Mer om feminism och debattklimat

Lady Dahmer skriver om feministens utveckling.

Hon säger att det ger henne ”verkligen ingenting” att ”lyssna på antifeminister, fascister, rasister m.fl.”. Det är väldigt bekvämt att själv inta en radikal position som ett relativt fåtal stödjer fullt ut, och sedan anta att alla ens motståndare är fascister och rasister. Antifeminist är den som inte är radikalfeminist, d.v.s. den som inte håller med henne. Och om hon ogillar fasicm och rasism, varför allierar hon sig med Fanny — som tycker att yttrandefrihet är ett ”så jävla ointressant ställningstagande”, och finner tröst i tanken på blodig revolution.

Hon ”behöver inte läsa Mein Kampf för att bli mer övertygad antifascist”. Nej, säkert inte. Jag läste den för allmänbildningens skull, och inte för att jag väntade mig hålla med om något. Men det finns en djupare poäng i att läsa saker som inte bekräftar ens redan befintliga övertygelser, och det är att man får en större förståelse för motståndarsidans perspektiv. Även om man inte håller med, blir det svårare att dra sig tillbaka i en sluten krets av ja-sägare och avhumanisera oppositionen.

Hon tror inte ”att inkludering innebär att inkludera våra ideologiska motståndare”, och därför kommer hon ”blocka antifeminister från mitt kommentarsfält”. Det berör vad jag svarade Fanny tidigare. Om man endast talar till de som redan håller med kan man aldrig åstadkomma någon större förändring i samhället. Då blir det just en sådan ”jävla debattklubb” som Fanny vänder sig mot. (De kunde förstås bomba riksdagen också, men eftersom de inte försökt göra det, antar jag att de inte tänker göra det framöver heller.)