillar människor”. Det förklaras väl bäst av vad hon själv skrivit tidigare: för att kunna utöva förtryck behöver man förneka att ens eget förtryck är vidrigt och gör en till en vidrig person. Det är något jag är böjd att hålla med om, och det borde alltså även förklara hur hon själv tänker när hon avhumaniserar män som grupp.

Hon skriver att ”överallt nästlar de sig in och skaffar sig förbindelser usch”, åsyftandes män. Det tycks väl rimligt, givet att vi talar om strax över 50 % av världens befolkning. Vi lever i en värld där män både existerar, umgås socialt och har vänner. Jag inser att det är problematiskt för någon som sagt sig vilja döda alla män, inte bara en gång, utan flera gånger, men så länge hon saknar resurser för att genomföra detta globala folkmord tvingas vi acceptera att alla människor i regel anses ha existensberättigande.

Hon berättar att män nu för tiden ”respekterar när jag ber dem att gå” och att det känns ”ovant och konstigt”. Det är bra om hon börjat röra sig omkring män som respekterar henne. Det kanske kan bidra till att nyansera hennes bild av män som icke-människor färdiga för slakt. En nyansering jag trott mig se en antydan till förut.

Privilegierat hat och revolution

Jaylazkar skriver om förtryck och ansvar.

Hon menar att ”hela detta skitsamhälle är uppbyggt på att vi ska delas in i olika grupperingar som ska ordnas hierarkiskt”, där alla lägre grupper förtrycks av de högre och omvänt. Mitt intryck är att det är privilegieteorin och inte samhället som är uppbyggd på denna polarisering. Det verkar vara ett förtryck som inte upplevs av personer som 1) inte studerat dessa postmoderna teorier eller 2) studerat dem utan att hålla med. Det tyder på att det rör sig om en ideologisk övertygelse livnärd av brist på verklighetsförankring och kognitiv bias.

Hon skriver att förtryckare är den som ”internaliserat en form av grupptillhörighet”. Det skulle betyda att förtryck bottnar i en inre bekännelse som inte utan vidare kan bedömas utåt. Att man ser ut eller beter sig på ett visst sätt, betyder ju inte nödvändigtvis att man internaliserat detta i relation till en viss grupp. Även om jag är fundamentalt oenig med idén, ser jag den ändå som ett steg framåt. Den skulle nämligen tvinga oss att lägga band på tendensen att svepande fördöma hela grupper av människor.

Hon säger att förtryckare (d.v.s. alla människor) har ”ett ansvar att sluta förneka” sitt förtryck. Jag tror man bör vara tillräckligt ödmjuk inför sin ideologi, att man inte kräver att andra människor skall dela den. Man kan argumentera för den, och kanske lyckas man övertyga en och annan, men det finns inget ansvar att hålla med vare sig man är övertygad eller ej.

Hon påstår att den som erkänner sitt förtryck är ”en rimlig förtryckare”. Finns det alltså ett förtryck som är rimligt? Är inte förtryck per definition en orimlighet?

Hon hävdar att man kan känna smärta inför sitt eget förtryck, men att den aldrig kan ”mäta sig med det” som de förtryckta ”tvingas utstå”. Jag tror att det, i alla fall på det stora hela, förhåller sig omvänt. Det är ett imaginärt förtryck som människor endast upplever om de accepterat en ideologi som postulerar dess existens. Då blir det också centralt att acceptera att man bär på en ursprunglig synd — t.ex. genom en viss hudfärg, könstillhörighet eller sexuell läggning — som bör motarbetas. På omvänt sätt upplevs det ofta som logiskt att uttrycka sig hatiskt mot andra som bär på samma slags ursprungliga synd.

Hon skriver att revolutionär kamp inte bara handlar om ”att ordna demonstrationer, studiecirklar eller [att] läsa vissa böcker och tidskrifter”. Nej, det handlar nog faktiskt om helt andra saker, och det känns inte klokt att ge exempel. Att öppet planera högförräderi är kriminellt och ett ärende för säkerhetspolisen.

Hon menar att män som vägrar erkänna sitt eget förtryck ”inte på något vis” skall ”ha någon som helst plats alls i en revolutionär rörelse”. Då är det kanske en klok vägran. Att umgås i brottsliga kretsar för sällan med sig något gott, och att försöka utföra revolution leder till fängelse i mellan 4 och 10 år. I och för sig skulle jag bli oerhört förvånad om några arga bloggare gick från att skriva om kamp på nätet till att försöka störta staten i praktiken, men ändå.

Sexuell konkurrens och initiativ

Fanny skriver om sexuell konkurrens.

Hon påpekar att man ofta antar ”att hanar tävlar om att befrukta honor i djurriket” vilket generaliseras ”till att även gälla mellanmänskliga relationer”. Ja, det är väl även min uppfattning att det oftast är mannen som förväntas tävla och ta initiativen, med förbehållet att människor sällan har som omedelbar målsättning att skaffa barn.

Hon tänker att denna tävlan kan bero på ”att kvinnor inte är så jävla taggade på att ligga”. Jag upplever att kvinnor oftare än män blir taggade på att ligga, först när en viss kontakt etablerats och som mannen förväntas ta initiativ till att skapa. Om det huvudsakligen beror på kulturella eller biologiska aspekter vet jag inte.

Hon undrar om inte männen bara kan ”tagga ner lite istället och sluta?” Det bör de förstås göra om du ber dem, men inte bör de väl sluta att ta initiativ över huvud taget? Att fråga en tjej om hon har lust att ta en fika eller äta middag någon kväll är t.ex. knappast kränkande, och det är i regel så seriöst avsedda initiativ tas.

Hon frågar om männen inte bara kan ”acceptera att de inte är så jävla intressanta för kvinnor”. Nej, varför skulle de göra det? Det vore inte bra för självkänslan att utgå från att ingen kvinna kan vara intresserad av en. Däremot bör man fråga sig vad man söker romantiskt/sexuellt hos en kvinna, ta seriöst avsedda initiativ, och acceptera om man blir avvisad.

Att påstå att män inte är intressanta för kvinnor, är att ta sig tolkningsföreträde framför en enorm mängd hetero- eller bisexuella kvinnor som bevisligen är intresserade av män.

Att tolka humor ideologiskt

Fanny skriver om mäns skämt.

Hon tänker på ”humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever”. Det är inte särskilt ofta jag stöter på sådan humor, men visst händer det. Min erfarenhet är att den i regel driver med dessa förlegade könsroller, snarare än tar dem i försvar. Som alltid annars när det gäller humor måste den bedömas efter situation och avsikt snarare än sitt ämnesval. Huruvida ett skämt är roligt/tråkigt eller rätt/fel är även olika frågor.

Hon ”tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare”. Vi skrattar i största allmänhet åt andras skämt i sociala sammanhang, även om vi inte tyckte att de var speciellt lustiga. Det har i normalfallet att göra med social kompetens, precis som vi lyssnar uppmärksamt på vad andra säger i en konversation även om de inte erbjuder oss djupare intellektuell stimulans. Jag håller dock med om att man inte bör lyssna mest på män för att de är män.

Hon säger att män ”söker desperat efter en förklaring” till att deras skämt möter motstånd, och de ”kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor” p.g.a. sin feminism. Här behöver kanske bägge sidor vara medvetna om att många feminister tolkar humor på ett ideologiskt sätt, och att denna tolkning kan te sig främmande utåt. Feminister menar ofta att humor bör bedömas efter sitt ämnesval, medan de flesta brukar bedöma den efter situation och avsikt.

Hon avslutar med att mannen oftast väljer att söka ”förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv”. Är inte det något som radikalfeminism sätter i system att göra? När man känner sig obekväm med eller angripen av något är förklaringen alltid att man blir förtryckt utifrån, och blotta idén om personligt ansvar och fri vilja brukar hånas som borgerligt trams. Det är ö.h.t. inget tillkortakommande att ha en humor som inte går hem hos alla. Endast att bete sig kränkande är det.

Hat gör oss till sämre människor

Fanny skriver om hur manshat bör hanteras.

Hon skriver att manshat är ”ett negativt fenomen” för att det ”är en känsla som är väldigt smärtsam att bära”. Det negativa med att hata hela folkgrupper är alltså inte att det drabbar de hatade, utan att det tär på den som hatar. Tja, vad svarar man på det?

Hon menar att manshat samtidigt är ”ett viktigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva”. Nej, det är det inte. Om du någonsin kontaktar en psykolog eller psykoterapeut med självhatsproblem, och denne råder dig att vända hatet utåt istället — kräv pengarna tillbaka. Det fungerar inte så, och det går emot vad som precis hävdats — att hat är smärtsamt att bära.

Hon skriver att kvinnor har ”internaliserat skuld och skam över sig själva”. Nej, ”kvinnor” har inte gjort det. Vissa kvinnor har det. Det är lätt hänt, särskilt i situationer av emotionell utsatthet, och det är svårt att googla statistik på ”internalisering av skam och skuld”. Jag har också gjort det, men skrek aldrig ut för världen att alla äckliga fittluder borde utrotas (vilket på ett ungefär motsvarar vad Jaylazkar regelmässigt skriver om män på Twitter). Dels leder det bara till att man gräver ner sig ännu djupare i skiten, och dels skulle jag inte bete mig så även om det fick mig att må bättre för en kort stund.

Hon hävdar att ”kvinnor känner ofta hat mot sig själva”. Källa på det? Att man själv känt så eller rör sig i kretsar där detta är vanligt kan inte utsträckas till samhället i stort.

Hon säger att det ”är någonting bra” att ”istället vända det hatet mot män som grupp”. Jag rekommenderar evidensbaserad vård med en utbildad terapeut, istället för att gå med i en ideologisk gruppering som främjar hat. Om du faktiskt bär på självhat och vill hantera det på ett konstruktivt sätt d.v.s.

Hon ”tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat”. Nej. Hat mot hela grupper av människor, baserat endast i deras medfödda egenskaper, förtjänar ingen tolerans, ingen respekt, ingen ursäkt. Det är empatilöst och moraliskt lågtstående. Sådant som gör en till en i grunden sämre medmänniska.

Om manshat och inkludering av män

Fanny skriver om feministisk inkludering.

Hon säger att inkludering ofta kräver ”att män ska behandlas med silkesvantar”, d.v.s. att man inte får ”uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare”. Jag tror att det är svårt att attrahera en viss målgrupp samtidigt som man förolämpar den, vare sig man gör det med rätta eller ej. Det är inte specifikt för feminism, utan allmänt för ideologiska grupperingar som utpekar en fiende av något slag. Det specifika här, är kanske målgruppens relativa storlek.

Hon hävdar att många kvinnor ”känner ett starkt hat och/eller rädsla för män” för att de ”blivit utsatta för mäns förtryck hela livet”. Är det inte så att vi med ”många kvinnor”, menar ett litet fåtal kvinnor som attraheras av t.ex. Fannys blogg? Jag har i alla fall aldrig mött vare sig rädsla eller hat från kvinnor ute i det verkliga livet, så att det skulle vara ett vanligt fenomen känns sponant orimligt. Visserligen rör jag mig inte i specifikt feministiska kretsar.

Hon säger att dessa känslor är ”legitima”, men att hon inte ”‘försvarar’ manshat eller liknande”. Men om man ser det som legitimt att hata män som grupp, försvarar man manshat. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Hon konstaterar att ”kvinnor som känner manshat gör det av en anledning”. Ja, utan tvivel. Alla människor känner som de gör av en anledning, oavsett vad de känner och vilken anledningen är. Frågan är väl snarare om det finns en anledning som legitimerar att uttrycka hat mot halva världsbefolkningen, eller som gör det till en konstruktiv reaktion. Dock är det positivt att Fanny medger att manshat existerar. Det är mer än vad vissa gör.

Hon undrar varför det skulle vara viktigare ”att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor”, än att inkludera ”de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest”. Tja, bra fråga. En anledning att inkludera män i feminismen, kunde ju vara att det är just männen ni vill förändra. En annan kan vara att män är en nödvändig målgrupp om man vill påverka samhället, med tanke på att de utgör över 50 % av det.

Inte alla män är vidriga förtryckare

Jaylazkar undrar varför de flesta män vill vara vidriga förtryckare.

Hon säger att det ”började med att män verkligen är så envisa med att fortsätta förtrycka”, men att hon nu börjar förstå att det ”kan vara möjligt att vara allierad med vissa män”. I och för sig vore det ”väldigt ovanligt och typ nästan för svårt och jobbigt” eftersom nästan alla män hon mött ”verkligen inte förtjänat att vara allierade med mig”. Hon har naturligtvis inte börjat ”hoppas på att män kommer sluta vara vidriga”, utan snarare handlar det om att det ”verkar finnas möjlighet till att tvinga dessa män att förändra sig när vi väl kan tvinga dem till det”.

Det kanske inte erbjuder läsaren någon större tröst, men det här är faktiskt mindre sexistiskt än vad hon brukar skriva. Här öppnar hon trots allt upp för idén att vissa män kan ha ett existensberättigande, och rentav i ”väldigt ovanliga” fall vara nästan lika moraliskt anständiga som hon själv (eller åtminstone inte mer lågt stående än att de skulle kunna samarbetas med). Om hon spinner vidare på den här tankegången kanske hon omsider rentav börjar tala om alla människors lika värde.

Feminismen och vetenskapsföraktet

Fanny skriver om nördbegreppet.

Hon undrar vilket slags nörderi som anses betydelsefullt. Är det kvinnors nörderi beståendes av ”typ smink, mode eller kanske inredning”, eller är det mäns nörderi beståendes av ”typ ‘coola grejer i rymden'”? Det är en fråga som lyckas förnedra bägge könen jämlikt. Kommer ni ihåg när hon i början av månaden skrev att rymdraketer nog bara anses viktiga för att patriarkatet tycker det är ”coolt”, tydligen okunnig om att raketer är en förutsättning för dagens kommunikationssamhälle — inkl. det internet hon bl.a. använder för att blogga och twittra? Även om vetenskap är en patriarkal fiende enligt somliga feminister och genusideologer, är det för oss andra något oerhört intressant, betydelsefullt och praktiskt användbart. Och här är några kvinnor som rentav prioriterat det över ”typ smink, mode eller kanske inredning”.

Hon ”antar” att hennes ”inre kommunist- eller feministnörd” inte räcker, utan att det handlar om ”något lite mer rumsrent nörderi”, d.v.s. ”typ ‘vetenskap’ eller någon jävla tabell”. Det måste vara kämpigt att förakta vetenskap, när vi lever i en tid där större delen av världen betraktar forskning, empirisk kunskap och teknologi som något positivt. Men nu råkar det vara så att vi inte behöver anta något. Det nummer av Platsjournalen hon refererar till finns online, och om ”nördens revansch” kan vi läsa på sid 6. De sju tipsen är: lyft fram dina specialkunskaper, använd ditt detaljminne, kom ihåg att du är smart, du lär dig snabbt, ensam är stark, du kan fokusera på en sak, och var stolt över dig själv. Två av punkterna berör i och för sig manualer och tabeller, men det är bara exempel och inte själva poängen.

Även om man tycker att vetenskap är patriarkalt, kan man väl åtminstone läsa den källa man tänker blogga om?