Är klassisk feminism fortfarande aktuell?

Fanny skriver om klassisk feminism.

Hon inleder med att ”när folk snackar om ‘klassisk feminism’ osäkrar jag min revolver”. Kanhända lite kontraproduktivt att rikta sin verbala revolver mot en stor falang inom den feministiska rörelsen, men jag håller också med henne om den historiska diskussionen. I alla fall om den tävling som ofta uppstår om att förespråka den mest ursprungliga versionen av x. Fokus borde inte ligga på en idéströmnings historiska bagage, utan på idéernas innehåll.

Hon invänder mot klassisk feminism att den ”slutade vara aktuell för länge sedan”. Jag håller inte med, även om jag förstår hur hon menar. Dess målsättningar har väsentligen uppnåtts. Kvinnor har rösträtt, män och kvinnor är i princip lika inför lagen, etc. Men när man väl erövrat en position, behöver den fortfarande aktivt försvaras. Det som uppnåtts kan lika enkelt raseras, t.ex. med svängande opinion utlöst av en politisk eller ekonomisk kris. Samma slags kritik kan riktas mot alla som förespråkar någon aspekt av status quo. Är det kanske också inaktuellt att vara t.ex. demokrat?

Hon säger att den klassiska feminismens svar på varför kvinnoförtrycket består, är ”att det är kvinnors fria val att ha det som vi har det”. Men den klassiska feminismen håller inte med om de problemformuleringar som tredje vågens feminism uttrycker. Den säger alltså inte att dagens kvinnoförtryck beror på kvinnors fria val, utan att det inte existerar något kvinnoförtryck (mer än det som fortfarande begås trots att det blivit kriminellt).

Hon skriver att ett problem med klassisk feminism (eller liberalfeminism) är ”den stora oviljan att hantera den privata sfärens problem”. Som exempel ger hon våldtäkter, mord och misshandel inom äktenskapet. Något som klassiska feminister tvärtom fördömer och vill kriminalisera (och som också är kriminaliserat).

Kampen och våldsvänstern

Fanny skriver om kamp och försoning.

Hon påstår att det ”talas om att människor som kämpar emot rasism, sexism och kapitalism ska ‘lägga ner sina vapen’ och ‘försonas’ med de som förtrycker oss”. Det är kanske hur hon upplever det, men det är knappast hur de som tar avstånd från våldsvänstern upplever det. Deras position karakteriseras mer korrekt så här: de vill att vänstern slutar hota och misshandla oliktänkande.

Hon säger att det handlar om ”att skapa ett samhälle som är bra för alla att leva i, såväl män som kvinnor, arbetarklass som kapitalister och så vidare”. Det är måhända det rationaliserade slutmålet, även om hon uttalar sig i skarpt negativa ordalag om både män och kapitalister. Men det enda som faktiskt uppnås, är att man hotar och misshandlar människor för att de tycker annorlunda.

Hon menar att ”de flesta vill nog mest bara leva utan att bli utsatta för förtryck”. För all del. Därför låter de flesta bli att försöka definiera nära nog all mellanmänsklig kontakt som förtryck, och därför undviker de i allmänhet våldsamma personer eller situationer. Framförallt låter de bli att använda våld mot människor bara för att de uttrycker en avvikande åsikt.

Manshat och mäns våld mot kvinnor

Fanny skriver om mäns våld mot kvinnor.

Hon hävdar att det är ”mansrollen” som leder till att ”många… män utövar våld mot kvinnor”. Hon ger inga empiriska belägg för detta.

Hon frågar sig vad det är som definierar en man: färgen på hans kläder, hans slips eller mörka röst? Nej. En man är någon som ”har makt och kontroll över kvinnor”. Jag har ofta hävdat att detta slags manshat inte bottnar i vad män gör eller ens vilka strukturer de ingår i — utan att begreppet ”man” helt enkelt definieras som något negativt. Men även när manshatet har sin grund i språket, är det fortfarande lika osympatiskt.

Hon hävdar alltså att män är de som ”har makt och kontroll över kvinnor”, och frågar vad det leder till. Jo, svarar hon: det leder till att män ”strävar efter att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor”. De skall alltså skaffa vad de redan har; att de är män leder till de strävar efter att bli män. En högst förvirrad tankegång.

Hon skriver att kvinnor kan få svårt att bryta med våldsamma män, för att de ”har mycket mindre ekonomiska resurser än vad män har”. Det är felaktigt. Kvinnor har i regel tillräckliga resurser för att kunna försörja sig själva — och har de inte det, kan de alltid skaffa det, om nödvändigt genom ekonomiskt bistånd.

Hon menar att män i allmänhet vinner på ”att det finns ett litet antal män som brukar våld”. Det är bra att hon medger att antalet som brukar våld är litet. Mindre bra att hon tror att män i allmänhet tjänar på kvinnomisshandel.