Relationer och deras komplexa dynamik

Fanny skriver om heteromonogama relationer.

Hon observerar att ”vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden”. Självfallet är det så. Relationer är svåra, och djupa känslomässiga band gör att man blir sårbar. Det kan vara svårt att veta vad man behöver, vad man inte behöver, var ens gränser går, hur man hanterar konflikter, eller hur man undviker att bilda negativa beteendemönster. Det kan vara svårt att hitta kompatibilitet: någon som man inte bara får känslor för, utan också kan dela sitt liv med på ett konstruktivt sätt. Och så vidare. Negativa erfarenheter är legio. De flesta av oss har dem.

Hon säger att det folk ofta ”tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare”. Hög igenkänningsfaktor. Efter att ha varit i några längre relationer nästan oavbrutet under tio år, bestämde jag mig för att ta en paus på obestämd tid. Jag antog att jag skulle bli misstrodd av kvinnor, men det blev jag inte. De har känt igen sig och visat förståelse, utan att bemöta det som någon dold agenda. Andra män har däremot i regel tolkat det som cynism eller dålig självkänsla, länkat dejtingsidor, etc.

Hon tänker att heteromonogama relationer ”har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig”. Full förståelse. Jag känner själv ibland att det varit så, trots att det inte ens stämmer för mig. De har gett mig både enorm lycka och stor sorg. Jag tror man behöver gå in i en relation med den här förförståelsen: vad behöver jag få ut, och hur mycket är jag beredd att investera tillbaka? Och prata om den. Se om man kan passa ihop på ett konstruktivt sätt, utan att lämna det åt slumpen. Särskilt om man, som jag, i längden har relativt tydliga gränser för vad jag orkar hantera.

Hon säger att ”det är möjligt” att det finns en man som kan ”bete sig rimligt” mot henne, men att ”risken är väldigt hög” för att han inte kan det. Är det en i sin tur rimlig uppfattning om män? Jag tror att det handlar om att kunna möta människor halvvägs, respektera att de ofta tänker annorlunda, och att söka förståelse även för det man ogillar eller inte håller med om. Starka åsikter tenderar att skapa konflikter, i alla fall om de rör sig in på det som rör relationen.

Förstör feminismen kärlekslivet?

Fanny skriver om feminism och kärlek.

Hon konstaterar att ”jo, feminismen förstör ditt kärleksliv”, åtminstone om du är heterosexuell och monogam. Jag trodde att det här var en raljant nidbild av feminister, men tydligen är det en nidbild som åtminstone Fanny instämmer med. Feminismen förstör ditt kärleksliv.

Jag håller inte med, och tror att det i regel går alldeles utmärkt att både vara feminist och ha ett bra kärleksliv. Problem kan säkert uppstå om man internaliserat hat och förakt mot män för att de är män, och det finns ett relativt fåtal radikala feminister som tycks ha gjort det, men frånsett detta sexistiska fåtal ser jag ingen konflikt alls mellan feminism och kärleksliv.

Hon tror att det ”vore en sjukt bra grej för många kvinnor att få ‘kärleks’livet förstört”, vilket i mina öron låter illvilligt. Vi borde inte delegitimisera kvinnors kärleksliv genom att sätta ”kärlek” inom ironiska citationstecken. Än mindre borde vi sätta oss till doms över huruvida andra människors kärleksliv bör förstöras eller ej. Det är med ett uttryck jag erinrar längst bak i minnet ”de resandes tvåsak”. (Eller flersak om relationen inte är tvåsam.)

Hon skriver att män inte är ”några änglar mot sina partners”, påpekar att många kvinnor blir ”utsatta för våld i hemmet”, och för ”mer subtilt förtryck” i form av ”extra hushållsarbete” med mera. Det är en ohemul generalisering att utsträcka det till män i allmänhet, och jag håller inte med om att hushållsarbete är förtryck. Problemet här är väl att Fanny inte talar om specifikt våldsamma relationer, utan om heteromonogama relationer över huvud taget.

Hon säger att ”det är jätterimligt om feminismen har som ett av sina mål att förstöra heteromonogama pars kärleksliv”. Själv ser jag det i så fall som jätteorimligt. Vi bör uppmuntra människor att närma sig varandra och söka ömhet, kärlek och lycka i varandras famnar på det sätt som passar dem, oavsett sexuell läggning eller relationsform. Det finns inget sympatiskt med att vilja förstöra människors kärleksliv.

Hon avslutar med att det är ”ett viktigt mål” för hennes feminism, ”att möjliggöra” fler skilsmässor, att fler flyttar isär, och att färre ”delar liv med varandra alls”. Visst är det bra att det finns möjlighet att skilja sig och flytta isär, men det bör handla om ett inbördes beslut när relationen inte längre fungerar, inte om att vilja förstöra andras kärleksliv. En feminism som har detta som ett viktigt mål är destruktiv.

Om monogami och kapitalism

Jävla feministfitta skriver om varför hon inte är monogam.

Hon säger att ”kvinnan tvingas gräva i mannens känsloliv” för att han inte kan ”hantera sina känslor själv”. Men det kan inte gärna vara ett argument mot tvåsamhet i största allmänhet. Det är på sin höjd en kritik mot hennes egna f.d. partners.

Hon menar att det monogama förhållandet hindrar kvinnan från att ägna sig åt mer värdefulla saker, ”till exempel att störta den patriarkala kapitalismen”. Visst kan det vara så. Vi värderar olika saker olika mycket, och tid är en begränsad resurs. Är vi upptagna med att störta samhället kanske vi inte hinner med en monogam relation. Om vi till äventyrs inte är upptagna med att störta samhället, kanske vi gör det. Människor prioriterar olika, och de flesta prioriterar trots allt inte samhällsomstörtande verksamhet. (Inom parentes: varför skulle det ta upp mindre tid att ha fler partners?)

Hon hävdar att ”kvinnan behöver och kräver… patriarkal bekräftelse”, d.v.s. ”att bekräftas som könsvarelse”. Det är allmängiltigt att människor vill bekräftas som könsvarelser i relationer av romantisk och sexuell natur. Något annat vore dysfunktionellt.

Hon påstår att ”alla män är empatistörda”, p.g.a. att de har ”vuxit upp som män i patriarkatet”. Detta är en uppfattning som saknar vetenskapligt stöd.

Hon säger att monogami inte bara är ”patriarkalt utan också kapitalistiskt”. Det är felaktigt. Kapitalism är ett ekonomiskt system, och ekonomiska system avgör inte hur vi inrättar våra romantiska och/eller sexuella relationer.

Hon avslutar med att kapitalismen ”lär oss att utnyttja varandra för att få det vi vill ha”. Nej, den lär oss att samarbeta med varandra för att få det vi vill ha.

Om att hantera svartsjuka

Fanny skriver om att hantera svartsjuka.

Hon säger att tvåsamhet är något man behöver om man ”känner sig otrygg i relationen”, på grund av att kärleksrelationer är ”så oerhört laddade i vårt samhälle”. Hennes lösning är att betrakta sin relation ”mer som jag skulle betrakta en vänskapsrelation”, inte ”diskutera eller tänka på Framtiden”, så att hon inte känner ”att det vore en katastrof om relationen tog slut”.

Om man investerar mycket i en relation har man mycket att förlora (och omvänt). Vill man inte riskera att falla från höga höjder, är det säkrast att inte sträva mot dem. Nackdelen är förstås att man går miste om den höga höjdens vackra utsikt, som kan bestå i att t.ex. planera en gemensam framtid ihop. Var och en måste själv avgöra vad som ligger i ens intressen, utifrån ens egna värderingar och sätt att fungera.

Med detta sagt: tvåsamhet eller monogami är sällan en produkt av otrygghet. Det är för de flesta (i synnehet för de flesta som lever i eller vill ha tvåsamma relationer) en viktig förutsättning för att kunna investera känslomässigt i relationen. Den laddning som Fanny vill undvika, behöver inte vara en laddning som andra vill eller borde undvika. Att hoppa från iakttagelse av sina egna känslor till en generell utsaga om otrygghet påtvingad av ”vårt samhälle” är non sequitur.