Även feministiska män är män

Fanny skriver om feministiska män.

Hon observerar att ”många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister”. Ja, det är väl en ganska logisk konsekvens av att engagera sig i en rörelse med stor fokus på identitet, allianser, intern solidaritet och hierarkiska rangordningar. Då handlar det väldigt mycket om att ingå i en gemenskap, och att vinna fördelar av att hålla sig väl med rätt personer (ibland genom att tala nedsättande om upplevda fiender). Jag tror att det i viss utsträckning är en mognadsfråga, alltså inte feminismen, utan drivkraften att ingå i allianser och söka gemenskap där de som tänker rätt får pepp och de som tänker fel avfärdas eller demoniseras (vilket är hur jag delvis uppfattar den specifika rörelse som bloggen kritiserar).

Hon säger att ”ickefeministiska män” saknar ”ambition att inte bete sig illa” mot henne, och att de ”således med största säkerhet gör det”. I mina öron låter det som när vissa religiösa undrar hur man kan acceptera ateister, eftersom ateister måste sakna moral. Man behöver inte tillhöra någon särskild ideologi för att vilja bete sig väl mot sina medmänniskor. Både ateister och ickefeminister gör det också i de flesta fall. Feminism är inte synonymt med ”en ambition att bete sig väl”, vilket är en rent allmänmänsklig ambition, utan det är en ideologi som omfattar många olika saker. Notera också att en ickefeminist inte behöver vara mot feminism. Vi är alla icketroende resp. ickeideologiska från födseln. Feministisk övertygelse är av nödvändighet ett aktivt förvärv.

Hon ”försöker att inte utöva rasism”. Jaså? Hon tillskriver vita män som grupp negativa åsikter, hon anklagar vita män som grupp för att vara särskilt stora förtryckare, och hon anser att det vore osolidariskt att alliera sig med vita män (här). Hon har också konstaterat att vänstern ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Om hon försöker att inte bete sig rasistiskt, tycker jag inte att hon skördar några större framgångar. Här har Morgan Freeman helt rätt, som när han får frågan om vad vi skall göra mot rasism, svarar: ”Stop talking about it. I’m going to stop calling you a white man, and I’m going to ask you to stop calling me a black man.”

Hon begriper att ”många män” kommer att ”banga på feminism”, för att ”det är softare att vara omedveten om sina privilegier”. Men om man bangar, betyder det väl att man redan kommit i kontakt med feminismen och tagit ställning till den? Då är man inte gärna omedveten — man håller bara inte med. Det är en poäng jag återkommer till då och då. Ingen annan ideologi eller politisk rörelse, utom möjligtvis miljörörelsen, gör lika ofta anspråk på att handla om medvetenhet snarare än om en stor mängd resonemang och slutsatser utifrån vissa ideologiska grundpremisser. F.ö. bör man inte tillskriva sin opposition osympatiska motiv. Det gör ofta liberaler också, när de t.ex. hävdar att icke-liberaler är ”rädda för att behöva ta ansvar”. Vill du veta varför andra människor tänker som de gör? Fråga dem.

Hon avslutar med att män ”ska sluta förtrycka” och att det egentligen kvittar ”vilken etikett de använder på sig själva”. Gör det verkligen det? Män som förespråkar jämställdhet utan att vilja kalla sig feminister brukar hon gå hårt åt, och den här bloggen har hon många gånger stämplat som ”antifeministisk”, som om blotta etiketten vore ett argument i sin egen rätt. Min upplevelse av den feministiska rörelsen är i alla fall att den ofta fäster stor vikt vid etiketter. Jag undrar också om män kan sluta förtrycka? Fanny hävdar att alla män förtrycker alla kvinnor. Det följer att förtryck inte har sin grund i hur man beter sig, utan i vad man är.

Ett nåja om feministisk kamp

Hej Blekk! skriver om den feministiska kampen.

Hon säger att feminister ”öppnar upp ögonen på folk varje dag”. Det här går tillbaka till idén att feminismen inte är någon ideologi eller värdegrund, utan ett slags fakta det handlar om att ”få upp ögonen för” och bli ”medveten om”. Det stämmer inte. Feminismen erbjuder olika perspektiv utifrån en värdegrund om kvinnans fri- och rättigheter. Det är en fråga om övertygelse, snarare än om medvetenhet. Själv är jag övertygad om värdegrunden, men lämnas ofta icke övertygad av perspektiven.

Hon säger att det inte är feministerna ”som mobbar”, utan ”du, som sparkar nedåt, på oss, i liberalismens tjänst”. Min observation är att det mobbas en hel del från alla håll i den här debatten. Problemet är nog inte bara att det sparkas nedåt, utan att det sparkas över huvud taget. Mer gränsöverskridande kommunikation och mindre sparkande skulle vara konstruktivt för alla inblandade.

Hon säger att ”antifeministerna hörs mest, de hotar mig om våldtäkt, att jag behöver oändligt mycket kuk”. Att de hörs mest vet jag inte om jag utan vidare håller med om, men hot om våldtäkt är fullständigt oförsvarligt. Lägg ner hoten och kuksnacket och utöva lite god ton istället.

Hon säger att det ”är inte tonen från feministerna som är negativ”. Nåja. Ibland låter den så här, så här eller så här.

Hon säger att ”det är för att vi skriker som feminismen inte glöms bort”. Det ligger nog en hel del sanning i det. Jag vill hellre se en feminism som överlever, även när gaphalsar skrikit sig hesa och tappat rösten. En feminism som överlever endast i kraft av sina argument.

Feministiskt medveten och kunskapskrav

Fanny skriver om Zlatan-affären.

Hon anger vad hon kräver av män i en lista med tre punkter. Bara tre? Hon brukar ju ställa långt fler krav på män än så! Den första punkten säger att män inte skall ”nedvärdera kvinnor som sysslar med samma saker som de själva gör”. För all del. Det är rimligt. Den andra punkten kräver att män ”inte ska ägna sig åt till exempel hustrumisshandel/våldtäkt”. Absolut. En ren självklarhet både för mig och för de flesta människor. Den tredje kräver att män ”inte på något annat vis aktivt spär på kvinnoförtrycket”. Svårare att ta ställning till, eftersom hon betraktar nästan all mellanmänsklig kontakt som på ett eller annat sätt förtryckande.

Hon säger att det är ”varken naivt eller orimligt att tycka att män ska behandla kvinnor som människor”. Nej, inte orimligt alls. Bara man samtidigt kommer ihåg att feminismen är en ideologi med en uppsjö av teorier och resonemang som sträcker sig bortom att kvinnor skall behandlas ”som människor”.

Hon förväntar sig inte ”att män ska vara feministiskt medvetna”, vilket de ju inte är ”eftersom vi fortfarande lever i detta patriarkat”. Jag skrev om hur ordet medveten används senast igår. Man kan vara medveten eller omedveten om t.ex. vetenskapliga resultat eller historiska fakta, men feminismen är en ideologi. Den handlar inte bara om att vara medveten om något. Den handlar om att ha en viss moralisk övertygelse om hur människor bör agera och (kanske men inte nödvändigtvis) hur samhället skall inrättas. Sluta ge sken av att ideologisk övertygelse handlar om medvetenhet, som om alla skulle hålla med om de bara visste tillräckligt mycket.

Hon tycker att ”det är ett rimligt krav att ställa”, att män ”ska ha grundläggande feministiska kunskaper”. Men själv saknar hon ofta kunskaper om det hon uttalar sig om, och verkar vara ointresserad av att ta reda på hur det ligger till. I samband med Quick-fallet har hon uttalat stöd av teorin om bortträngda minnen. Hon har trott att raketforskning bara existerar för att det är ”coolt”, och inte för att det ger oss något av betydelse. Hon har påstått att Marx inte skrev om kolonialismen, trots att hans texter om kolonialism samlats i en hel egen volym — under titeln On Colonialism. Fanny fäster utan tvivel stor vikt vid den kunskap hon kan deducera fram ur feministisk teori, men vetenskapliga eller historiska fakta är inget hon bemödar sig med att studera, eller ens googla.. Så varför ställa krav på andra att ha kunskap om hennes eget intresseområde?