Kyparen, det ligger kommunism i maten!

Fanny skriver om restaurangjobb.

Hon undrar ”till vilken nytta” restauranger alls existerar. Jo, för att erbjuda en ”trevlig upplevelse”. Jag är inte säker på vari kritiken består, men hon säger att restaurangbranschen är vidrig och onödig, och hon har ”svårt att se syftet med” den. Det behöver hon inte. Restauranger existerar inte för just henne, utan för de som vill äta hos dem. Det är väl ens ensak, varför man gör något så tämligen alldagligt som att äta på en restaurang? Nej, det förstås…

Hon ”ser hellre ett samhälle där folk lagar sin egen mat i högre grad, eller kanske lagar mat kollektivt”. Varför detta detaljintresse för hur andra människor äter middag? De är inte dina spelpjäser att flytta omkring som du råkar känna för. De är sina egna, med rätt att själva styra över sina mat- och matlagningsvanor.

Hon erbjuder i en uppdatering ett förslag. Det går ut på att minska ”den totala mängden jobb” och dela på ”det arbete som behöver utföras”. Jag kan inte hjälpa att att bli fascinerad varje gång en kommunist vill detaljreglera vilka varor och tjänster som miljontals människor i ett samhälle ”behöver” och inte. Det är så brödköer skapas.

Hon tillägger att hon förresten även anser att enskild matlagning ”är ett oskick”, och att matlagning istället bör ”organiseras gemensamt utan något vinstintresse”. Jag organiserar i alla fall min egen matlagning utan vinstintresse, eller utan monetärt vinstintresse, och det kanske vi kan acceptera som en kompromisslösning? Om inte fortsätter jag nog ändå, i alla fall tills NKVD knackar på dörren.

Att skänka till fattiga är inte obehagligt

Fanny skriver om att ge mat till tiggare.

Hon menar att det är bättre att ge tiggare pengar än mat, och det håller jag i allmänhet med om. Det är inte bara missbruk som leder till hemlöshet. Andra vanliga orsaker är t.ex. att ett förhållande eller korttidskontrakt tagit slut, psykisk sjukdom, våld i hemmet och/eller allmän bostadsbrist. Däremot håller jag inte med om hennes skarpa fördömande av folk som skänker mat.

Hon tycker att det ”känns som en väldigt obehaglig typ av förmynderi” som är ”föga sympatiskt”. Hur kan det vara osympatiskt och obegagligt att skänka mat till tiggare? Det är kanske inte det bästa man kan skänka, men så vad? Skänker du en tia, är det sämre än en femtiolapp, som är sämre än en hundring, och så vidare. Och varje penninggåva är sämre än att erbjuda tiggaren tak över huvudet, vilket du har all möjlighet att göra om du inte själv är hemlös. Nej, det är inte obehagligt och osympatiskt att skänka mat till tiggare. Attityden att det skulle vara det kan man däremot säga ett och annat om.

Hon säger att de som skänker mat ”har liksom bestämt på förhand vilka ändamål som är okej, utifrån sin egen världsbild och situation”. Javisst. Det är en bedömning vi alltid gör när vi skänker till fattiga. Skall vi skänka till tiggaren på gatan, till cancerfonden, till något land som drabbats av en naturkatastrof — vad skall vi prioritera? Och hur vill vi att det vi skänker används? Vilken nytta skall våra pengar ge för de behövande? Det är viktiga frågor att ställa, om man inte bara vill känna sig duktig utan också hjälpa bäst där det behövs mest.

Hon skriver att det ”faller sig ganska naturligt” för henne, att tiggare ”kan ha ett behov av att fly verkligheten”. För all del. Men de har ett långt större behov av att hantera verkligheten, för att med lite tur och andras hjälp kunna skapa en hållbar tillvaro. Att som medhjälpare ta hänsyn till detta behov är inte obehagligt eller osympatiskt, även om det innebär att ens gåva blir mindre än optimal.

Om köttätande och etik

Fanny skriver om köttätande och etik.

Hon säger att det ”inte är soft att bli uppfödd för att någon ska kunna äta upp en”. Djur saknar emellertid de kognitiva funktioner som behövs för att kunna tänka på sin framtid och förstå deras stundande öde. Det är med andra ord varken mer eller mindre soft för ett djur, än att börja och sluta sitt liv på något annat sätt.

Hon menar att ”en person som äter kött inte bryr sig särskilt mycket om djurs välmående”. Om de bryr sig om att djuret haft det bra medan det levde, gör de absolut det. En människa skulle gripas av skräck och sannolikt vara oförmögen att leva ett välmående liv med utsikten att bli slaktade. Djur fungerar inte som människor, och reagerar inte så.

Hon skriver att ”människor som har råd” med ekologisk mat ”kan kokettera med hur otroligt etiska vanor de har”. Ekologisk mat kostar bara några kronor extra per enhet, så den som har råd att köpa någon mat, har sannolikt också råd att köpa ekologisk mat. Om det är en ”klassfråga”, är det i så fall något som drabbar människor med mer akuta problem än att inte kunna köpa ekologiskt. Dessutom undrar jag varför ekologiskt skulle vara etiskt. Norman Borlaug sägs ha räddat livet på en miljard (1 000 000 000) människor med hjälp av genmodifierat vete — och det är etiskt.

Hon påstår att köttätare offrar ”såväl djur som människor för att höja upp sig själv”. Härskarteknik.

Hon tänker inte ta till sig något om ”goda och etiska vanor från någon som äter kött”. Men tydligen gärna av några som förespråkar blodig revolution mot människor.

Ekologiska varor och ekonomi

Fanny skriver om ekologiska matvaror.

Hon menar att det är ”ett jävla hån mot människor som inte har råd med mat”, att som Naturskyddsföreningen påstå att maten är ”för billig”. Själv försvarar hon kommunism, en ideologi som är historiskt förknippad med brödköer.

Hon skriver att många faktiskt inte har råd att äta ekologiskt. Vissa har det förstås, men ”det är verkligen ingenting som kan generaliseras till alla”. Själv hävdar hon t.ex. att alla män förtrycker alla kvinnor, och tycks anse att det är en fullt rimlig generalisering.

Hon avslutar med att vi borde ”ta oss en närmare titt på det här kapitalistiska systemet där profit går före allt”. Naturskyddsföreningen är dock en ideell förening, huvudsakligen finansierad med skattebetalarnas pengar. Det är svårt att se var kapitalismen kommer in i bilden.