Att bekämpa rasism med rasism

Fanny skriver om liberalism och antirasism.

Hon säger att ”den allra mesta rasismen sker omedvetet” och ingår ”i ett globalt förtryckssystem”. Vi måste fråga oss vem som ”tjänar på den rasistiska världsordningen” och vilka ”krafter som upprätthåller den”. Verkligen? Det här är precis samma premisser, resonemang och retorik som används av konspirationsteoretiker när de uttalar sig om t.ex. 9/11, månlandningen, Obamas födelseland, Area 51 eller mordet på JFK. En världsordning som upprätthålls av dunkla krafter, och som de flesta är omedvetna om. Teorin om falskt medvetande har vi förstås fått av Marx.

Hon konstaterar att om man följer liberalers logik, är det ”vänstern som är problematisk i liberalers ögon” för att den talar ”om ras, om hudfärg” och ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Ehm, ja. Utan tvivel. Hon har anklagat vita som grupp för förtryck, sagt att man inte bör alliera sig med vita, och rentav själv sagt att hon ägnar sig åt rasistiska beteenden. Det finns inte mycket att tillägga.

Hon påstår att det för liberaler är ”höjden av rasism” när vänstern säger ”att människor har olika livssituationer beroende på utseende”. Inte höjden av rasism, så mycket som definitionen av rasism. Vänstern säger inte bara att folk har ”olika livssituationer beroende på utseende”. Det är ett sakpåstående som kanske stämmer eller inte stämmer. Den (eller i varje fall de mer radikala delarna av den) talar också nervärderande om människor med en viss hudfärg. Fanny vädjar i sitt inlägg till konstruktiv antirasism, men kräver verkligen konstruktiv antirasism att man själv ägnar sig åt rasism?

Hon menar att vi har ”ett globalt system som bygger på västvärldens exploatering av före detta kolonier, vilket gör att vi kan roffa åt oss tillgångar, billig arbetskraft och så vidare”. Nej, det är en skev verklighetsbeskrivning. Både västvärlden och ”tredje världen” tjänar på import och export. Det är (till skillnad från t.ex. bistånd) en grundläggande förutsättning för att dessa länder skall kunna resa sig ur fattigdom.

Hon hittar rasism även hos ateister, som oftare kritiserar ”problem inom islam än inom kristendom”. Att kritisera religion är inte rasism. Att islam i högre grad än kristendom kritiseras, har förmodligen ganska mycket att göra med att islam i större utsträckning används för att motivera förtryck. Det är f.ö. en god anledning även för feminister att kritisera islam, och den politik som förs i muslimska teokratier.

Hon säger att det är ”väl fint att liberaler tycker att alla är lika mycket värda” men det bör inte ”lyftas upp till ett ideal kring hur antirasistiskt arbete ska bedrivas”. Alla människors lika värde, inte ett ideal för antirasistiskt arbete? Kommentar känns överflödig.

Intersektionalitet och marxism

Fanny skriver om intersektionalitet.

Hon konstaterar att vissa inom vänstern anser att intersektionalitet är något liberalt. Dessa vänsterpersoner har naturligtvis fel. Intersektionalitet är en teori som säger att det finns strukturella maktordningar inom och mellan identitetskategorier som kön, ras, klass, etnicitet, funktionsduglighet, ålder, religion och fan och hans moster. Det är postmodern gallimatias som hör hemma i samma kategori som, säg, teorin om bortträngda minnen.

Hon hävdar att få är ”så skarpa i sin kritik av kapitalismen” som feminister med ett intersektionellt perspektiv. De ”brukar vara väldigt skarpa på att analysera hur kapitalismen hänger ihop…”. Men ekonomi är en vetenskap, och skarp (i betydelsen intelligent) kritik mot kapitalism kan därför inte vila på ovetenskapliga teorier om intersektionalitet. Och som kritik ur ett rent etiskt perspektiv, framstår det därför som en ren produkt av confirmation bias. Postmoderna teorier låter en se vad man letar efter. Det är därför de är så populära.

Hon säger att många inom vänstern (de manliga med vit hudfärg) anser att Marx kritik av kapitalismen är ”den enda rätta och riktiga”. Det är i så fall tragiskt, eftersom de flesta eller alla av Marx bärande premisser har visats antingen ovetenskapliga eller felaktiga. Karl Popper visade att marxismen är en pseudovetenskap, och arbetsvärdeläran ersattes redan på 1870-talet av Jevons, Mengers och Walras marginalnytteteori.

Hon skriver att Marx kritik av kapitalismen är ”kul på många sätt”, men att den är ”skriven ur en vit mans perspektiv”, vilket bl.a. innebär ”en väldig ignorans inför kolonialismen”. Om hon bara tog en minut av sin tid och googlade sådana här saker. Marx och Engels texter om kolonialismen har samlats i en egen volym under titeln On Colonialism. Den är på 388 sidor enligt Amazon, vilket säkert är mer än hon själv skrivit om feminism.

Hon säger att det är viktigt för henne ”att förstå hur kapitalism hänger ihop med rasismen och patriarkatet”. Hon blandar ihop förståelse med bekräftelse av confirmation bias.

Feminism: teori eller kamp?

Fanny skriver att töntarna är hennes verkliga fiender.

Hon säger att tönt är den som inte är ”beredd att kämpa” utan fäster ”större vikt vid att tycka ‘rätt'” och att ”hävda sig intellektuellt”. Det är lite oklart vad hon menar med kamp. Opinionsbildning har i allmänhet långt större och mer långvarig påverkan än fysisk kamp.

Hon säger att tönt är den som tycker att vi skall ”argumentera” mot nazister ”istället för att blockera deras demonstrationer”. När man kallar människor som stödjer yttrandefrihet för töntar, tar man i själva verket ett stort steg mot de nazister man kallar sina fiender.

Hon säger att tönt är den som ”är daddy’s girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället” och folk som ”artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhällets ramar”. Tönt är med andra ord i princip alla människor som inte sysslar med revolutionär aktivism. Det kan ge kortsiktig glöd att se hela världen som sin fiende, men den glöden falnar strax eftersom man också måste leva i den.

Hon menar att det viktiga är ”politisk handling”, inte om du har rätt åsikter. Att ”tycka rätt gör inget bättre”. Men politisk handling vägleds alltid av de åsikter man har, och därför är de oerhört viktiga, eftersom politik påverkar hela befolkningar. Skall man i stort eller i smått förändra miljoner människors liv, bör man se till att göra det på goda grunder.

Hon skriver att om ens politiska intresse bara sträcker sig till ”att stoltsera” med att tycka rätt, är man inte bättre än Johan Norberg. Samtidigt har Johan Norberg påverkat en hel generation av liberaler. Det hade han inte kunnat göra om han bytt sin penna mot en sten eller en pistol. Det gäller f.ö. Marx också. Marx har påverkat hela samhällen, inte för att han blockerade någon demonstration, utan för att han satt på sin kammare och ”tyckte rätt”.

Hon hävdar att det i ett patriarkat är ”män som sitter på makten”. Men i så fall lever vi inte i ett patriarkat, med tanke på att Sverige har en världsunikt jämn könsfördelning i riksdagen.

Hon anser att det är ”ett naivt och lönlöst projekt” att försöka ”tala män till rätta”. Det är i allmänhet svårt att tala andra till rätta, om man samtidigt förolämpar dem och utmålar dem som moraliska monster. Ett sakligt tonfall och fokus på vetenskaplig forskning skulle fungera bättre.

Hon påpekar att hon inte lägger ”särskilt mycket fokus på att ‘bevisa’ patriarkatet”, för hon vet att män inte kommer hålla med ändå. Själv är jag aningen mer optimistisk här. När man inte grundar sina påståenden i sak, vinner man bara över de redan frälsta. Grundar man dem i sak, vinner man sällan över alla ändå — men i varje fall fler, t.ex. de som värderar förståelse högre än confirmation bias.

Pretention och evidens

Den här bloggen har nämnts några gånger på Twitter under veckan som gått. Jag länkar några skärmdumpar:

Jag kallas för gymnasieintellektuell, reaktionär, antifeminist, ultimat nyliberal och sjukt självgod. Framför allt kallas jag pretentiös, inte mindre än ett femtal gånger. Ett par punkter stämmer, andra stämmer inte. Jag kan avslöja att jag inte har hatt.

Men min kardinalsynd tycks alltså vara pretention som, antar jag, består i ett sakligt tonfall, ett empiriskt förhållningssätt och ett någotsånär korrekt språk. Namnet på bloggen är tydligen också pretentiöst, för att det hämtas ur konsthistorien. Kanske det. Om det är pretentiöst att vara intresserad av historia, ser jag inget problem med att vara pretentiös. Betänk dock att konstvetenskap är ett kvinnodominerat fält, både vid universiteten och i arbetslivet. Jag läste grundkursen själv för bara ett par år sedan.

Även om det är roligt att spekulera kring min person vore det kanske mer givande, om bloggen nu ändå skall nämnas, att bemöta den i sak? Den marxistiska och feministiska analysen behöver t.ex. empiriskt stöd, vilket det ju är möjligt att den har — men inget som presenteras. Härledningar utifrån ”jag tror”, ”jag tänker”, och ”jag känner” räcker inte när det gäller påståenden om hur världen är beskaffad. Att en teori bekräftar ens egna (och en del vänners) upplevelser har väldigt litet förklaringsvärde när man talar om mekanismer som antas influera hela samhällen.

Det är inte det enda problemet med den radikalfeministiska analysen. Men det vore en bra början.

Att vara kommunist

Jaylazkar skriver om hur hon blev kommunist.

Hon berättar att hon började umgås med kommunister, och märkte att hennes föreställningar om dem inte ”stämde överens med hur mina kommunist-vänner var och är”. Hon ”började mer och mer förstå att det kommunistiska förhållningssättet” kanske var något för henne. Det vill säga: hon bemöter det som en social attityd som kanske ”var för henne”, inte som en fråga om korrekt eller felaktig verklighetsbeskrivning.

Hon säger att det hon ”gillar allra mest med att vara kommunist är ideologikritiken”, vilket kanske framstår som märkligt, eftersom ideologikritik inte alls är någon integrerad del av kommunistisk teori. Det hon gillar mest — inte med kommunismen, utan med att vara kommunist — är att kritisera helt andra ideologier.

Hon hävdar att ideologikritik ”handlar om att en [sic] ser vilka rådande ideologier som finns i samhället” och att lära sig ”bryta ner dem och förstå dem”. Nej, ideologikritik går ut på att nagelfara andra ideologier än kommunism och socialism, utifrån när och var dess teoretiker skrev sina essäer. Det är inget annat än ett omfattande ad hominem.

Hon skall försöka ”lära mig så mycket som möjligt om kapitalism”, för att ”förstå vilket förtryckande samhällssystem det är”. Men man lär sig inte något i syfte att få en färdig slutsats bekräftad. Det är ett religiöst tänkesätt som inte hör hemma i nationalekonomin eller samhällsfilosofin. Det visar också hennes tidigare analys, som gör klart att hon inte vet något alls om kapitalism.

Om kapitalismens och patriarkatets rasism

Jaylazkar skriver om kapitalismens och patriarkatets rasism.

Hon anger som exempel på det förra kolonialismen, och framför allt Kapplöpningen om Afrika under 1800-talet och fram till första världskriget 1914. Men kolonialism (eller imperialism) är inte kapitalism, så det besvarar inte frågeställningen.

Hon försöker hämta stöd i ett citat av Det Kommunistiska Manifestet, om hur ”ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet”. Det stämmer att kapitalismen, när den lämnas tillräckligt fri, leder till spontan globalisering. Men detta säger inget om dess förmenta rasism.

Hon hävdar att patriarkatet framförallt är rasistiskt för att det ”delar upp människor i kategorierna kvinna och man”. Tydligen behöver det påpekas, att kön och ras är olika saker. Dessutom delar feminismen flitigt upp människor i män och kvinnor, och bör i så fall också räknas som rasistisk.

Hennes historiesyn börjar med 1800-talet, hon tror sig ha redogjort för kapitalismens grunder när hon i själva verket inte sagt ett ord om dem, och hon fäller svepande vaga uttalanden om hur samhället fungerar utan vare sig empirisk forskning, referenser eller egna förklaringar till stöd.

Ideologiska ramverk och rasism

Jaylazkar skriver om sin vardag som förtryckt och förtryckare.

Hon skriver att hon till vardags ”blir utsatt för förtryck” och att hon ”har ideologiska ramverk för att förstå förtrycket”. Samma ideologiska ramverk, feminismen och kommunismen, låter henne också förstå ”att jag utövar förtryck som vit person”. För det första är det väl ganska tydligt att det förhåller sig omvänt: hon upplever sin situation på ett visst sätt, och faller hän åt teorier som bekräftar denna upplevelse. För det andra har teorierna tydligen förklarat för henne att hon är rasist — för det är trots allt vad någon som förtrycker andra baserat på hudfärg är.

Hon ”upplever” att hennes feministiska ideologiska ramverk är ”ganska starkt”. Kommentarer känns överflödiga.

Hon säger att hon ”inte är så förklarande av varför patriarkatet gör si eller så” och istället ”går direkt på fördömandet av hur dåligt det är”. Det är alltid enklare att fördöma än att förklara. Men bedömning bör göras först efter förklaring. Här skriver hon att hon ”ännu inte läst så mycket marxistisk teori” som hon känner att hon ”skulle behöva läsa för att kunna göra bättre kommunistiska analyser” av det förtryck hon och ”alla andra blir utsatta av från [sic] kapitalismen”. Med andra ord: hon saknar ett tillräckligt kunskapsunderlag för att göra bra analyser, men ändå vet hon redan vilka slutsatser som är korrekta och vill studera ett urval av just de källor som kommer leda fram till just de slutsatserna.

Hon medger att det råder ett slags konflikt mellan förklaring och fördömande; det är ”en avvägning” för att hon ”behöver skriva en text på ett fördömande vis för att dämpa min ångest…”. Det är förmodligen alldeles riktigt att hennes mående avgör vad hon tänker snarare än omvänt. Det har jag sagt flera gånger förut. Men trots tillfällig lindring blir det en evig dans i cirkel; så länge man fortsätter att betrakta sig själv som ett offer för förtryck i vardagen lär man också fortsätta må dåligt.

Hon skriver att patriarkatet och kapitalismen är ”genomgående rasistiska system”. Det beror på att de ”går ut på att dela upp människor i olika grupperingar som till exempel; kvinna, man…”. Behöver jag säga att detta är ett gigantiskt självmål? Sedan skriver hon att hon ”tjänar på rasism” för att hon ”inte blir utsatt för rasism”. Här finns ingen logisk koppling alls. Att tjäna på något och att inte utsättas (d.v.s. själv beröras) av det är motsatser.

Hon menar att hon på grund av sin vita hudfärg utövar förtryck mot icke-vita, genom att inte ha ”diskuterat min position som vit mer än vad jag har gjort”. Förtryck är en aktiv handling, inte något man kan råka göra sig skyldig till för att man inte bloggat om ett särskilt ämne. Hon avslutar med att hon ”vill försöka problematisera min position som vit mer”. Om hon anser att det är problematiskt att vara vit, understryker det bara hennes rasism.