Om manshat och inkludering av män

Fanny skriver om feministisk inkludering.

Hon säger att inkludering ofta kräver ”att män ska behandlas med silkesvantar”, d.v.s. att man inte får ”uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare”. Jag tror att det är svårt att attrahera en viss målgrupp samtidigt som man förolämpar den, vare sig man gör det med rätta eller ej. Det är inte specifikt för feminism, utan allmänt för ideologiska grupperingar som utpekar en fiende av något slag. Det specifika här, är kanske målgruppens relativa storlek.

Hon hävdar att många kvinnor ”känner ett starkt hat och/eller rädsla för män” för att de ”blivit utsatta för mäns förtryck hela livet”. Är det inte så att vi med ”många kvinnor”, menar ett litet fåtal kvinnor som attraheras av t.ex. Fannys blogg? Jag har i alla fall aldrig mött vare sig rädsla eller hat från kvinnor ute i det verkliga livet, så att det skulle vara ett vanligt fenomen känns sponant orimligt. Visserligen rör jag mig inte i specifikt feministiska kretsar.

Hon säger att dessa känslor är ”legitima”, men att hon inte ”‘försvarar’ manshat eller liknande”. Men om man ser det som legitimt att hata män som grupp, försvarar man manshat. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Hon konstaterar att ”kvinnor som känner manshat gör det av en anledning”. Ja, utan tvivel. Alla människor känner som de gör av en anledning, oavsett vad de känner och vilken anledningen är. Frågan är väl snarare om det finns en anledning som legitimerar att uttrycka hat mot halva världsbefolkningen, eller som gör det till en konstruktiv reaktion. Dock är det positivt att Fanny medger att manshat existerar. Det är mer än vad vissa gör.

Hon undrar varför det skulle vara viktigare ”att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor”, än att inkludera ”de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest”. Tja, bra fråga. En anledning att inkludera män i feminismen, kunde ju vara att det är just männen ni vill förändra. En annan kan vara att män är en nödvändig målgrupp om man vill påverka samhället, med tanke på att de utgör över 50 % av det.

Inte alla män är vidriga förtryckare

Jaylazkar undrar varför de flesta män vill vara vidriga förtryckare.

Hon säger att det ”började med att män verkligen är så envisa med att fortsätta förtrycka”, men att hon nu börjar förstå att det ”kan vara möjligt att vara allierad med vissa män”. I och för sig vore det ”väldigt ovanligt och typ nästan för svårt och jobbigt” eftersom nästan alla män hon mött ”verkligen inte förtjänat att vara allierade med mig”. Hon har naturligtvis inte börjat ”hoppas på att män kommer sluta vara vidriga”, utan snarare handlar det om att det ”verkar finnas möjlighet till att tvinga dessa män att förändra sig när vi väl kan tvinga dem till det”.

Det kanske inte erbjuder läsaren någon större tröst, men det här är faktiskt mindre sexistiskt än vad hon brukar skriva. Här öppnar hon trots allt upp för idén att vissa män kan ha ett existensberättigande, och rentav i ”väldigt ovanliga” fall vara nästan lika moraliskt anständiga som hon själv (eller åtminstone inte mer lågt stående än att de skulle kunna samarbetas med). Om hon spinner vidare på den här tankegången kanske hon omsider rentav börjar tala om alla människors lika värde.

Feminismen och vetenskapsföraktet

Fanny skriver om nördbegreppet.

Hon undrar vilket slags nörderi som anses betydelsefullt. Är det kvinnors nörderi beståendes av ”typ smink, mode eller kanske inredning”, eller är det mäns nörderi beståendes av ”typ ‘coola grejer i rymden'”? Det är en fråga som lyckas förnedra bägge könen jämlikt. Kommer ni ihåg när hon i början av månaden skrev att rymdraketer nog bara anses viktiga för att patriarkatet tycker det är ”coolt”, tydligen okunnig om att raketer är en förutsättning för dagens kommunikationssamhälle — inkl. det internet hon bl.a. använder för att blogga och twittra? Även om vetenskap är en patriarkal fiende enligt somliga feminister och genusideologer, är det för oss andra något oerhört intressant, betydelsefullt och praktiskt användbart. Och här är några kvinnor som rentav prioriterat det över ”typ smink, mode eller kanske inredning”.

Hon ”antar” att hennes ”inre kommunist- eller feministnörd” inte räcker, utan att det handlar om ”något lite mer rumsrent nörderi”, d.v.s. ”typ ‘vetenskap’ eller någon jävla tabell”. Det måste vara kämpigt att förakta vetenskap, när vi lever i en tid där större delen av världen betraktar forskning, empirisk kunskap och teknologi som något positivt. Men nu råkar det vara så att vi inte behöver anta något. Det nummer av Platsjournalen hon refererar till finns online, och om ”nördens revansch” kan vi läsa på sid 6. De sju tipsen är: lyft fram dina specialkunskaper, använd ditt detaljminne, kom ihåg att du är smart, du lär dig snabbt, ensam är stark, du kan fokusera på en sak, och var stolt över dig själv. Två av punkterna berör i och för sig manualer och tabeller, men det är bara exempel och inte själva poängen.

Även om man tycker att vetenskap är patriarkalt, kan man väl åtminstone läsa den källa man tänker blogga om?

Feministiskt medveten och kunskapskrav

Fanny skriver om Zlatan-affären.

Hon anger vad hon kräver av män i en lista med tre punkter. Bara tre? Hon brukar ju ställa långt fler krav på män än så! Den första punkten säger att män inte skall ”nedvärdera kvinnor som sysslar med samma saker som de själva gör”. För all del. Det är rimligt. Den andra punkten kräver att män ”inte ska ägna sig åt till exempel hustrumisshandel/våldtäkt”. Absolut. En ren självklarhet både för mig och för de flesta människor. Den tredje kräver att män ”inte på något annat vis aktivt spär på kvinnoförtrycket”. Svårare att ta ställning till, eftersom hon betraktar nästan all mellanmänsklig kontakt som på ett eller annat sätt förtryckande.

Hon säger att det är ”varken naivt eller orimligt att tycka att män ska behandla kvinnor som människor”. Nej, inte orimligt alls. Bara man samtidigt kommer ihåg att feminismen är en ideologi med en uppsjö av teorier och resonemang som sträcker sig bortom att kvinnor skall behandlas ”som människor”.

Hon förväntar sig inte ”att män ska vara feministiskt medvetna”, vilket de ju inte är ”eftersom vi fortfarande lever i detta patriarkat”. Jag skrev om hur ordet medveten används senast igår. Man kan vara medveten eller omedveten om t.ex. vetenskapliga resultat eller historiska fakta, men feminismen är en ideologi. Den handlar inte bara om att vara medveten om något. Den handlar om att ha en viss moralisk övertygelse om hur människor bör agera och (kanske men inte nödvändigtvis) hur samhället skall inrättas. Sluta ge sken av att ideologisk övertygelse handlar om medvetenhet, som om alla skulle hålla med om de bara visste tillräckligt mycket.

Hon tycker att ”det är ett rimligt krav att ställa”, att män ”ska ha grundläggande feministiska kunskaper”. Men själv saknar hon ofta kunskaper om det hon uttalar sig om, och verkar vara ointresserad av att ta reda på hur det ligger till. I samband med Quick-fallet har hon uttalat stöd av teorin om bortträngda minnen. Hon har trott att raketforskning bara existerar för att det är ”coolt”, och inte för att det ger oss något av betydelse. Hon har påstått att Marx inte skrev om kolonialismen, trots att hans texter om kolonialism samlats i en hel egen volym — under titeln On Colonialism. Fanny fäster utan tvivel stor vikt vid den kunskap hon kan deducera fram ur feministisk teori, men vetenskapliga eller historiska fakta är inget hon bemödar sig med att studera, eller ens googla.. Så varför ställa krav på andra att ha kunskap om hennes eget intresseområde?

Om feminism och provokation

Fanny skriver om att vara lättprovocerad

Hon säger att folk tycker att det är ”precis samma sak” när hon blir ”uppretad över att någon utsätter” henne ”för förtryck”, som när män blir uppretade ”över att någon påpekar att” de utsätter kvinnor ”för förtryck”. Det är i så fall inte så märkligt. Människor tenderar att bli upprörda när de anklagas för något de är eller upplever sig oskyldiga till.

Hon säger att det ”kanske rentav är värre när jag påpekar att någon utövar förtryck”. Värre än vad? Hon ger inga konkreta exempel. Men det är möjligt att hon har rätt. De anklagas inte för att förtrycka utifrån en vedertagen standard av vad förtryck innebär, utan utifrån hennes radikalfeministiska teori, där män förtrycker enbart genom att vara män oavsett beteende. Det upplever även jag som upprörande, om än mer på en intellektuell nivå än en känslomässig.

Hon säger att omvärldens attityd beror på ”en oerhörd oförståelse för vad kvinnor utsätts för i detta samhälle”. Det talar över huvudet på en kvalificerad majoritet av kvinnor, som inte upplever sig förtryckta i den mening Fanny hävdar. Om de gjort det skulle samhället inte se ut som det gör, och radikalfeministiska bloggare skulle ha fler än några tusen läsare (varav många är mer fascinerade eller roade än meningsfränder).

Hon upplever den här attityden som ”empatilös”. Man skulle på samma sätt kunna hävda att det är empatilöst att anklaga alla män för att vara förtryckare och att gå på manshatarkonferens. Det är alltför enkelt att demonisera och omänskliggöra en meningsmotståndare.

Hon avslutar med att ”vissa tycker att det är mycket viktigare att upprätthålla sin maktposition och trycka ner kvinnor än att vara en bra människa”. Hon tycks ha en disneyfierad syn på moral, där alla män tänker att ”idag skall jag vara så ond som möjligt och trycka ner kvinnor så långt min makt sträcker sig” följt av ett dovt skratt sett ur ovanifrån-vinkel. En rimligare tolkning är att de inte delar hennes utgångspunkter, och därför har en annan förståelse för tillvaron.

Att ta manshatet på allvar

Fanny skriver om sitt manshat.

Hon konstaterar att hon varit på en manshatarkonferens tillsammans med Lady Dahmer m.fl. Någon Rebecca skev i kommentarsfältet och undrade hur man kan bli tagen på allvar, om man ägnar sig åt något sådant. Fanny skärmdumpar:

taspåallvar

Hon ber Rebecca att inte höja upp sina egna känslor ”till någon slags norm för hur alla ser på mig”. Men själv känner hon hat mot män och upphöjer det till norm.

Hon tycker att ”hela den här språkpolisgrejen är så himla otrevlig”, och visar därmed att hon inte kan läsa innantill. Rebecca invänder inte enbart mot själva ordet manshatarkonferens. Hon invänder mot hela idén att stråla samman och förenas av ett hat mot halva världsbefolkningen. Konceptet ger helt enkelt vissa Bürgerbräukäller-vibbar.

Fanny skriver att ”det korrekta språket” är ”maktens språk” och ”inte en bra grej” om man vill ”föra någon slags progressiv kamp”. Egentligen har det med allmänbildning att göra.

Hon hävdar att ”män och liberaler i allmänhet” slutat ta henne på allvar. Det motsäger uppenbarligen Lady Dahmers kommentar.

Hon påstår att detta inte har någonting att göra med hennes ”förmåga att resonera eller argumentera”. Åjo. Att folk (frånsett en liten skara redan frälsta) har svårt att ta henne på allvar, beror inte på hennes ofta bristfälliga språk, utan på hennes löjeväckande hatiska och fascistiska övertygelser.

Är män egoistiska kräk?

Jävla feministfitta skriver om egoistiska män.

Hon menar att kvinnoseparatistiska sammanhang ”upprör många så himla mycket” för att mannen plötsligt inte står i centrum. Det är en orimlig tolkning. Det har funnits tjejkvällar, tjejmiddagar, tjejlag och tjejgrupper av olika slag under lång tid utan att det upprört något större antal. Vad som upprör många i det här fallet, handlar nog om motiveringen till kvinnoseparatism: att det är skönt att slippa män eftersom män är moraliskt underlägsna förtryckare.

Hon skriver att bilden vi har av män är att de ”aldrig någonsin gör någonting för någon annans skull”. Vem har den bilden — utöver ett litet fåtal radikalfeminister?

Hon säger att allt ”ska alltid promotas genom att göras tilltalande för män”. Det är en överdrift, men att mycket vänder sig till män är inte märkligt. De utgör nämligen strax över 50 % av befolkningen.

Hon hävdar att män inte föds till ”egoistiska kräk”, men att de blir det för att ”det är vad samhället lär dem”. Det är självfallet en ohemul generalisering, men att samhället lär män att vara egoistiska kräk skulle jag ändå vilja efterfråga en källa på.