Skönhet är ett mänskligt behov

Moralfjant skriver om skönhetsideal.

Hon önskar att det ”liksom inte var laddat att känna sig ful eller säga att andra var fula”. Det kan jag hålla med om på en rent empatisk nivå, d.v.s. att det vore bra om man kunde slippa ta illa vid sig av den typen av kommentarer. Det finns säkert också enskilda personer som kan det, men i största allmänhet tror jag inte det vore möjligt. Det tycks förutsätta en grundläggande förändring i människans beteende, eftersom hon genom hela kulturhistorien värderat skönhet. Se t.ex. hur egyptiska kungar och drottningar avbildades — ständigt unga, vackra, vältränade och vid god hälsa. Förmågan att uppfatta skönhet är medfödd.

Hon håller inte med om idén att ”alla människor är vackra” för att den innebär att ”det är viktigt att vara vacker” och ”oacceptabelt att vara ful”. Det är ett logiskt hopp jag inte förstår. Att alla är vackra, innebär väl inte att det vore oacceptabelt att vara ful — bara att ingen är ful. Däremot instämmer jag i att premissen saknar trovärdighet. Att alla är vackra (i betydelsen visuellt vackra) är en sympatisk tanke, men den stämmer illa överens med hur vi faktiskt tenderar att uppleva vår omgivning. Och det handlar just om en automatiserad upplevelse — inte om att behandla personer illa.

Hon är trött på folk ”som säger åt kvinnor att ba sluta bry sig om utseende”. Jag lägger mig inte i vad kvinnor bryr sig om och inte. Normer är dock en ofrånkomlig synergieffekt av att leva i ett samhälle med miljontals invånare. Det inkluderar normer kring skönhet, som existerat i tusentals år innan både media och kapitalism var påtänka som fenomen.

Hon säger att vi måste ”försöka hitta en väg ut ur skiten”. Det håller jag absolut inte med om, ifall vi talar om skönhet i största allmänhet. Skönhet är ett grundläggande mänskligt behov. Vi behöver uppleva skönhet för att må bra. Det är en övertygelse som i princip alltid varit gällande fram till 1900-talet, och som åter börjar vinna kraft via röster som t.ex. Alain de Botton. Vår olycka över att vara fula, eller över att betraktas som fula, innebär inte att det är upplevelsen av skönhet som är problemet. Problemet består i en kombination av hur vi behandlar våra medmänniskor, och hur mottagliga vi är för andras behandling.

Manshat är inget krav för feminister

Moralfjant skriver om att inte ta avstånd från manshat.

Hon konstaterar att ”som feminist finns inget krav på att du hatar män”. Inget krav, men det är en merit — eller vad? Det är ganska fantastiskt att man behöver poängtera att manshat inte är ett krav för att vara feminist.

Hon säger däremot att det ”inte är okej att öppet ifrågasätta eller svartmåla dom feminister som uttrycker sig manshatiskt”. Personer som uttrycker sig hatiskt mot grupper av människor, baserat endast på deras medfödda egenskaper, svartmålar sig själva. De behöver ingen hjälp på den punkten. Och om man som feminist tvingades acceptera hat, vore inte feminismen mycket värd. Lyckligtvis är faktiskt feminismen större än så.

Hon skriver att hon ”inte tror att manshatet är skadligt på något vis” för det ”finns inget reellt hot bakom manshatiska tweets”. Jag håller inte med. Jag tror att det skadar den feministiska rörelsen, som i någon mån blivit allmänt förknippad med hatisk retorik. Vissa attraheras av hatiska grupperingar, men de flesta tar avstånd när de kommer i kontakt med hat. Dessutom tar kanske de som blir hatade illa vid sig, vilket är skadligt även om just ”du” kanske tycker det ”är bra att gubbkräken mår dåligt”. För det tredje är det svårt att bedöma hotbilden utifrån. Det är inte självklart att det stannar vid ilskna tweets, även om det brukar göra det.

Hon hävdar att det inte kommer ”att leda till något bra” om man tar ”avstånd från manshatande kvinnor”. Tja, i förstone tycker jag det är viktigast att ta avstånd från manshat som fenomen. Ni vet hur ni tycker att det är viktigt att våga skapa dålig stämning när män skämtar på ett sätt ni upplever sexistiskt? Våga skapa dålig stämning även när hatisk sexism uttrycks av andra feminister. Är måttstocken korrekt, är den korrekt åt båda hållen.

Radikalfeminismen har ett imageproblem

Moralfjant skriver om rädsla.

Närmare bestämt om män som säger sig vara rädda för henne, eller som frågar ”det är väl okej att vara feminist, men du är väl inte sådär extrem?”. Hon tycker att det är en konstig attityd till kampen för jämställdhet, och jämför med Läkare utan gränser: ”det är väl skitbra att du vill rädda människor, men du är väl inte sådär extrem i det?”.

Det här är en arrogant självgodhet och ett låtsat oförstånd för andra perspektiv och tankar som är tröttsamt och bara tjänar till att polarisera diskussionen ytterligare. Nej, det är inte strävan efter jämställdhet som de här personerna reagerar på. Attityden att ”feminister vill bara ha jämställdhet, så kritik kan bara komma från folk som är rädda för jämställdhet” är antingen en osympatisk fasad, eller så visar det en djup oförståelse för andra människors sätt att tänka.

Här är några exempel på saker som radikalfeminismen är intimt förknippad med: manshat, revolutionär kommunism eller anarkism, stöd av AFA/RF som misshandlar oliktänkande (vilket inte bara handlar om nazister), offermentalitet, porrmotstånd, verbal aggressivitet, en tendens att i alla situationer vilja pådyvla andra sin ideologi och kalla dem förtryckande gubbkräk om de inte håller med — och viljan att framställa sig som vilken enkel jämställdhetskämpe som helst.

Jag säger inte att det här är en korrekt beskrivning av just Moralfjant, även om hon ibland ”överväldigas av ett hat mot män” och har försvarat politiskt våld mot bl.a. nazister. Det är ett allmänt imageproblem, som alltför många feminister fäster något slags stolthet vid. Om man framstår som en manshatande aggressiv gaphals, blir man ju inte tagen för en mjäkig halvfeminist i patriarkatets tjänst. Andra, och hit verkar Moralfjant höra, vill inte ta avstånd från manshat, för att det skulle reflektera dåligt på manshatande feminister som om de vore mindre värda att tas på allvar.

Ett avgörande steg i kampen för något, är att vara medveten om hur oppositionen tänker och varför, och att visa att man är det.

Kan man tvångsköna spädbarn?

Moralfjant skriver om spädbarn och genus.

Hon menar att det är ”cissexistiskt och cisnormativt (alltså förtryckande av trans*personer)” att kalla ett spädbarn för pojke om det har snopp, eller flicka om det har vagina. Men jag ser det nog som självklart att vi talar helt och hållet om biologiskt kön när det gäller precis nyfödda spädbarn. Inte om socialt kön eller om upplevt kön; prefixet ”cis” borde alltså vara irrelevant här. Och det kan väl knappast vara ett slags förtryck av det nyfödda barnet, att identifiera dess biologiska kön? Kom samtidigt ihåg att det bara i ytterst sällsynta fall uppstår en definitiv konflikt mellan biologiskt och upplevt kön. (Mer om det nedan.)

Hon konstaterar att ”folk blir kränkta över att bli beskyllda för att vara cissexistiska”, och det är väl inte så konstigt? När föräldrar anklagas för att förtrycka sitt nyfödda barn blir de förståeligt nog upprörda, vare sig de har rätten på sin sida eller ej. Moralfjants svar till dem blir: ”Bara inse och erkänn att du är cisnormativ och tvångskönar dina barn då.” Är inte det större förtrycket här, att bemöta nyblivna föräldrar med sådan retorik? De flesta har inget problem med att vi identifierar spädbarns biologiska kön, men upplever det som kränkande att föräldrar anklagas för barnförtryck när de gör det. Då bör vi komma ihåg att alla människor varit spädbarn, men att inte alla blivit föräldrar.

Och så var det just denna yttersta sällsynthet. Det genomförs något 30-tal könskorrigerande operationer i Sverige per år, vilket innebär att vi talar om kanske tusen nu levande personer totalt. Självfallet finns ett mörkertal orsakat av bl.a. normer, sociala stigman och lagar som reglerar dessa operationer. Men även om vi räknar gånger tio, rör det sig om 0,1 % av landets befolkning. Jag tvivlar inte på att en konflikt mellan biologiskt och upplevt kön medför många problem för de som upplever den, men jag ifrågasätter att det skulle vara ett framträdande samhällsproblem. Varför inte kritisera t.ex. normen att människor har två armar och två ben? Det genomförs 2 500 amputationer i Sverige varje år. Detta är en betydligt större grupp som nästan helt ”osynliggörs” i diskussionen.

Jag frågade förresten en transsexuell vän till mig, Hanna Söderström, vad hon ansåg om det här med kön och spädbarn. ”Kan dom inte bara sluta få studiebidrag så vi slipper deras jävla trams”, var summan av hennes respons.

Till försvar för extern diskussion

Moralfjant skriver om kritik.

Hon säger att ”internkritik är viktigt” så länge det ”främjar kampen”, men att det är ”fett skevt” att dryfta kritik ”med antifeminister”. Det är som om jag skulle säga att liberalismen bara bör kritiseras av andra liberaler, och att det är fett skevt att framföra kritik inför icke-liberaler. Ibland kan jag finna liberalers kritik rimligare, för att vi delar samma grundpremisser. Men andra bör knappast ta hänsyn till min uppfattning av rimlighet, när de väljer hur och inför vem de framför kritik. Ibland är även oppositionens kritik konstruktiv. Jag tror att vi behöver röra oss bort från allianskamper mot öppen diskussion även mellan oliktänkande.

Hon påpekar att du säkert får beröm för hur ”nyanserad” och ”vettig” du är som kritiserar radikala feminister — ”av antifeminister, det vill säga”. Det här polariserar debatten, som om man antingen måste vara radikal feminist eller antifeminist. Min erfarenhet, såsom kritisk till radikal feminism, är att peppen och ryggdunkarna lika ofta kommit från icke-radikala feminister som från antifeminister. Dessutom handlar väl inte en debatt om vilka som ger en beröm och inte, utan om att utbyta idéer och försöka bilda opinion för sina egna? Skall vi tala om vådan av ryggdunkar, är det väl snarare interntänkandet som cementerar en sådan kultur.

Hon hävdar att ”dom flesta fattar nog helt enkelt inte vad dom håller på med och hur förödande det är”, när de kritiserar feminism utanför sin interna krets. Är inte det här att avväpna andra feminister, som om de vore så mottagliga för beröm att de helt förblindas och inte kan ansvara för vad de gör? Jag har i varje fall väldigt svårt att se hur öppen diskussion kan vara förödande. För vad, den feministiska kampen? Den kanske upplevs som starkare inom den interna kretsen, men det sänder också signalen att det är just en intern grej som inte angår andra. Och den signalen är förödande — om man har som målsättning att påverka utåt.

Hon berättar att hon förut kunde säga saker som att ”jag är feminist men jag hatar inte män”, och då ”upprätthöll bilden av andra feminister som rabiata och ovärda att tas på allvar”. Tja, kan det inte i vissa fall vara så? Säg någon ideologi eller idéströmning där alla utan undantag förtjänar att tas på allvar? (Trots att jag är klassiskt liberal, tar jag till skillnad från en del vänner t.ex. inte Hans-Hermann Hoppe på minsta allvar.) Min utgångspunkt här är att idéerna bör komma före idéhavarna. Vi bör vara lojala mot värderingar och resonemang, snarare än mot specifika personer. För om vi istället är lojala mot specifika personer betyder det att idéerna kommer få ge vika och kompromissas med.

Hon säger att hon hellre håller käften än att ”ta avstånd från manshat”, om det ”ger antifeminister vatten på sin kvarn”. Har inte kampen (om man vill se det som en kamp) redan förlorats på förhand, om man vägrar att ta avstånd från manshat för att fel personer kan tänkas tycka att det är bra — även om det faktiskt är bra? En konstruktiv feminism behöver ta tydligt avstånd från sexism, d.v.s. när den faktiskt syftar till att kränka såsom när den kommer i hatets form. Vill man dessutom vinna opinion för sina idéer kan man inte ogilla när oppositionen håller med en. Det borde ses som något positivt, eller åtminstone inte som något starkt negativt att undvikas på bekostnad av ens värderingar.

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

LD1

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

LD2

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

LD3

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

LD4

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

LD5

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

LD6

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

LD7

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

LD8

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

LD9

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

LD10

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

LD11

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

LD12

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

LD13

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

LD14

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

LD15

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

LD16

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.

Olika sätt att motarbeta förtryck

Moralfjant skriver om att motarbeta förtryck.

Hon skriver att man till exempel kan ”blogga om orättvisor”. Ja, det är ju en av de saker som den här bloggen gör.

Hon påpekar att man kan säga ifrån när någon ”uttalar sig nedsättande om en funktionsnedsatt person eller drar sexistiska skämt”. Jag skulle säkert säga ifrån om någon talade nedsättande om en funktionsnedsatt person, i alla fall om denne gjorde det för att personen är funktionsnedsatt. ”Sexistiska skämt” är ofta alla skämt som handlar om kvinnor, sex och utseenden, och det har jag inga problem med. Skämt som syftar till att kränka ogillar jag.

Hon tipsar om att man kan ”lägga upp politiska statusar på facebook”. Det gör jag emellanåt. Men det blir mest foton, då jag är landskapsfotograf på min fritid.

Hon ”gillar inte idén med konsumentmakt”. För all del. Det gör jag. Det är fantastiskt att vi genom vår konsumtion röstar om vilka varor och tjänster som skall finnas kvar och inte. Dessa prissignaler är oerhört viktiga både för en fungerande ekonomi, och för den tillvaro som en fungerande ekonomi möjliggör.

Hon vill ”stifta lagar som tvingar folk att välja miljömedvetet”. Har hon tänkt på att detta kommer höja priserna, så att fattiga måste konsumera ännu mindre än de redan gör? Om ekonomi var något endimensionellt där alla orättvisor kunde lösas med förbud, hade det varit väl — eller illa, beroende på synsätt. Mitt måtto är i allmänhet att ”om man skulle förbjuda alla orättvisor, fick man först av allt förbjuda förbud”.

Hon vet inte om hon skulle säga ”t.ex. att vita har mer ansvar att se till att motarbeta rasism än icke-vita”. Nej, det vore det ju i sig rasistiskt att göra.