Ett manligt perspektiv på patriarkatet

Kickan Wicksell skriver om vad hon skulle göra som man.

Hon skulle som man ”hata maskulinitetsnormen” som ”kräver att jag som man ska vara känslokall, djurisk, översexuell och maktlysten”. Som man har jag aldrig upplevt press att vara något av detta. På sin höjd kanske en press att vara stoisk när andra människor beter sig elakt, men jag tror att det är mer av en press jag ålagt mig själv än något som förväntas utifrån.

Hon skulle som man ”avsky det samhälle som hindrar mig från att umgås med mina egna barn och som säger åt mig att jag är en sämre förälder på grund av mitt kön”. Jag är inte förälder, så det är tyvärr svårt för mig att relatera till det. Det råder förstås diskriminering mot män i vårdnadstvister, och det är olyckligt, men heller inget som får mig att känna avsky mot hela samhället. Men det kan förstås bero på just det enkla faktum att det inte berör mig personligen.

Hon skulle som man ”vara alla feminister evigt tacksam” för att de ”förklarar överrepresentationen” av manliga våldtäktsförövare med ”en skev struktur som faktiskt går att ändra på”. Det är en ideologisk förklaringsmodell, och som sådan är den, om inte helt felaktig, så i alla fall alltför ensidig. Det finns ett stort antal möjliga orsaker till att folk begår sexualbrott, och jag fäster större värde vid empirisk forskning. Inte i egenskap av man, utan som en vetenskapligt lagd person.

Hon skulle som man ”sörja alla de unga killar som tar livet av sig” för att de ”antas vara starka och eftersom det finns ett sånt stigma kring psykisk ohälsa och manlighet”. I princip samma invändning som ovan. Det verkar dock, så här vid första anblick, finnas mer stöd för den här uppfattningen, än för uppfattningen att våldtäkter beror på patriarkala strukturer. Som man verkar det inte orimligt, om än utifrån anekdotisk erfarenhet. Jag har aldrig upplevt någon press att våldta, eller något tecken på att våldtäkt skulle vara acceptabelt. Men skulle jag försöka ta livet av mig, skulle jag göra det för att jag ville dö och inte som ett rop på hjälp. Att ropa på hjälp på det sättet känns ganska främmande för mig, och det kan ju mycket väl bero på att man inte förväntas bete sig så.

Hon skulle som man undra ”varför det är positivt att vara pojkflicka men inte flickpojke”. Tja, jag vet inte. Kanske för att det inte tycks lika vanligt förekommande, vilket i sig ökar risken för stigmatisering? Att ”det är bättre att vara man än kvinna, helt enkelt” tycks mig i varje fall som en ideologiskt förhastad slutsats, även om det kan stämma att feminina killar oftare möter fientlighet än maskulina tjejer. Finns det några studier att förhålla sig till?

Hon skulle som man ”hata alla de män som upprätthåller patriarkatet i stället för de kvinnor som arbetar mot det”. Men man köper väl inte en ideologisk förklaringsmodell i egenskap av vilket kön man har, utan efter huruvida man ser argumenten och forskningen som övertygande? Jag betraktar det som en alltför ideologiserad bild av verkligheten, som ibland men ofta inte ligger i linje med empiriska studier. Och även om jag köpte förklaringsmodellen skulle jag inte hata människor för det. En struktur är väl en samhällsövergripande föreställning som gynnar vissa och missgynnar andra — inte något som upprätthålls av enskilda människors illvilja.

Maskulinitet och mansroll

Fanny skriver om den jävla mansrollen.

Hon hävdar att maskulinitet är ”något av det mest destruktiva som finns”. Empiriska exempel saknas.

Hon säger att män klagar över feminister som inte tar upp hur män drabbas av maskulinitet, och menar att det ”verkligen inte” är något hon ”kan känna igen sig i”. Mhm…

Hon invänder att maskulinitet ”diskuteras mycket i feministiska sammanhang”. Jo, men då handlar det mer om hur värdelösa män är, än om hur män upplever sig drabbas.

Hon skriver att män ofta är ”dåliga på att diskutera maskulinitet”. Själv använder hon ”den jävla mansrollen” som rubrik.

Hon menar att män borde ”ta tag i problemet med att de inte lär sig ta ansvar för relationer”. Hur var det nu igen med att skylla ifrån sig?

Hon hävdar att kvinnliga feminister skapar ”en ensidig och bristande analys”. Det stämmer förstås.

Hon säger män ”inte varit så taggade på att bli av med patriarkatet” för att det ”ger dem makt över kvinnor”. En rimligare förklaring är att patriarkatet definieras som något män vill ha.

Hon kallar feminismen för ”en rörelse som faktiskt på allvar jobbar med just maskulinitet”. Nåja, den jobbar mer specifikt mot maskulinitet.

Om maskulinitet

Jaylazkar skriver om maskulinitet.

Hon säger att grunden för maskulinitet är ”att upprätthålla, återskapa eller skapa överordning”. Men det finns inget i sig överordnande med maskulinitet, och det är något vi i hög grad föds med (eller utan) och som uppstår spontant.

Hon menar att även icke-män kan ”använda sig av maskulinitetsstrategier”. Maskulinitet (eller för den delen femininitet eller androgynitet) används sällan eller aldrig som något slags strategi. Det är något vi delvis föds med, och devis tillämpar intuitivt för att det känns naturligt.

Hon hävdar att vi lär oss att ”distansera oss från varandra” och att ”förhålla oss till varandra som varor” för att ”orka överleva”. Det är sakligt felaktigt, eftersom i princip alla människor har eller försöker få personligt intima relationer. Är det inte snarare detta som ger oss styrka i livet? Dessutom: de flesta mår tillräckligt bra för att inte behöva särskilda strategier för sin blotta överlevnad.

Hon skriver att utövande av maskulinitet beror på att ”mannen vill upprätthålla sin position som man”. Som om det var något som aktivt behövde upprätthållas. De flesta män behöver inte göra något alls för att ha en snopp och framstå som mindre än direkt feminin.