Tankebrott och rasism på riktigt

Moralfjant skriver om sin rasism.

Hon berättar att hon varit arg på någon av en annan etnicitet, och inser att det fick henne att tänka rasistiska tankar. Det är, anser hon, ”så jävla skenheligt att predika om hur sugigt rasism är och i tankarna fördöma människor utifrån deras icke-vita utseende”. Själv anser jag att idén om tankebrott hör hemma i medeltiden eller i en av Orwells romaner.

Det är allmänmänskligt att tänka på det olämpliga. Den flod av associationer och kopplingar vi gör, i vardagens alla situationer, står inte under viljestyrd kontroll. Vi tänker på att ge idioten på jobbet en käftsmäll, på att vara otrogna med någon som råkar sitta mittemot på bussen, eller på att hänga ut folk vi ogillar som pedofiler. Vi planerar inte att göra det. Vi överväger det inte. Vi bara tänker det.

Rasism blir en relevant anklagelse beroende på vad vi gör med våra tankar. Du är arg på någon, och plötsligt inser du att du råkade tänka (säg) ”jävla blattehora”. Om din reaktion är att bli smått förskräckt och börja be dig själv om ursäkt inuti ditt eget huvud, är du inte rasist. Om tanken däremot bottnar i en rasistisk övertygelse, och du kanske rentav agerar på den — först hamnar saken i annat läge.

Att bestraffa sig själv för hur ens hjärna fungerar, att övervaka sina tankar som sin egen inkvisitor och flagellant, lär bara leda till neuros och destruktiva beteendemönster. (”Fel. Jag måste åtgärda det. Motverka mig själv.”)

Ett mer konstruktivt motstånd mot rasism kunde vara att kritisera hur feminister ofta tillämpar det intersektionella perspektivet. Det delar in människor efter hudfärg, och ställer grupper med olika hudfärger hierarkiskt mot varandra, vilket är närmast definitionen av rasism. En god fortsättning vore att sluta ställa grupper, identifierade genom medfödda egenskaper, hierarkiskt mot varandra över huvud taget.

Hon avslutar med: ”Till mina vita läsare: du är nog också rasistisk.” Hur man kan vara så dedikerad mot rasism, och samtidigt svepande anklaga alla med en viss hudfärg för att nog vara rasister, är förbluffande. ”Försök inte motbevisa mig i det antagandet. Försök att se hur det stämmer, snarare än om det stämmer. ” Det krävs en särskild typ av arrogans för att både hävda att alla med en viss hudfärg nog är rasister, och dessutom på förhand säga åt dem att inte ifrågasätta det.

Sexköp och trafficking

Moralfjant skriver om sexköp.

Hon nämner att Amnesty enligt ett förslag vill tillåta sexköp och blir ”fett sur” på organisationen som ”borde veta bättre”. Själv är jag mycket positivt inställd till förslaget, och det har framförallt två skäl. Dels för att det skyddar sexsäljare som inte längre skulle förpassas till ”den undre världen” och behöva söka kunder bland per definition kriminella (vilket i sin tur säkert skulle minska stigmatiseringen). Dels för att en stat som reglerar vad samtyckande vuxna får göra sexuellt, eller under vilka omständigheter de får välja att samtycka, enligt mig agerar djupt kränkande. Jag vill passa på att rekommendera Petra Östergrens artikel om saken.

Hon håller med mig om det första, men konstaterar att legalisering av sexköp ”även ökar trafficking med sexslavar i landet”. Baserat på en snabb googling verkar det finnas indikationer som tyder på det. Det är å andra sidan en typ av risk som alltid existerar när man väljer att tillåta något. Tillåter vi biltrafik, följer en ökad risk för fyllekörning. Tillåter vi rökning, följer en risk för ökat antal fall av lungcancer. Tillåter vi fet mat, följer en risk för ökat antal fall av hjärt- och kärlsjukdomar. Och väljer vi att förbjuda eller reglera det, följer också risker. Jag ser sällan dessa risker som något bra argument för förbud. Kombinera istället legalisering av sexköp med ökade insatser mot trafficking.

Mjuka män och att avstå från sex

Moralfjant skriver om mjuka män.

Hon tar upp idén att maskulina män och feminina kvinnor generellt betraktas som särskilt attraktiva av det motsatta könet, och så är det förstås. Här är vi eniga, även om hon utgår från en ideologisk förklaringsmodell vilket jag inte gör.

Hon undrar om det då inte vore värt ”mindre sex” för att ”försöka förändra könsrollerna”. Det kan väl bara varje enskild person avgöra för sin egen del. Många människor (de flesta?) är för övrigt positivt inställda till skilda könsroller. Kanske inte till varje aspekt av dem, men de tenderar ändå att uppskatta att vissa könsskillnader existerar. Vilket väl till sidst og syvende är en av anledningarna till att de existerar från första början. Att förvänta sig att andra skall ha mindre sex för att främja ens egen ideologiska syn på kön är i vilket fall orimligt.

Hon förstår inte ”detta extrema fokus på att alla måste ha sex precis hela tiden”, som om man inte kunde vara lycklig annars. För en del handlar det nog om lycka. Vi har olika emotionella behov av fysisk intimitet och sexuell närhet, och ett bra sexliv kan göra mycket för den allmänna upplevelsen av lycka. Det går att vara lycklig utan sex. Men att man kan vara lycklig utan något, är väl inte ett argument för att man bör avstå från det?

Hon frågar till slut varför det finns ”ett utbrett hån mot ‘velourpappor'”. Har hon läst en av Fannys senaste texter, där dessa pappor karakteriseras som ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar” som ”mest agerar som en oformlig klump”? Här håller jag med Moralfjant. Vi bör inte håna män för att de är ”mjuka”.

Att anklagas för att förtrycka

Moralfjant ger oss råd kring hur vi skall reagera.

Hon råder oss närmare bestämt hur vi skall reagera när vi blir anklagade för att förtrycka. Jag har några mer eller mindre stora invändningar mot hennes synsätt. Jag ställer väl upp dem som hon gjort i sitt inlägg.

Positioner är irrelevanta
Det spelar ingen roll vilken feministisk privilegiekategori du eller jag kan tillskrivas när vi uttalar oss i sak. Jag är inte oenig med idén att vår bakgrund påverkar hur vi tänker, men den påverkar inte huruvida det vi säger är rimligt eller orimligt; korrekt eller felaktigt. Det var därför den här bloggen till en början skrevs anonymt. Det skulle inte vara möjligt att invända ”äh, så säger bara någon med vit hudfärg”, och man skulle tvingas ta hänsyn till vad som faktiskt sägs istället. Idén att vi bara kan tänka tankar utifrån utvalda privilegiekategorier är både märklig och uppenbart felaktig. Försök att tillämpa den på Torgny Segerstedt, för att ta ett övertydligt exempel.

Feminister följer inte dessa råd
Jo, det är klart. Det är en alltför bred generalisering. Men det relativa fåtal feminister jag diskuterat med har varit på defensiven när jag anklagat dem för förtryck, även när de inte känt till min identitet (och därför inte heller min position). Jag har kritiserat feminister för att uttala sig rasistiskt när de talar nervärderande om vita p.g.a. deras hudfärg, och sexistiskt när de talar nervärderande om män p.g.a. deras könstillhörighet. Detta är flagrant rasism resp. sexism, och den ursäktas inte av idén att uppåtsparkar är okej. Att det rör sig om att sparka uppåt är f.ö. också en ideologisk och högst diskutabel utgångspunkt.

Ifrågasätt anklagelser du inte förstår
Man bör inte alls acceptera sin skuld till något utan att ens förstå varför man anklagas. Att anklagas för rasism eller sexism är en anklagelse som varje annan: man måste förklara vad man grundar det i, och försöka nå en gemensam förståelse. Ett ”jag ber om ursäkt om du tog illa upp” är väl oftast på sin plats, men kan man inte förstå varför man anklagas, eller om man förstår men inte håller med, bör man inte bekänna skuld. Inte minst för att rasist och sexist ingår i ett standardiserat urval av pejorativa tillmälen som folk ofta riktar mot allt och alla de inte håller med.

Ett privilegierat nonsens

Moralfjant skriver om privilegier.

Hon publicerar en lista över feministiska privilegiekategorier: hudfärg, kön, sexuell läggning, religiös tro, ålder, ekonomi, utseende, funktionsnedsättning och hälsa. Men vi bedöms också utifrån utbildning, skrivkunnighet, social kompetens, humor, titlar, nätverk, klädstil, hygien, kroppsmodifieringar som tatueringar och piercings, bil, bostad, politiska övertygelser, intressen, musiksmak, hur beresta vi är, och en oöverskådlig mängd andra saker. Jag betraktar det som meningslöst att tänka i termer av privilegiekategorier. Jag ifrågasätter också att man skulle vara privilegierad eller ha makt över andra, bara för att man motsvarar eller trumfar det normala i många av dessa kategorier.

Hon hävdar att om du inte är medveten om dina privilegier, så är du ”delaktig i att förtrycket upprätthålls”. För mig låter det som idén att spädbarn kommer till helvetet när de dör för att de inte läst Bibeln. Hur kan man förtrycka andra människor endast genom att sakna en viss kunskap? Betyder det att alla förtryckte alla innan dessa privilegieteorier formulerades på 1980-talet? Och varför är man per automatik en förtryckare om man är medveten om teorierna men inte håller med? Det tycks mig vådligt att stämpla alla oliktänkande som förtryckare, till synes omedveten om att det här är ett ideologiskt perspektiv och inte någon sorts oomtvistad vetenskaplig sanning.

Allt eller inget åt bägge håll

Moralfjant skriver om romantiska gester.

Hon nämner t.ex. när mannen ger kvinnan sin jacka, eller erbjuder sig att bära hennes väska. Och hon konstaterar: ”Vill vi ha jämställdhet så är det all or nothing. Det går inte att som kvinna ba ‘jag vill bli sedd som lika självständig som män men det är ju jättemysigt om dom bär mina saker’.”

Men tidigare säger hon bl.a. att det är logiskt att hata sin förtryckare (män), och att det inte är okej att öppet ifrågasätta manshat. Vad sägs om att reflektera över det där med all or nothing för jämställdhet en vända till?

Nakenbilder och hämndporr

Moralfjant skriver om att skicka nakenbilder på nätet.

Hon nämner hämndporr, och jag håller fullständigt med om att det är en kränkande företeelse. Det som sägs och visas i förtroende skall stanna där.

Hon menar att vi ”befäster bilden av att ansvaret ligger hos” tjejerna, när vi råder dem att vara försiktiga med att skicka nakenbilder. Tja. Visst har vi väl ett ansvar? Inte ett ansvar för att aldrig dela nakenbilder, men för att tänka igenom beslutet innan vi gör det. En informerad riskanalys är aldrig av ondo, vad vi än gör i livet. Det trista är i så fall att riskerna existerar.

Hon påstår att ”minsta lilla antydan till att tjejer gör fel när dom skickar nakenbilder är kvinnoförtryck”. Visst inte. Det är en åsikt och blotta åsikter är inte förtryck. Jag håller dock inte med om att det skulle vara fel, och har en rätt odramatisk syn på naket och sex i största allmänhet. Kör på, njut och ha kul. Men gör det inom dina egna referensramar för vad som känns bra. Om det är rätt eller fel att skicka nakenbilder på dig själv, är det bara du som kan avgöra.

Hon undrar hur vi kan ”informera om risker utan att stigmatisera”. Genom att hålla isär vara och böra. Genom att berätta vilka risker som finns, och samtidigt understryka att det inte är fel att skicka nakenbilder om man vill göra det och det känns bra. På samma sätt som vi inte motarbetar cyklande när vi uppmuntrar folk att använda cykelhjälm.

Skönhet är ett mänskligt behov

Moralfjant skriver om skönhetsideal.

Hon önskar att det ”liksom inte var laddat att känna sig ful eller säga att andra var fula”. Det kan jag hålla med om på en rent empatisk nivå, d.v.s. att det vore bra om man kunde slippa ta illa vid sig av den typen av kommentarer. Det finns säkert också enskilda personer som kan det, men i största allmänhet tror jag inte det vore möjligt. Det tycks förutsätta en grundläggande förändring i människans beteende, eftersom hon genom hela kulturhistorien värderat skönhet. Se t.ex. hur egyptiska kungar och drottningar avbildades — ständigt unga, vackra, vältränade och vid god hälsa. Förmågan att uppfatta skönhet är medfödd.

Hon håller inte med om idén att ”alla människor är vackra” för att den innebär att ”det är viktigt att vara vacker” och ”oacceptabelt att vara ful”. Det är ett logiskt hopp jag inte förstår. Att alla är vackra, innebär väl inte att det vore oacceptabelt att vara ful — bara att ingen är ful. Däremot instämmer jag i att premissen saknar trovärdighet. Att alla är vackra (i betydelsen visuellt vackra) är en sympatisk tanke, men den stämmer illa överens med hur vi faktiskt tenderar att uppleva vår omgivning. Och det handlar just om en automatiserad upplevelse — inte om att behandla personer illa.

Hon är trött på folk ”som säger åt kvinnor att ba sluta bry sig om utseende”. Jag lägger mig inte i vad kvinnor bryr sig om och inte. Normer är dock en ofrånkomlig synergieffekt av att leva i ett samhälle med miljontals invånare. Det inkluderar normer kring skönhet, som existerat i tusentals år innan både media och kapitalism var påtänka som fenomen.

Hon säger att vi måste ”försöka hitta en väg ut ur skiten”. Det håller jag absolut inte med om, ifall vi talar om skönhet i största allmänhet. Skönhet är ett grundläggande mänskligt behov. Vi behöver uppleva skönhet för att må bra. Det är en övertygelse som i princip alltid varit gällande fram till 1900-talet, och som åter börjar vinna kraft via röster som t.ex. Alain de Botton. Vår olycka över att vara fula, eller över att betraktas som fula, innebär inte att det är upplevelsen av skönhet som är problemet. Problemet består i en kombination av hur vi behandlar våra medmänniskor, och hur mottagliga vi är för andras behandling.

Manshat är inget krav för feminister

Moralfjant skriver om att inte ta avstånd från manshat.

Hon konstaterar att ”som feminist finns inget krav på att du hatar män”. Inget krav, men det är en merit — eller vad? Det är ganska fantastiskt att man behöver poängtera att manshat inte är ett krav för att vara feminist.

Hon säger däremot att det ”inte är okej att öppet ifrågasätta eller svartmåla dom feminister som uttrycker sig manshatiskt”. Personer som uttrycker sig hatiskt mot grupper av människor, baserat endast på deras medfödda egenskaper, svartmålar sig själva. De behöver ingen hjälp på den punkten. Och om man som feminist tvingades acceptera hat, vore inte feminismen mycket värd. Lyckligtvis är faktiskt feminismen större än så.

Hon skriver att hon ”inte tror att manshatet är skadligt på något vis” för det ”finns inget reellt hot bakom manshatiska tweets”. Jag håller inte med. Jag tror att det skadar den feministiska rörelsen, som i någon mån blivit allmänt förknippad med hatisk retorik. Vissa attraheras av hatiska grupperingar, men de flesta tar avstånd när de kommer i kontakt med hat. Dessutom tar kanske de som blir hatade illa vid sig, vilket är skadligt även om just ”du” kanske tycker det ”är bra att gubbkräken mår dåligt”. För det tredje är det svårt att bedöma hotbilden utifrån. Det är inte självklart att det stannar vid ilskna tweets, även om det brukar göra det.

Hon hävdar att det inte kommer ”att leda till något bra” om man tar ”avstånd från manshatande kvinnor”. Tja, i förstone tycker jag det är viktigast att ta avstånd från manshat som fenomen. Ni vet hur ni tycker att det är viktigt att våga skapa dålig stämning när män skämtar på ett sätt ni upplever sexistiskt? Våga skapa dålig stämning även när hatisk sexism uttrycks av andra feminister. Är måttstocken korrekt, är den korrekt åt båda hållen.

Radikalfeminismen har ett imageproblem

Moralfjant skriver om rädsla.

Närmare bestämt om män som säger sig vara rädda för henne, eller som frågar ”det är väl okej att vara feminist, men du är väl inte sådär extrem?”. Hon tycker att det är en konstig attityd till kampen för jämställdhet, och jämför med Läkare utan gränser: ”det är väl skitbra att du vill rädda människor, men du är väl inte sådär extrem i det?”.

Det här är en arrogant självgodhet och ett låtsat oförstånd för andra perspektiv och tankar som är tröttsamt och bara tjänar till att polarisera diskussionen ytterligare. Nej, det är inte strävan efter jämställdhet som de här personerna reagerar på. Attityden att ”feminister vill bara ha jämställdhet, så kritik kan bara komma från folk som är rädda för jämställdhet” är antingen en osympatisk fasad, eller så visar det en djup oförståelse för andra människors sätt att tänka.

Här är några exempel på saker som radikalfeminismen är intimt förknippad med: manshat, revolutionär kommunism eller anarkism, stöd av AFA/RF som misshandlar oliktänkande (vilket inte bara handlar om nazister), offermentalitet, porrmotstånd, verbal aggressivitet, en tendens att i alla situationer vilja pådyvla andra sin ideologi och kalla dem förtryckande gubbkräk om de inte håller med — och viljan att framställa sig som vilken enkel jämställdhetskämpe som helst.

Jag säger inte att det här är en korrekt beskrivning av just Moralfjant, även om hon ibland ”överväldigas av ett hat mot män” och har försvarat politiskt våld mot bl.a. nazister. Det är ett allmänt imageproblem, som alltför många feminister fäster något slags stolthet vid. Om man framstår som en manshatande aggressiv gaphals, blir man ju inte tagen för en mjäkig halvfeminist i patriarkatets tjänst. Andra, och hit verkar Moralfjant höra, vill inte ta avstånd från manshat, för att det skulle reflektera dåligt på manshatande feminister som om de vore mindre värda att tas på allvar.

Ett avgörande steg i kampen för något, är att vara medveten om hur oppositionen tänker och varför, och att visa att man är det.