Även manshat är sexism

För några dagar sedan skrev Totte Löfström, debattchef för Nyheter24, en artikel om att han hatar män. Artikeln blev, såvitt jag sett i sociala medier, i allmänhet väl mottagen av den feministiska rörelsen. Jag invände för egen del att artikeln är ett skolexempel på sexism, allmänt definierat som att nervärdera på grund av kön.

Totte anger en lång rad skäl till sitt manshat. Män står för 98 % av alla våldsbrott. De slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. De går med bar överkropp. De tar plats, de är för sköna för att bry sig, de skriker i bussen och pissar i trappuppgångar. De är allmänt destruktiva. Därför hatar Totte män.

Och därför ger Totte uttryck för sexism. Att tillskriva en grupp människor egenskaper för att nervärdera baserat på kön är sexism par excellance.

Det är naturligtvis inte sexism att endast påpeka fakta. Det stämmer till exempel att män begår de allra flesta våldsbrott i samhället (även om siffran 98 % är diskutabel). Men Totte säger inte bara att han hatar våldsbrott, eller män som begår våldsbrott. Han ”hatar män”, trots att de flesta män aldrig begår något våldsbrott.

Det är å andra sidan inte fakta att män t.ex. slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. Det är nog ett så gott som okänt fenomen, men slänger man in att manliga minigolfspelare ofta slår sönder banorna är det säkert ingen som märker något. Det är ju ändå en typisk grej som män gör: de slåss, härjar och förstör. Klart de slår sönder minigolfbanor också. Det måste de ju göra.

Så skapas en sexistisk fördom, som används för att nervärdera män i egenskap av män.

Enligt Totte är det inte sexism, för han hatar inte ”personer med snopp” utan personer ”som med glädje definierar sig som män”. Vi kan låta bero att de allra flesta med snopp också betraktar sig som män. Vi kan också låta bero att forskning visat att könsuppfattning är något till stor del biologiskt. Den bärande poängen är att de flesta män som definierar sig som män inte heller begår våldsbrott eller slår sönder golfbanor.

Detta går inte att komma runt: om man tillskriver en grupp människor negativa egenskaper, och använder dessa för att rättfärdiga hat, måste man också hata personer som inte uppvisar de negativa egenskaperna.

Jag erinrar plötsligt en bekant, som ofta talar illa om asiater: de är arbetsskygga, de vill inte integreras, och när de flyttat hit vägrar de att lära sig svenska. Vi anser allmänt att detta är rasism: att tillskriva ett visst folk negativa egenskaper, för att legitimera dess nervärdering. Totte hävdar att det finns en väsentlig skillnad här: att vara asiat är en etnicitet, och en etnicitet är inte en handling.

Visst är ”asiat” en etnicitet. Men etniciteter är en social konstruktion i långt högre grad än vad kön är det. Etniciteter skiljs i hög grad åt via olika språk, sedvänjor, värderingar och kulturella uttryck. På väsentliga punkter (frånsett genetiska faktorer som hudfärg, kroppslängd o.dyl.) borde det vara möjligt att byta etnicitet genom att anamma ett annat språk, andra seder och nya kulturuttryck. Hindrar det att uttalandet om asiater är rasistiskt?

Såklart inte. Det är rasism att tillskriva en folkgrupp negativa egenskaper för att legitimera hat. Det är rasism även om enskilda personer har möjlighet att lämna eller ansluta sig till gruppen. På samma sätt är manshat sexism, även om enskilda män kan upphöra att betrakta sig som medlemmar av sin grupp.

I den här typen av resonemang ersätts ordet sexism med ordet genus. Det rör sig om en samling negativa konnotationer som manligt genus för med sig, säger Totte på Twitter, och det är dessa konnotationer som legitimerar manshatet. Men vad innebär det att säga sig hata en grupp människor, för att gruppen dras med i stor utsträckning fördomsfulla konnotationer? Ja, vad var det där ordet nu igen?

En konnotation har fördelen att kunna vara lite vad som helst. Man kan välja och vraka, eller skapa egna, beroende på vilken slutsats man vill nå. Mannen kan konnotera det eleganta i en kostym och en promenadkäpp. Mannen kan också konnotera pedofila övergrepp, varav de flesta begås av män. Vill man uttala sig positivt om män, är de belevade flanörer som världsvant utforskar sin omgivning. Vill man uttala sig negativt om män, knullar de sönder spädbarn.

När slutsatsen som skall dras är legitimerat manshat, då får kognitiv bias styra urvalet av konnotationer. Vi säger att män står för nästan alla våldsbrott, men säger inte att de flesta män aldrig begår ett våldsbrott. Vi säger att män slår sönder minigolfbanor, men nämner inte att det sannolikt var män som byggde dem. Vi säger att män går med bar överkropp, men… tja? Jag lyckas inte se hur det gör att man förtjänar hat. Men för all del. De flesta män går nästan alltid med kläder på överkroppen.

Till skillnad från rasistens hat är manshatet välgrundat, menar Totte. Och det är därför rasism/sexism inte definieras utifrån ”ogrundade skäl”; det definieras helt och hållet som ett tänkesätt. Detta tänkesätt lyser starkt i hans artikel, ifråga om sexism, och de reaktioner mina invändningar mött får illustrera en poäng jag gjort sedan gammalt:

Det enda som radikalfeminister ogillar mer än män som inte protesterar mot sexism, är män som protesterar mot all sexism.

Annonser

Vad kunskapssyn betyder för ideologi

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

Ta till exempel den här några dagar gamla tweeten av en radikalfeminist. Jag citerar: ”Palestinier har all rätt i världen att hata israeliterna och kan inte utöva rasism mot dem även om de hyser antisemitiska åsikter.” Läs gärna den meningen några gånger och reflektera över vad den faktiskt säger.

Radikalfeminister betraktar sig allmänt som antirasister. De ser sig ofta rentav som rasismens främsta bekämpare. Vad kan då förmå denna radikalfeminist att uttrycka sig så här? Hon skriver att antisemitism inte är, eller i varje fall inte behöver vara, rasism. Du kan hata judar för att de är judar och ändå inte vara rasist. Hur går det till? Hur kan någon som per definition är rasist, undgå att vara rasist?

Ta också som exempel den här tweeten där Lady Dahmer hävdar att ”män är en sjukdom”. Radikalfeminister ställer sig tämligen unisont mot sexism, och ser sig ofta på samma sätt som ovan som sexismens främsta bekämpare. Hur kan då ett sådant här påstående förklaras? Hur kan personer som tar tydligt avstånd från rasism och sexism, samtidigt uttrycka sig mer rasistiskt och sexistiskt än de flesta vore villiga att göra?

Här kommer kunskapsteori in i bilden.

Rasism innebär att man delar in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som t.ex. hudfärg, att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Sexism är att nervärdera på grund av könstillhörighet. Vad radikalfeministisk teori gör här, är att villkora gängse definitioner: det här stämmer fortfarande — men bara om.

Slutsatserna att antisemitism inte behöver vara rasism, och att det inte behöver vara sexism att tala nervärderande om grupper baserat på deras könstillhörighet, följer av ideologins egen kunskapsteori som hämtas ur postmodernismen: vem som säger något har större betydelse än vad som sägs. Inget är allmängiltigt sant. Sanning förhåller sig relativ till vilken position den som hävdar något enligt ideologin antas ha.

Det här är förstås ett cirkulärt tänkesätt, och det gör det ofta svårt att begripa för utomstående som söker efter allmän hållbarhet och konsekvens i utsagor. Vad kan få en antirasist att försvara antisemitism, eller en antisexist att kalla en grupp människor för ”en sjukdom” på grund av deras könstillhörighet? Kunskapsteori. En kunskapsteori som kopplar om centrala begrepp, och därför också tolkningar av omvärlden, på ett sätt som ofta blir obegripligt för andra.

För att återkoppla till konkreta exempel kan vi välja den här tweeten av Cissi Wallin. Hon säger åt folk att HÅLLA KÄFTEN (med versaler) i en viss fråga — inte för att de har fel eller för att de beter sig otrevligt, utan för att de tillhör ett visst kön och har en viss hudfärg. Ideologins kunskapsteori rangordnar inte bara utsagors innehåll beroende på vem som uttrycker dem, utan kan också avgöra vem som över huvud taget bör få uttala sig. Grundat i kön/hudfärg blir ett sådant tänkesätt snabbt obehagligt.

Men det finns också en till aspekt som följer av dessa kunskapsteoretiska premisser. Man frågar sig nämligen inte bara vem som hävdat något, utan också vem som hör det som hävdats. Istället för att fråga sig om något stämmer, verkar rimligt eller förtjänar att bemötas, frågar man: vem gynnas av det?

Det här är ett ganska centralt tänkesätt som jag tror att många kritiker förbisett i sin analys av radikalfeministisk teori. Det implicerar nämligen inget mindre än total immunitet mot alla slags invändningar.

Vem gynnas av att en feminist öppet medger att en kritiker haft rätt i något? Feminismens kritiker såklart, på bekostnad av feminismen. Det är en avgörande orsak till att invändningar sällan möts med argumentativ diskussion, och desto oftare med angrepp på person baserat i kön, hudfärg eller något tredje. Ibland tolkas de rentav som en krigsförklaring: inte som ett sökande efter förståelse eller ett utbyte av idéer, utan som ett strategiskt försök att störta Kampen För Allt Gott. Tillmälen som kvinnohatare ligger då nära till hands.

Något som följer av detta är, rimligt nog, att personer som aktivt framför kritik betraktas som särskilt vidriga — även om de till äventyrs är relativt överens med avseende på slutsatser. Jämställdister och liberaler bör väl nämnas speciellt. De förespråkar jämställdhet och kvinnans lika rättigheter, men de är ofta kritiska till radikalfeministisk teori (och till slutsatser som går utöver detta). Denna kritiska hållning gör att de ändå ses som den värsta sortens fiender, ibland rentav på samma nivå som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Kritik mot feministiska idéer tycks av vissa upplevas som nästan lika kränkande som ett fysiskt angrepp. Gränsen mellan diskussion i sak och angrepp mot person grumlas och kritiker behandlas därefter, t.ex. genom att svartmålas, möta aggressivt hat, eller klumpas ihop med våldsbrottslingar. Den som inte håller med riskerar att demoniseras, inte bara på grund av illvilja utan för att det faktiskt upplevs som en rimlig reaktion mot invändningar.

Det är den kraft med vilken kunskapsteori påverkar hur vi tolkar omvärlden, och hur vi väljer ideologisk hemvist. Det är den kraft med vilken kunskapsteori förblindar oss att vara och göra det vi avskyr mest och samtidigt säger oss bekämpa.

Kan rasism eller sexism vara positivt?

På sistone har jag ställt den här frågan till ett antal personer inom den radikalfeministiska rörelsen: är det rätt eller fel att tala nervärderande om grupper baserat på deras hudfärg eller kön? Ingen har hittills velat svara att det är fel, och skälet är förstås uppenbart. Frågan inkluderar även män och personer med vit hudfärg.

I regel och som så ofta annars bemöts ledande frågor med motfrågor, eller med att förskjuta poängen. Man kan till exempel fråga om jag läst feministisk teori, eller om jag verkligen riktar frågan åt rätt håll — eller så blir svaret raskt att det inte är rasism/sexism att sparka uppåt.

Men om man kämpar för jämställdhet, borde det väl vara en enkel fråga? Då är svaret ett entydigt nej.

Vad är rasism? Rasism går ut på att dela in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som hudfärg, och att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Och sexism definieras mycket lakoniskt av NE som ”nervärdering av någon på grund av dennas kön”.

Så vad man implicerar när man talar närvärderande om vita eller om män är att rasism/sexism kan användas på ett positivt sätt, beroende på vilken grupp man beter sig rasistiskt eller sexistiskt mot. Felet med nazister är således inte att de hatar grupper baserat på rasideologiska idéer, utan att de riktar hat mot raser som är underprivilegierade. Om de istället hatade vita kunde de och stora delar av den radikalfeministiska nätrörelsen göra gemensam sak.

Här följer oftast ett spydigt ”bra att du försvarar de vita/männen, det behöver de ju verkligen”, eller något om att hat mot vita/män inte orsakar skada. Det förändrar i och för sig inte det faktum att det enligt alla gängse definitioner rör sig om rasism/sexism. Att hävda att det inte är rasism/sexism för att man ”sparkar uppåt” är bara ett försök att kapa etablerade begrepp för sin egen snäva teori. Det här implicerar fortfarande inte antirasism/antisexism, utan att viss rasism/sexism, om det riktas mot rätt grupp, är positiv.

Om det här med att sparka uppåt har jag skrivit mer här.

Det här inlägget inspireras av en mängd debatter på Twitter, och också av det Fanny nyligen skrev om att manshat är självförsvar. Hon skriver att det är ett ”psykiskt självförsvar” som man ”behöver ibland” för att ”bygga upp sig själv”. Det är såvitt jag observerat även så många nazister och sexister tänker. Det ger något slags uppbyggande känsla att hata grupper baserat på hudfärg/kön. Det är skönt att projicera Det Onda på en ideologiskt definierad grupp människor, och hata dem i ett slags upplevt självförsvar.

Problemet med bl.a. hatiska grupperingar, är att de sällan begriper att de utgår från en ideologisk världbild. Vi har alla något slags ideologi, och den verkar måhända självklart rimlig och sann för oss — men inte för andra.

En nynazist kanske hävdar att invandrare förstör svensk kultur. Och det stämmer ju, utifrån dennes egna ideologiska premisser, där det svenska är väldigt konkret definierat och satt i motsatsställning till det utländska (eller i varje fall utomnordiska). Men det stämmer inte för oss andra, som har en bredare syn på kultur, eller som inte värderar svensk kultur över t.ex. rörelsefriheten. I våra öron låter det hela både märkligt och, när vi betänker implikationerna, ganska läskigt.

Precis på samma sätt utgår även dessa radikalfeminister från en ideologi, och även den ställer grupper av människor mot varandra baserat på framför allt kön, men även hudfärg. Deras ideologi säger att det är okej eller påbjudet att tala nervärderande om män/vita, för att de innehar en privilegierad roll i samhället. Men för oss andra verkar det här lika märkligt som ovan. Allting stämmer förstås, i relation till ideologin, men de som inte delar upp och rangordnar människor enligt hudfärg/kön får svårt att se något sympatiskt i tänkesättet.

Kampen för jämställdhet kräver inte att vi själva utgår från rasistiska eller sexistiska premisser. Den kräver tvärtom att vi utan vidare kan svara ”fel” på den inledande frågan: att det är fel att tala nervärderande om grupper av människor baserat på deras hudfärg/kön.

 

Från radikal till liberal – en feministisk resa

Gästblogg av Susanna Pettersson.

Först en brasklapp:

Jag har två föräldrar – den ena är arbetslös, skuldsatt och svårt alkoholiserad och blir inom en snar framtid hemlös. Den andra är arbetslös, utförsäkrad, delvis förtidspensionerad med psykisk sjukdom. När jag var 14 år förlorade jag oskulden när en mer än dubbelt så gammal man våldtog mig. När jag var 15 år blev jag för första gången sjukskriven för en depression som var så svår att jag slutade prata och inte längre kunde förstå bokstäver eller knyta mina egna skor. När jag var 16 år sålde min dåvarande pojkvän min kropp till en knarklangare för amfetamin. När jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder hade jag 500 kr på mitt sparkonto. Jag gick aldrig färdigt gymnasiet, utan pluggade mig till mina höga betyg på Komvux mellan 20 och 22 års ålder. Jag har varit inlagd i slutenpsykiatrin ett 15-tal gånger.  När jag var 24 år försökte jag för första gången ta mitt eget liv. När jag var 25 år försökte jag igen och var en hårsmån ifrån att lyckas – jag överlevde tack vare respirator och intensivdialys. Jag har börjat om mina studier från början tre gånger. Däremellan har jag arbetat som bl.a. undersköterska i demensvården. Jag har flyttat 14 gånger mellan 2004 och 2013. Jag har aldrig ägt min bostad – jag har aldrig överhuvudtaget ägt någonting dyrare än min hund. Jag har inga tillgångar, jag har hittills nästan ingen inarbetad pension, jag kommer inte att ärva en krona när mina föräldrar går bort. Jag har i perioder som vuxen varit så fattig att jag uteslutande levt på ris. Jag har alltså inte fått något gratis.

Idag har jag inte längre någon kontakt med psykiatrin. Jag närmar mig trettio och lever ett stabilt och mycket lyckligt förortsliv med min fästman, två bonusbarn och ovan nämnda hund. Jag studerar svenska för att kunna ta ut en kandidatexamen i ämnet och ägnar övrig tid åt intellektuell förkovran, supersvåra korsord och dagdrömmeri om tårta.

Denna brasklapp skriver jag då jag mer än en handfull gånger på grund av mina nuvarande politiska ideal har anklagats för att vara såväl privilegierad som i avsaknad av relevanta erfarenheter. Nu tänkte jag ta mig an det erbjudande jag fått om att gästblogga om min resa in i och sedermera ut ur radikalfeminismen. Jag vill betona att detta främst ska läsas som ett personligt vittnesmål och inte som ett sakinlägg i den feministiska debatten. Och så vill jag varna för att det blev långt.

Vi gör väl som i en artsy film och börjar bakifrån?

Det var en sensommarnatt i det blåshål som är Malmö för tio år sedan, och jag och en god vän var på väg hem från en separatistisk flatklubb. Jag hade som vanligt under kvällen ”kärleksfullt” häcklats för min heterosexuella läggning; att höra hur vidrigt det var att jag ”föredrog kuk” och att jag ju egentligen var en könsförrädare hörde till. Och jag höll ju med – visst var jag ändå lite äcklig och hycklande som hatade patriarkatet men sen ändå hade sex med och blev kär i dem som utgjorde det?

På något vis kom vi under promenaden in på den grova förnedring som den amerikanska soldaten Lynndie England och hennes kollegor hade utsatt irakiska fångar för i Abu Ghraib-fängelset. På en av de bilder som togs i samband med övergreppen ligger en irakisk man avklädd på golvet med vad som ser ut som ett hundkoppel kring halsen. I andra änden poserar Lynndie England. Det visade sig att jag och min vän hade dramatiskt olika uppfattningar om händelsen. Jag var förfärad och äcklad och insisterade på att såväl England som hennes kollegor skulle ställas till svars för det inträffade. Min vän menade att soldaterna absolut borde ta konsekvenserna av sina handlingar – alla utom Lynndie England. Hon skulle på grund av att hon var en kvinnlig soldat inte dömas enligt samma måttstock som sina manliga diton. Enligt min vän var Lynndie England ett offer för patriarkatet och således skulle man se mildare på hennes handlingar. Det var inte hennes fria val att kränka de irakiska fångarna, utan en följd av patriarkatet hon var ett offer för då hon var kvinna.

Jag minns att jag blev så häpen att jag bara tvärstannade. Jag frågade upprepade gånger om jag förstått rätt – menade min vän verkligen att kvinnor inte kunde hållas ansvariga för sina handlingar på samma sätt som män på grund av patriarkatet? Detta var den mest extrema varianten av radikalfeministisk maktanalys jag stötte på under mina år inom rörelsen.

Vi gled ifrån varandra efter den där kvällen, min vän och jag. Jag började problematisera, fråga, vara besvärlig och vända och vrida på resonemang – hon tyckte att jag svek systerskapet. Och det gjorde jag också. Jag började långsamt fjärma mig mer och mer från hela idén om ett systerskap; en märklig sammanslutning av ryggdunk och överslätande baserad på uppfattningen om kön som essentiella kategorier. Varför skulle jag ha något gemensamt med alla andra kvinnor? Varför skulle jag självklart sluta upp bakom andra kvinnor? Vad förenade mig med alla andra kvinnor mer än mina könskromosomer?

Jag har egentligen i grund och botten alltid varit en individualist. Ett av mina tidigaste minnen är från dagis när fröken Gunvor tog ifrån mig min faktabok om kaniner för att tvinga ut mig att leka med de andra barnen. Jag minns att jag blev extremt förnärmad av detta övergrepp på min autonomi och min integritet. Vem var Gunvor att bestämma vad jag skulle ägna min tid åt? Om jag ville läsa skulle jag läsa och inte kladda i sandlådan – och detta skulle jag välja själv. Jag kröp naturligtvis in bakom ett skåp och tvärvägrade att gå ut resten av dagen.

Flykten från kollektivismen fortsatte som genomgående tema under min uppväxt. Jag var extremt lättlärd och mina utvecklingssamtal i grundskolan handlade alltid om vilket begåvat barn jag var –men jag kanske kunde försöka foga mig lite mer efter gruppen ibland? Det ska till mina lärares försvar sägas att jag ofta var en utstuderad motvallskärring under skoltiden. Jag hade grova auktoritetsproblem och gick på tvärs mot det mesta om det bara var möjligt.

Både självklart och lite ironiskt är det således att jag förälskade mig i vänsterrörelsen i högstadiet. I tron att det vänsterideologiska auktoritetsifrågasättandet var en indikation på högt i tak och fri tanke hoppade jag blint ner i en rödgrumlig soppa av planekonomiska visioner, ”det privata är politiskt” och nattlig affischering. Jag kom för första gången i kontakt med feminismen 1997 när jag läste Nina Björks klassiker ”Under det rosa täcket” och mitt intresse för ämnet exploderade. Via internet kom jag i kontakt med andra tjejer som var unga och arga. Och jag kom i kontakt med radikalfeminismen (i våra kretsar på den här tiden även kallad ”ninjafeminism” och ”anarkafeminism”).

I det radikalfeministiska systerskapet var män fiender. Vi hatade gruppen män. Vi hatade män som pratade, män som syntes, män som skrev, män som musicerade. Vi hatade den manliga kroppen och vi kom på hejaklacksramsor om hur könsorgan skulle stympas och kallade det ”radical cheerleading”.  Vi hatade även kvinnor. Vi hatade kvinnor som gick i patriarkatets ledband – kvinnor som blev fotomodeller, kvinnor som stannade hemma med sina barn istället för att göra karriär, kvinnor som bekräftade traditionella kvinnoroller. Mest av allt hatade vi högerkvinnor. Vi hatade porr, vi hatade reklam, vi hatade film och tv och böcker. Vi hatade det mesta kan man säga. Hatet var drivkraften som fick våra kvarnar att mala.

Högst i den radikalfeministiska hierarkin var de lesbiska, lägst var heterosexuella som jag själv. Som heterosexuell tjej blev jag ständigt utsatt för gliringar om mitt svek mot ”kampen”. Det gick så långt att jag en gång gjorde slut med en kille jag var kär i för att jag hade så svår ångest över hur min heterosexuella läggning bekräftade patriarkatet.

Vi var onekligen ett skadeskjutet gäng, vi som samlades under den radikalfeministiska fanan. Gemensamt för alla jag mötte, inklusive mig själv, var någon form av inre trasighet. Alla var deprimerade, alla hade ångest, många självskadade. Och alla hade vi funnit vår lisa i radikalfeminismen som lyfte ansvarets ok från våra axlar och gav oss en gemensam yttre fiende – patriarkatets strukturella förtryck. Offerkoftan är så mjuk och len mot ömmande hud att det inte är det minsta märkligt att den så ofta blir det plagg den sårade allra helst iklär sig. I den radikalfeministiskt stickade koftan presenterades vi enkla förklaringar till våra tillstånd som lät oss slippa vara ansvariga för vare sig de faktiska förhållandena i våra liv eller för våra sätt att hantera dem. Det var de patriarkala maktstrukturerna som skapat smärtan inuti och utanför oss. Det var manssamhället som gjorde att vi inte kunde sova om nätterna – och det var endast upplösandet av denna manlighetens hegemoni som kunde göra oss fria och lyckliga.

Att bli liten, att bli skör och maktlös är en så förrädiskt lockande väg att välja när bördor vilar tungt över en. En underdogposition ger sympati och det är en fröjd för den lidande att svepas i sympatins varma filt – sympati blåser på såret och gör att det slutar svida för en stund. Det dröjer dock inte länge innan lindringen avtar och såret blottläggs igen, lika blossande rött som innan.

Radikalfeminismen lever på att kontinuerligt reproducera bilden av det förtryckta kvinnokollektivet. Radikalfeminismen talar om för dig att du som kvinna saknar möjligheter på grund av patriarkatet. Den bekräftar din bild av utsatthet så många gånger att du till slut ger efter för den till fullo och internaliserar idén om dig själv som fullständigt maktlös inför omvärlden. Den inlärda hjälplösheten.  Var du än tittar ser du nu plötsligt dessa patriarkatets obändiga strukturer. Det gör ont och dina radikalfeministiska medsystrar berättar för dig att detta onda beror på att du blivit ”upplyst”. Du har skådat världen som den är.

Men är strukturteorier de allmängiltiga absoluta sanningar som radikalfeminismen påstår? Nej, givetvis inte. När jag successivt började våga närma mig alternativt tankegods öppnades en helt ny intellektuell värld för mig. Det var en process som med ett ord hämtat ur min tidigare livsvärlds vokabulär närmast kan beskrivas som revolutionerande. Fick man tänka annorlunda? Kunde man verkligen se människor som individer och samtidigt erkänna att förtryck existerade? Fick man anse att människan kan välja? Jag ska inte gå närmare in på kritik av strukturalistiska förklaringsmodeller här utan hänvisar till ett ypperligt blogginlägg i ämnet signerat Adam Cwejman som inkörsport för den intresserade.

Det spännande är vad som hände med mig när jag började slita mig fri från radikalfeminismens (och sedermera socialismens) klor. Under ett par år ifrågasatte jag allt jag ditintills hållit för sant. Jag vände på varje sten, skrapade på varje sårskorpa och vände ut och in på varje maläten gammal trasa i min mentala garderob. Jag läste, jag tänkte, jag diskuterade, jag resonerade. Jag tog hjälp av hundraåriga filosofer och samtida skribenter, mina vänner och främlingar på nätet. Varje gång det blev jobbiga konflikter inuti och utanför mig gick jag ännu djupare. Envist rannsakade jag mig själv och började bygga upp mina värderingar från grunden.

I den nya, liberala tanketradition jag närmat mig hittade jag tillbaka till den där sexåringen med kaninboken. Hon som ville tänka själv och vägrade buntas ihop med andra. Hon som upplevde sig besitta makten över sina egna val. Hon som inte såg på sina medmänniskor som kollektiva bärare av egenskaper, utan valde lekkamrater med blick för individen – man är sällsamt ideologiskt oskadad i sin syn på mänskligheten som sexåring.

Då jag väl knäppt upp den radikalfeministiska offerkoftan blev den lätt att slutligen kränga av sig när jag insåg hur påtagligt också mitt privatliv förändrades. Att gå från att förklara alla mitt livs tillkortakommanden med ”patriarkatet” till att omsorgsfullt granska såväl min omvärld som mig själv i varje enskild situation gjorde något oerhört med min person. Jag återtog makten. Makten att tänka, makten att välja, makten att vara – och viktigast av allt: definitionsmakten. Jag var inte längre ett offer hörandes till kategorin kvinnor. Jag var en individ som höll i mina egna trådar och som sådan blev jag mer hel än jag någonsin varit. Det är oerhört mycket mer utmanande och jobbigt än att tänka utifrån en färdig mall – men det är också så oändligt mycket mer givande. Jag blev fri, och när jag blev fri blev jag också lycklig.

Skrivet av Susanna Pettersson.

Uppdatering.
Tre dygn efter att texten publicerats har den hunnit få ca 4 300 träffar, och även blivit omnämnd i SvD:

tenebrismsvd

När manshat blir självförakt

Fanny skriver om mäns skuldkänslor.

Hon beklagar sig över ”alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer”. Problemet är nog att det inte finns någon manual, därför att det inte finns något riktigt rätt alternativ. Fanny ogillar förstås manliga icke-feminister, såväl som när manliga feminister är feminister på fel sätt (t.ex. liberalfeminister). Men hon riktar även skarp kritik mot män som är lattepappor, som genom att hata män försöker ta hennes eget manshat ifrån henne, eller som röstar på V istället för F!. Skall de nu dessutom känna skuld över sitt förtryck? Det får ju finnas gränser.

Hon kallar de sistnämnda för Män Med Känslor. Om hon både ondgör sig över män som inte kan visa känslor och män som kan det, är det väl inte märkligt om det uppstår viss FÖRVIRRING (som hon inleder med stora bokstäver). Det är svårt att nå en mållinje som ständigt flyttar sig bortåt, oavsett åt vilket håll man strävar. Det enda sättet att vinna är att inte spela.

Hon skriver att hon ”vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete” utan ”ni ska ta hand om skiten själva”. Jag tror att dessa män är oerhört måna om att inte förtrycka, och att de snart märker att de anklagas för förtryck hur de än beter sig (utan att medvetet nå slutsatsen, att det inte finns något icke-förtryckande sätt att agera på). Då följer skuld. Skuld över att ha försökt än det ena och än det andra, och ändå inte lyckats behandla sina medmänniskor på ett anständigt sätt. Kanske finns ändå något slags förmildrande omständighet, i att man mår dåligt över sina brister? Nej, det är förstås fel det också.

Hon kritiserar män som kallar sig usla och oförbätterliga, för de ”kan agera, göra val, ta ansvar”. I och för sig kallar hon prat om valfrihet och eget ansvar för borgerligt när det passar. Men visst kan vi agera, välja och ta ansvar. Frågan är om vi kan göra det, på ett sätt som just hon accepterar som tillräckligt. Och den bredare frågan är kanske varför vi skall eftersträva att blidka alla vi möter? Man kan inte vara älskad av alla, och att bemöta människor med samma artighet, vett och etikett som är allmänt brukligt bör vara gott nog.

En revolution som aldrig kommer

Jaylazkar skriver om förtryck och kommunism.

Hon berättar att hon inte fått medhåll när hon anklagat andra för förtryck, och konstaterar att ”förnekelse och tystnad är förtryckarens bästa vän”. Det stämmer nog. Men det stämmer också att hon har en annan syn på förtryck än den gängse, som bottnar i ideologisk teori snarare än i hur människor faktiskt upplever situationer. Att hon möter motstånd har nog till inte liten del med det att göra.

Hon menar att ”vi” (feminister, antar jag) ”bortförklaras som ‘galna’, ‘hysteriska'” o.s.v. Ja, det är en vanlig typ av retorik, och den är trist. Personangrepp är aldrig argument. Samtidigt gör ingen mer än Jaylazkar för att provocera fram just sådana reaktioner. Till exempel ser hon heterosexualitet som en samhällsfara, och uppmanar till utrotning av män. Om inte det är galet och hysteriskt, undrar jag vad som är det?

Hon säger att hon känt sig ensam för att alla män som förtryckt och förtrycker henne, ”inte visar någon form av ambition att sluta” göra det. Jag fick tidigt lära mig att fråga mig själv: ”Vad är rimligast, att jag har rätt eller att alla andra har fel?” Upplever man sig regelmässigt förtryckt av alla män man möter, är det rimligaste svaret förmodligen att man tolkar något skevt. Och det kan i sin tur bero på t.ex. att man utgår från ideologisk teori snarare än andra människors faktiska motiv och upplevelser av situationer.

Hon hävdar att alla dessa förtryckande män har fått henne att ”tappa hopp om att det någon gång kommer kunna bli någon revolution”. Det är klart att det inte blir någon revolution. Det förutsätter att en avsevärd andel av befolkningen är beredda att störta staten, och det är det tvärtom oerhört få som är. Jag skulle retoriskt säga ”försök begå en statskupp istället”, om det inte riskerade att tolkas på brottsligt allvar, och hennes blogg inte redan var känd hos SÄK. (Det bör den i alla fall vara, eftersom den öppet talar om revolutionär organisering.)

Hon tänker att ”alla former av förtryck är kontrarevolutionära”. Inser hon hur otroligt främmande blotta tanken på revolution är för nästan alla i det här landet? De flesta av oss associerar det med något som var aktuellt under slutet av 1700-talet. En revolution i dagens Sverige ter sig lika osannolik som om staten skulle börja ta ut skatt i spannmål. Det här är något som bara kan framstå som verkligt när man diskuterar det med sina två dussin revolutionära kamrater. Resterande 9,6 miljoner invånare är knappt medvetna om att revolutionära grupperingar existerar.

Hat och sexism är ett problem

Fanny skriver om hot mot transpersoner.

Och det är väl bra att hon gör det. Själv hade jag ingen aning om att det finns ett hot från människor som försöker infiltrera den feministiska rörelsen.

Däremot behöver det ”inte nödvändigtvis vara ett problem” med feminister som har ”mycket explicit manshat”. Jodå, hat och sexism är ett problem, oavsett från vilket håll det kommer.