Tankebrott och rasism på riktigt

Moralfjant skriver om sin rasism.

Hon berättar att hon varit arg på någon av en annan etnicitet, och inser att det fick henne att tänka rasistiska tankar. Det är, anser hon, ”så jävla skenheligt att predika om hur sugigt rasism är och i tankarna fördöma människor utifrån deras icke-vita utseende”. Själv anser jag att idén om tankebrott hör hemma i medeltiden eller i en av Orwells romaner.

Det är allmänmänskligt att tänka på det olämpliga. Den flod av associationer och kopplingar vi gör, i vardagens alla situationer, står inte under viljestyrd kontroll. Vi tänker på att ge idioten på jobbet en käftsmäll, på att vara otrogna med någon som råkar sitta mittemot på bussen, eller på att hänga ut folk vi ogillar som pedofiler. Vi planerar inte att göra det. Vi överväger det inte. Vi bara tänker det.

Rasism blir en relevant anklagelse beroende på vad vi gör med våra tankar. Du är arg på någon, och plötsligt inser du att du råkade tänka (säg) ”jävla blattehora”. Om din reaktion är att bli smått förskräckt och börja be dig själv om ursäkt inuti ditt eget huvud, är du inte rasist. Om tanken däremot bottnar i en rasistisk övertygelse, och du kanske rentav agerar på den — först hamnar saken i annat läge.

Att bestraffa sig själv för hur ens hjärna fungerar, att övervaka sina tankar som sin egen inkvisitor och flagellant, lär bara leda till neuros och destruktiva beteendemönster. (”Fel. Jag måste åtgärda det. Motverka mig själv.”)

Ett mer konstruktivt motstånd mot rasism kunde vara att kritisera hur feminister ofta tillämpar det intersektionella perspektivet. Det delar in människor efter hudfärg, och ställer grupper med olika hudfärger hierarkiskt mot varandra, vilket är närmast definitionen av rasism. En god fortsättning vore att sluta ställa grupper, identifierade genom medfödda egenskaper, hierarkiskt mot varandra över huvud taget.

Hon avslutar med: ”Till mina vita läsare: du är nog också rasistisk.” Hur man kan vara så dedikerad mot rasism, och samtidigt svepande anklaga alla med en viss hudfärg för att nog vara rasister, är förbluffande. ”Försök inte motbevisa mig i det antagandet. Försök att se hur det stämmer, snarare än om det stämmer. ” Det krävs en särskild typ av arrogans för att både hävda att alla med en viss hudfärg nog är rasister, och dessutom på förhand säga åt dem att inte ifrågasätta det.

Sexköp och trafficking

Moralfjant skriver om sexköp.

Hon nämner att Amnesty enligt ett förslag vill tillåta sexköp och blir ”fett sur” på organisationen som ”borde veta bättre”. Själv är jag mycket positivt inställd till förslaget, och det har framförallt två skäl. Dels för att det skyddar sexsäljare som inte längre skulle förpassas till ”den undre världen” och behöva söka kunder bland per definition kriminella (vilket i sin tur säkert skulle minska stigmatiseringen). Dels för att en stat som reglerar vad samtyckande vuxna får göra sexuellt, eller under vilka omständigheter de får välja att samtycka, enligt mig agerar djupt kränkande. Jag vill passa på att rekommendera Petra Östergrens artikel om saken.

Hon håller med mig om det första, men konstaterar att legalisering av sexköp ”även ökar trafficking med sexslavar i landet”. Baserat på en snabb googling verkar det finnas indikationer som tyder på det. Det är å andra sidan en typ av risk som alltid existerar när man väljer att tillåta något. Tillåter vi biltrafik, följer en ökad risk för fyllekörning. Tillåter vi rökning, följer en risk för ökat antal fall av lungcancer. Tillåter vi fet mat, följer en risk för ökat antal fall av hjärt- och kärlsjukdomar. Och väljer vi att förbjuda eller reglera det, följer också risker. Jag ser sällan dessa risker som något bra argument för förbud. Kombinera istället legalisering av sexköp med ökade insatser mot trafficking.

Mjuka män och att avstå från sex

Moralfjant skriver om mjuka män.

Hon tar upp idén att maskulina män och feminina kvinnor generellt betraktas som särskilt attraktiva av det motsatta könet, och så är det förstås. Här är vi eniga, även om hon utgår från en ideologisk förklaringsmodell vilket jag inte gör.

Hon undrar om det då inte vore värt ”mindre sex” för att ”försöka förändra könsrollerna”. Det kan väl bara varje enskild person avgöra för sin egen del. Många människor (de flesta?) är för övrigt positivt inställda till skilda könsroller. Kanske inte till varje aspekt av dem, men de tenderar ändå att uppskatta att vissa könsskillnader existerar. Vilket väl till sidst og syvende är en av anledningarna till att de existerar från första början. Att förvänta sig att andra skall ha mindre sex för att främja ens egen ideologiska syn på kön är i vilket fall orimligt.

Hon förstår inte ”detta extrema fokus på att alla måste ha sex precis hela tiden”, som om man inte kunde vara lycklig annars. För en del handlar det nog om lycka. Vi har olika emotionella behov av fysisk intimitet och sexuell närhet, och ett bra sexliv kan göra mycket för den allmänna upplevelsen av lycka. Det går att vara lycklig utan sex. Men att man kan vara lycklig utan något, är väl inte ett argument för att man bör avstå från det?

Hon frågar till slut varför det finns ”ett utbrett hån mot ‘velourpappor'”. Har hon läst en av Fannys senaste texter, där dessa pappor karakteriseras som ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar” som ”mest agerar som en oformlig klump”? Här håller jag med Moralfjant. Vi bör inte håna män för att de är ”mjuka”.

Att anklagas för att förtrycka

Moralfjant ger oss råd kring hur vi skall reagera.

Hon råder oss närmare bestämt hur vi skall reagera när vi blir anklagade för att förtrycka. Jag har några mer eller mindre stora invändningar mot hennes synsätt. Jag ställer väl upp dem som hon gjort i sitt inlägg.

Positioner är irrelevanta
Det spelar ingen roll vilken feministisk privilegiekategori du eller jag kan tillskrivas när vi uttalar oss i sak. Jag är inte oenig med idén att vår bakgrund påverkar hur vi tänker, men den påverkar inte huruvida det vi säger är rimligt eller orimligt; korrekt eller felaktigt. Det var därför den här bloggen till en början skrevs anonymt. Det skulle inte vara möjligt att invända ”äh, så säger bara någon med vit hudfärg”, och man skulle tvingas ta hänsyn till vad som faktiskt sägs istället. Idén att vi bara kan tänka tankar utifrån utvalda privilegiekategorier är både märklig och uppenbart felaktig. Försök att tillämpa den på Torgny Segerstedt, för att ta ett övertydligt exempel.

Feminister följer inte dessa råd
Jo, det är klart. Det är en alltför bred generalisering. Men det relativa fåtal feminister jag diskuterat med har varit på defensiven när jag anklagat dem för förtryck, även när de inte känt till min identitet (och därför inte heller min position). Jag har kritiserat feminister för att uttala sig rasistiskt när de talar nervärderande om vita p.g.a. deras hudfärg, och sexistiskt när de talar nervärderande om män p.g.a. deras könstillhörighet. Detta är flagrant rasism resp. sexism, och den ursäktas inte av idén att uppåtsparkar är okej. Att det rör sig om att sparka uppåt är f.ö. också en ideologisk och högst diskutabel utgångspunkt.

Ifrågasätt anklagelser du inte förstår
Man bör inte alls acceptera sin skuld till något utan att ens förstå varför man anklagas. Att anklagas för rasism eller sexism är en anklagelse som varje annan: man måste förklara vad man grundar det i, och försöka nå en gemensam förståelse. Ett ”jag ber om ursäkt om du tog illa upp” är väl oftast på sin plats, men kan man inte förstå varför man anklagas, eller om man förstår men inte håller med, bör man inte bekänna skuld. Inte minst för att rasist och sexist ingår i ett standardiserat urval av pejorativa tillmälen som folk ofta riktar mot allt och alla de inte håller med.

Ett privilegierat nonsens

Moralfjant skriver om privilegier.

Hon publicerar en lista över feministiska privilegiekategorier: hudfärg, kön, sexuell läggning, religiös tro, ålder, ekonomi, utseende, funktionsnedsättning och hälsa. Men vi bedöms också utifrån utbildning, skrivkunnighet, social kompetens, humor, titlar, nätverk, klädstil, hygien, kroppsmodifieringar som tatueringar och piercings, bil, bostad, politiska övertygelser, intressen, musiksmak, hur beresta vi är, och en oöverskådlig mängd andra saker. Jag betraktar det som meningslöst att tänka i termer av privilegiekategorier. Jag ifrågasätter också att man skulle vara privilegierad eller ha makt över andra, bara för att man motsvarar eller trumfar det normala i många av dessa kategorier.

Hon hävdar att om du inte är medveten om dina privilegier, så är du ”delaktig i att förtrycket upprätthålls”. För mig låter det som idén att spädbarn kommer till helvetet när de dör för att de inte läst Bibeln. Hur kan man förtrycka andra människor endast genom att sakna en viss kunskap? Betyder det att alla förtryckte alla innan dessa privilegieteorier formulerades på 1980-talet? Och varför är man per automatik en förtryckare om man är medveten om teorierna men inte håller med? Det tycks mig vådligt att stämpla alla oliktänkande som förtryckare, till synes omedveten om att det här är ett ideologiskt perspektiv och inte någon sorts oomtvistad vetenskaplig sanning.

Allt eller inget åt bägge håll

Moralfjant skriver om romantiska gester.

Hon nämner t.ex. när mannen ger kvinnan sin jacka, eller erbjuder sig att bära hennes väska. Och hon konstaterar: ”Vill vi ha jämställdhet så är det all or nothing. Det går inte att som kvinna ba ‘jag vill bli sedd som lika självständig som män men det är ju jättemysigt om dom bär mina saker’.”

Men tidigare säger hon bl.a. att det är logiskt att hata sin förtryckare (män), och att det inte är okej att öppet ifrågasätta manshat. Vad sägs om att reflektera över det där med all or nothing för jämställdhet en vända till?

Nakenbilder och hämndporr

Moralfjant skriver om att skicka nakenbilder på nätet.

Hon nämner hämndporr, och jag håller fullständigt med om att det är en kränkande företeelse. Det som sägs och visas i förtroende skall stanna där.

Hon menar att vi ”befäster bilden av att ansvaret ligger hos” tjejerna, när vi råder dem att vara försiktiga med att skicka nakenbilder. Tja. Visst har vi väl ett ansvar? Inte ett ansvar för att aldrig dela nakenbilder, men för att tänka igenom beslutet innan vi gör det. En informerad riskanalys är aldrig av ondo, vad vi än gör i livet. Det trista är i så fall att riskerna existerar.

Hon påstår att ”minsta lilla antydan till att tjejer gör fel när dom skickar nakenbilder är kvinnoförtryck”. Visst inte. Det är en åsikt och blotta åsikter är inte förtryck. Jag håller dock inte med om att det skulle vara fel, och har en rätt odramatisk syn på naket och sex i största allmänhet. Kör på, njut och ha kul. Men gör det inom dina egna referensramar för vad som känns bra. Om det är rätt eller fel att skicka nakenbilder på dig själv, är det bara du som kan avgöra.

Hon undrar hur vi kan ”informera om risker utan att stigmatisera”. Genom att hålla isär vara och böra. Genom att berätta vilka risker som finns, och samtidigt understryka att det inte är fel att skicka nakenbilder om man vill göra det och det känns bra. På samma sätt som vi inte motarbetar cyklande när vi uppmuntrar folk att använda cykelhjälm.