Om snyfthistorier och källkritik

Fanny skriver om att dela snyfthistorier.

Hon ber oss att inte oreflekterat dela snyfthistorier om 1) kvinnor som slår män, 2) män som förlorat vårnaden om sitt barn och 3) par som fått sina barn omhändertagna av socialen. Själv delar jag sällan snyfthistorier över huvud taget och tar för vana att vara källkritisk. Men varför skall vi vara särdeles eftertänksamma mot just de här historierna? För att det riskerar att nyansera den feministiska debatten, eller av andra skäl?

Hon menar att vi inte bör dra slutsatsen 1) att det skulle bli en stor grej om det hände en kvinna, och 2) att vi lever i ett matriarkat. Det förra ser jag inget problem med, och det stämmer i vissa fall. Få bryr sig t.ex. när en man blir tafsad på. Visst hat anses också lite finare än annat hat, och i dagsläget är det utan tvivel radikalfeminister som kommer undan med det i störst utsträckning. De kan uttrycka sig rasistiskt och sexistiskt; tala med värme om sitt manshat och om hur män borde dödas — och behålla något slags social respekt, trots att det är en typ av uttalanden vi annars hör från extremhögern. Att tala om ett matriarkat är däremot oklokt, eftersom den postmodernistiska privilegieanalysen är högst diskutabel.

Hon tycker att det är ”jättetråkigt såklart” om män blir ”utsatta för sexism, sexuellt våld och/eller trakasserier eller prostituerar sig”. Varför då? Bara några dagar tidigare vädjade hon till manshatande män, att inte ta hennes eget manshat ifrån henne, och hon talar ofta nedsättande om män som grupp. Det saknas inte sällan samstämmighet mellan vad hon sade igår, säger idag och kommer säga imorgon. Hon kan inte gärna tycka att det är jättetråkigt om män utsätts för sexism och samtidigt själv regelmässigt uttrycka sig sexistiskt mot män (eller för den del stödja personer som anser att män bör dödas).

Hon säger att du inte borde ”köpa mannens historia rakt av” ang. vårdnad av barn, för att du ”inte har en jävla aning om vad som skett i den här familjen”. Samtidigt har hon som princip att alltid köpa kvinnans historia rakt av. Du skall ”bara inse att du inte vet och skit i att dela den jävla storyn”. Men det gäller alla nyheter, och det är orimligt att kräva absolut säkerhet. Det räcker att vara källkritisk och googla påståenden som verkar tvivelaktiga. Hon understryker med kapitäler ”DU VET INTE OM DET ÄR SANT så skit i att spekulera”. Själv anser hon t.ex. att bortträngda minnen existerar, att rymdraketer saknar relevans för samhället, och att patriarkatet inte kräver bevis. Vad sägs om att åtminstone försöka tänka konsekvent?

Män gör fel även i sitt manshat

Fanny skriver om män som hatar män.

Hon säger att det ”är inte samma sak för en man som för en kvinna” att hata män. Inte ens när männen själva hatar män lyckas de göra något rätt. Fantastiskt.

Hon tycker det är fel när män försökt övertyga henne ”om hur värdelösa och usla män är”, när det är hon ”som kvinna i ett patriarkat som borde få definiera det där”. Dels borde det vara något av en icke-fråga, eftersom hon redan är övertygad. Dels ifrågasätter jag att hon eller någon alls borde få definiera hur värdelösa andra människor är på grund av deras könstillhörighet. För övrigt är det ett fantastiskt prov på kognitiv bias när man följer en ideologi som hävdar att man har tolkningsföreträde (ens egen åsikt går automatiskt före andras), och som medger att man definierar människogruppers värdelöshet.

Hon berättar att hon blivit kritiserad av män för att inte vara ”tillräckligt intensiv” i sitt manshat, vilket hon tycker är ”fullkomligt absurt”. Javisst är det absurt — men för att det är absurt att över huvud taget hata andra människor på grund av deras könstillhörighet.

Hon skriver att manshat kan vara ”ett sätt att avsäga sig ansvar” och att man därigenom vägrar se sig själv som ”en del av problemet”. Det håller jag med om, och det är något som alla feminister i den här sfären bör ta till sitt hjärta. Men det finns ju mer grundläggande invändningar mot att hata människor p.g.a. deras medfödda egenskaper också.

Hon säger att det finns män som bara umgås med kvinnor ”för att det är trevligast så för dem”, vilket ”provocerar” henne ”något oerhört”. Det är säkert provocerande när människor umgås så totalt över de upplevda fiendegränserna, och jag tycker själv att det verkar dumt, om än av andra orsaker. Att välja sin vänkrets baserat på kön känns förlegat och inskränkt. Men alla har rätt att välja sitt eget umgänge och det är inte något som angår utomstående.

Hon avslutar med att ”ditt manshat kan aldrig bli mitt” och vädjar till männen att ”snälla, ta det inte ifrån mig”. Man kunde tro att de hotar med att beröva henne något värdefullt, istället för att konkurrera om rollen som sexistisk hatare.

Hatet är okej om inte fel personer ser det

Lady Dahmer skriver om Fittstim.

Hon anser att avsnitt 2 av Belinda Olssons tvprogram spelade ”antifeministerna rakt i händerna” när det ”cementerade feministen som manshatare”. Jag undrar varför hon i så fall har något problem med det? Dels betraktar hon sig som allierad med Fanny Åström, som ogillar idén om att ta avstånd från manshat, och med Jaylazkar, som förespråkar i princip alla mäns utrotning. Dels har hon också själv skrivit t.ex. att manshat är en ”ventilation” som män ”helt enkelt får ta”. Problemet tycks alltså inte vara manshat eller att feminister uttrycker sig manshatiskt, utan att det är dåligt om fel personer får syn på det. (Jag håller inte med om att Olsson visar bilden av feminister som manshatare, men det blir en separat diskussion.)

Hon vill inte att tittarna skall känna att det är ”synd om mannen ‘som alltid får en massa skit'”. Fair enough. Jag tycker inte heller att det är synd om mannen. Delar jag inte privilegieteorins övertygelse, kan jag inte gärna hävda att det är synd om män för att de är män. Men det kan ju fortfarande till äventyrs vara synd om enskilda män och kvinnor, på grund av hur de behandlas av andra människor. Jag tycker det är synd om människor som möter hat, hot och övergrepp.

Hon ”tycker inte synd om Pär Ström” för att hon själv drabbats av ett större och/eller värre hat utan att lägga ner. Det är berömvärt att orka hantera hat, och trist att det skall behövas, men att man gör det behöver väl inte betyda att det inte kan vara synd om andra? Pär Ström blev mobbad för sina åsikter, och det är väl synd. Det är synd att feminister mobbas, att andra förespråkare av jämställdhet mobbas, eller att någon över huvud taget mobbas endast för att ha uttryckt sin mening. Jag har också mobbats i mindre utsträckning, mottagit mordhot, o.s.v. Jag vet att det är jobbigt att behöva hantera, och är glad över att inte ha behövt göra det i samma utsträckning som Lady Dahmer säkert har gjort, Pär Ström fick göra, m.fl.

Hon tänker att folk ser Olssons program och tänker att ”de där feministerna är ju som nazister!”. Även om programmet inte ger den mest sympatiska bild av den feministiska rörelsen (och någon sådan vore inte heller korrekt), utmålar den knappast feminister som nazister. Jag har däremot noterat vissa idéer inom feminismen som för mina tankar åt det hållet. Då menar jag inte bara det yttersta fåtal som likt Jaylazkar uttryckligen vill utrota en världsbefolkning, utan idéer som dessa eller dessa.

Bör även manliga feminister dödas?

Jaylazkar bloggar om manliga feminister.

Hon berättar om en fest hon varit på, där hon knappt pratade ”med någon man alls” och är ”mycket nöjd med detta”. Naturligtvis har man rätt att välja och välja bort umgänge och samtalspartners, men att stoltsera med att man diskriminerar människor endast på grund av deras könstillhörighet är kanske mindre sympatiskt? Nog för att man kan träffa personer enskilt eller planera in separatistiska träffar, men går man på gängse fest och vägrar prata med personer som har ”fel kön” är det sexism.

Hon säger att män endast kan bidra med ”sin tomma manliga blick”, och ”det är inget att ha” — ”USCH”. Jag förstår att det är viktigt att avhumanisera människor för att kunna uppbåda ett hat inför dem, men är det inte en aning pubertalt att göra det offentligt och med sådana ord?

Hon önskar att män skulle ”bli människor istället” för att hon ”gillar människor”. Det förklaras väl bäst av vad hon själv skrivit tidigare: för att kunna utöva förtryck behöver man förneka att ens eget förtryck är vidrigt och gör en till en vidrig person. Det är något jag är böjd att hålla med om, och det borde alltså även förklara hur hon själv tänker när hon avhumaniserar män som grupp.

Hon skriver att ”överallt nästlar de sig in och skaffar sig förbindelser usch”, åsyftandes män. Det tycks väl rimligt, givet att vi talar om strax över 50 % av världens befolkning. Vi lever i en värld där män både existerar, umgås socialt och har vänner. Jag inser att det är problematiskt för någon som sagt sig vilja döda alla män, inte bara en gång, utan flera gånger, men så länge hon saknar resurser för att genomföra detta globala folkmord tvingas vi acceptera att alla människor i regel anses ha existensberättigande.

Hon berättar att män nu för tiden ”respekterar när jag ber dem att gå” och att det känns ”ovant och konstigt”. Det är bra om hon börjat röra sig omkring män som respekterar henne. Det kanske kan bidra till att nyansera hennes bild av män som icke-människor färdiga för slakt. En nyansering jag trott mig se en antydan till förut.

Allt eller inget åt bägge håll

Moralfjant skriver om romantiska gester.

Hon nämner t.ex. när mannen ger kvinnan sin jacka, eller erbjuder sig att bära hennes väska. Och hon konstaterar: ”Vill vi ha jämställdhet så är det all or nothing. Det går inte att som kvinna ba ‘jag vill bli sedd som lika självständig som män men det är ju jättemysigt om dom bär mina saker’.”

Men tidigare säger hon bl.a. att det är logiskt att hata sin förtryckare (män), och att det inte är okej att öppet ifrågasätta manshat. Vad sägs om att reflektera över det där med all or nothing för jämställdhet en vända till?

Förstör feminismen kärlekslivet?

Fanny skriver om feminism och kärlek.

Hon konstaterar att ”jo, feminismen förstör ditt kärleksliv”, åtminstone om du är heterosexuell och monogam. Jag trodde att det här var en raljant nidbild av feminister, men tydligen är det en nidbild som åtminstone Fanny instämmer med. Feminismen förstör ditt kärleksliv.

Jag håller inte med, och tror att det i regel går alldeles utmärkt att både vara feminist och ha ett bra kärleksliv. Problem kan säkert uppstå om man internaliserat hat och förakt mot män för att de är män, och det finns ett relativt fåtal radikala feminister som tycks ha gjort det, men frånsett detta sexistiska fåtal ser jag ingen konflikt alls mellan feminism och kärleksliv.

Hon tror att det ”vore en sjukt bra grej för många kvinnor att få ‘kärleks’livet förstört”, vilket i mina öron låter illvilligt. Vi borde inte delegitimisera kvinnors kärleksliv genom att sätta ”kärlek” inom ironiska citationstecken. Än mindre borde vi sätta oss till doms över huruvida andra människors kärleksliv bör förstöras eller ej. Det är med ett uttryck jag erinrar längst bak i minnet ”de resandes tvåsak”. (Eller flersak om relationen inte är tvåsam.)

Hon skriver att män inte är ”några änglar mot sina partners”, påpekar att många kvinnor blir ”utsatta för våld i hemmet”, och för ”mer subtilt förtryck” i form av ”extra hushållsarbete” med mera. Det är en ohemul generalisering att utsträcka det till män i allmänhet, och jag håller inte med om att hushållsarbete är förtryck. Problemet här är väl att Fanny inte talar om specifikt våldsamma relationer, utan om heteromonogama relationer över huvud taget.

Hon säger att ”det är jätterimligt om feminismen har som ett av sina mål att förstöra heteromonogama pars kärleksliv”. Själv ser jag det i så fall som jätteorimligt. Vi bör uppmuntra människor att närma sig varandra och söka ömhet, kärlek och lycka i varandras famnar på det sätt som passar dem, oavsett sexuell läggning eller relationsform. Det finns inget sympatiskt med att vilja förstöra människors kärleksliv.

Hon avslutar med att det är ”ett viktigt mål” för hennes feminism, ”att möjliggöra” fler skilsmässor, att fler flyttar isär, och att färre ”delar liv med varandra alls”. Visst är det bra att det finns möjlighet att skilja sig och flytta isär, men det bör handla om ett inbördes beslut när relationen inte längre fungerar, inte om att vilja förstöra andras kärleksliv. En feminism som har detta som ett viktigt mål är destruktiv.

En analys oförtjänt av sympati

”Håll käft och skaffa dig en analys.”

Jag håller med om att det är viktigt att ha en analys. En teori. Ett intellektuellt ramverk som förklarar konkreta fenomen. Men det finns inte bara en analys, och att man har en viss analys säger i sig självt inget om hur rimliga eller sympatiska ens övertygelser är.

Feminister har en analys. Liberaler har en analys. Socialister har en analys. Såväl som freudianer, antroposofer, hinduer, objektivister och keynesianer. Även många antifeminister har en analys. Nazisters analys är allbekant.

När man ombeds (avkrävs) att skaffa sig en analys, innebär det i själva verket att man förväntas acceptera en specifik analys. Det antas ofta att denna analys är självklart sann; den är inte något man behöver övertygas om, utan bara bli medveten om. De som håller med är medvetna, och de som inte håller med saknar medvetenhet. Folk som framför kritik trots att de är medvetna bekämpar alltså något de vet med sig är rätt, och att någon skulle göra det kan väl bara ha sin grund i kvinnohat och makthunger.

Det här är något vi ofta påträffar i sagorna. Där vet de onda med sig att de är onda och att de kämpar för att krossa det goda. I verkligheten fungerar det sällan så.

Därför bör man ha en viss ödmjukhet inför sin egen analys. Man bör vara särskilt betänksam när man fördömer andra människor offentligt, riktar hotelser mot dem, legitimerar fysiska angrepp på dem eller själv går till sådana angrepp. Ett av mina absolut största problem med radikalfeminismen, är att den har en analys som effektivt motverkar sådan betänksamhet. Den säger att det är okej att ”sparka uppåt”, som en del i kampen.

Och vad som är ”uppåt” definieras förstås av samma analys: män, vit hudfärg, heterosexualitet, cis och avsaknad av funktionshinder. Man kan därför vara mot sexism, och ändå säga sig hata män p.g.a. deras könstillhörighet. Man kan därför vara antirasist, och ändå tala grovt nervärderande om vita p.g.a. deras vithet. Man kan bekämpa homofobi, och ändå betrakta heterosexualitet som en samhällsfara. Riktas samma slags ord mot kvinnor, mörkhyade eller homosexuella är det tvärtom ett vidrigt hat.

Det är framför allt det här synsättet som gör det oerhört svårt för mig att se försonande drag i dagens radikalfeminism. Enligt mitt eget sätt att se på saken, är man sexist om man hatar folk p.g.a. sin könstillhörighet, och rasist om man nervärderar folk p.g.a. sin hudfärg, o.s.v. Jag gör ingen sådan grundläggande skillnad mellan kvinnohat och manshat, hat mot mörkhyade och mot ljushyade, m.m. Är vi inte bättre eller sämre människor för att vi fötts med ett visst kön, en viss pigmentering eller en viss sexuell läggning, borde det innebära att foten inte skall sparka åt vare sig det ena eller andra hållet.

När jag kommer i kontakt med feminister som säger sig ta den antirasistiska kampen på allvar, och samtidigt hatar alla jävla vita män, eller rentav säger, eller accepterar att deras vänner säger, att vita män bör utrotas — då drar jag öronen åt mig. Då har jag svårt att skilja feminismen från nazism eller andra folkmördarideologier. Det här är en analys med slutsatser som aldrig skulle vinna sympati eller överseende, om de inte torgfördes under feminismens något solkiga fana.

Den uppåtsparkande analysen förtjänar ingen sympati och inget överseende. Den skall inte bemötas med humor, raljans eller gliringar. Den får inte ges skenbar legitimitet genom personangrepp och indignerade utbrott. Den är bara något oerhört tragiskt, ovärdig de som säger sig önska eller arbeta för en bättre morgondag.