Kan man tvångsköna spädbarn?

Moralfjant skriver om spädbarn och genus.

Hon menar att det är ”cissexistiskt och cisnormativt (alltså förtryckande av trans*personer)” att kalla ett spädbarn för pojke om det har snopp, eller flicka om det har vagina. Men jag ser det nog som självklart att vi talar helt och hållet om biologiskt kön när det gäller precis nyfödda spädbarn. Inte om socialt kön eller om upplevt kön; prefixet ”cis” borde alltså vara irrelevant här. Och det kan väl knappast vara ett slags förtryck av det nyfödda barnet, att identifiera dess biologiska kön? Kom samtidigt ihåg att det bara i ytterst sällsynta fall uppstår en definitiv konflikt mellan biologiskt och upplevt kön. (Mer om det nedan.)

Hon konstaterar att ”folk blir kränkta över att bli beskyllda för att vara cissexistiska”, och det är väl inte så konstigt? När föräldrar anklagas för att förtrycka sitt nyfödda barn blir de förståeligt nog upprörda, vare sig de har rätten på sin sida eller ej. Moralfjants svar till dem blir: ”Bara inse och erkänn att du är cisnormativ och tvångskönar dina barn då.” Är inte det större förtrycket här, att bemöta nyblivna föräldrar med sådan retorik? De flesta har inget problem med att vi identifierar spädbarns biologiska kön, men upplever det som kränkande att föräldrar anklagas för barnförtryck när de gör det. Då bör vi komma ihåg att alla människor varit spädbarn, men att inte alla blivit föräldrar.

Och så var det just denna yttersta sällsynthet. Det genomförs något 30-tal könskorrigerande operationer i Sverige per år, vilket innebär att vi talar om kanske tusen nu levande personer totalt. Självfallet finns ett mörkertal orsakat av bl.a. normer, sociala stigman och lagar som reglerar dessa operationer. Men även om vi räknar gånger tio, rör det sig om 0,1 % av landets befolkning. Jag tvivlar inte på att en konflikt mellan biologiskt och upplevt kön medför många problem för de som upplever den, men jag ifrågasätter att det skulle vara ett framträdande samhällsproblem. Varför inte kritisera t.ex. normen att människor har två armar och två ben? Det genomförs 2 500 amputationer i Sverige varje år. Detta är en betydligt större grupp som nästan helt ”osynliggörs” i diskussionen.

Jag frågade förresten en transsexuell vän till mig, Hanna Söderström, vad hon ansåg om det här med kön och spädbarn. ”Kan dom inte bara sluta få studiebidrag så vi slipper deras jävla trams”, var summan av hennes respons.

Till försvar för extern diskussion

Moralfjant skriver om kritik.

Hon säger att ”internkritik är viktigt” så länge det ”främjar kampen”, men att det är ”fett skevt” att dryfta kritik ”med antifeminister”. Det är som om jag skulle säga att liberalismen bara bör kritiseras av andra liberaler, och att det är fett skevt att framföra kritik inför icke-liberaler. Ibland kan jag finna liberalers kritik rimligare, för att vi delar samma grundpremisser. Men andra bör knappast ta hänsyn till min uppfattning av rimlighet, när de väljer hur och inför vem de framför kritik. Ibland är även oppositionens kritik konstruktiv. Jag tror att vi behöver röra oss bort från allianskamper mot öppen diskussion även mellan oliktänkande.

Hon påpekar att du säkert får beröm för hur ”nyanserad” och ”vettig” du är som kritiserar radikala feminister — ”av antifeminister, det vill säga”. Det här polariserar debatten, som om man antingen måste vara radikal feminist eller antifeminist. Min erfarenhet, såsom kritisk till radikal feminism, är att peppen och ryggdunkarna lika ofta kommit från icke-radikala feminister som från antifeminister. Dessutom handlar väl inte en debatt om vilka som ger en beröm och inte, utan om att utbyta idéer och försöka bilda opinion för sina egna? Skall vi tala om vådan av ryggdunkar, är det väl snarare interntänkandet som cementerar en sådan kultur.

Hon hävdar att ”dom flesta fattar nog helt enkelt inte vad dom håller på med och hur förödande det är”, när de kritiserar feminism utanför sin interna krets. Är inte det här att avväpna andra feminister, som om de vore så mottagliga för beröm att de helt förblindas och inte kan ansvara för vad de gör? Jag har i varje fall väldigt svårt att se hur öppen diskussion kan vara förödande. För vad, den feministiska kampen? Den kanske upplevs som starkare inom den interna kretsen, men det sänder också signalen att det är just en intern grej som inte angår andra. Och den signalen är förödande — om man har som målsättning att påverka utåt.

Hon berättar att hon förut kunde säga saker som att ”jag är feminist men jag hatar inte män”, och då ”upprätthöll bilden av andra feminister som rabiata och ovärda att tas på allvar”. Tja, kan det inte i vissa fall vara så? Säg någon ideologi eller idéströmning där alla utan undantag förtjänar att tas på allvar? (Trots att jag är klassiskt liberal, tar jag till skillnad från en del vänner t.ex. inte Hans-Hermann Hoppe på minsta allvar.) Min utgångspunkt här är att idéerna bör komma före idéhavarna. Vi bör vara lojala mot värderingar och resonemang, snarare än mot specifika personer. För om vi istället är lojala mot specifika personer betyder det att idéerna kommer få ge vika och kompromissas med.

Hon säger att hon hellre håller käften än att ”ta avstånd från manshat”, om det ”ger antifeminister vatten på sin kvarn”. Har inte kampen (om man vill se det som en kamp) redan förlorats på förhand, om man vägrar att ta avstånd från manshat för att fel personer kan tänkas tycka att det är bra — även om det faktiskt är bra? En konstruktiv feminism behöver ta tydligt avstånd från sexism, d.v.s. när den faktiskt syftar till att kränka såsom när den kommer i hatets form. Vill man dessutom vinna opinion för sina idéer kan man inte ogilla när oppositionen håller med en. Det borde ses som något positivt, eller åtminstone inte som något starkt negativt att undvikas på bekostnad av ens värderingar.

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

LD1

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

LD2

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

LD3

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

LD4

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

LD5

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

LD6

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

LD7

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

LD8

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

LD9

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

LD10

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

LD11

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

LD12

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

LD13

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

LD14

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

LD15

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

LD16

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.

Olika sätt att motarbeta förtryck

Moralfjant skriver om att motarbeta förtryck.

Hon skriver att man till exempel kan ”blogga om orättvisor”. Ja, det är ju en av de saker som den här bloggen gör.

Hon påpekar att man kan säga ifrån när någon ”uttalar sig nedsättande om en funktionsnedsatt person eller drar sexistiska skämt”. Jag skulle säkert säga ifrån om någon talade nedsättande om en funktionsnedsatt person, i alla fall om denne gjorde det för att personen är funktionsnedsatt. ”Sexistiska skämt” är ofta alla skämt som handlar om kvinnor, sex och utseenden, och det har jag inga problem med. Skämt som syftar till att kränka ogillar jag.

Hon tipsar om att man kan ”lägga upp politiska statusar på facebook”. Det gör jag emellanåt. Men det blir mest foton, då jag är landskapsfotograf på min fritid.

Hon ”gillar inte idén med konsumentmakt”. För all del. Det gör jag. Det är fantastiskt att vi genom vår konsumtion röstar om vilka varor och tjänster som skall finnas kvar och inte. Dessa prissignaler är oerhört viktiga både för en fungerande ekonomi, och för den tillvaro som en fungerande ekonomi möjliggör.

Hon vill ”stifta lagar som tvingar folk att välja miljömedvetet”. Har hon tänkt på att detta kommer höja priserna, så att fattiga måste konsumera ännu mindre än de redan gör? Om ekonomi var något endimensionellt där alla orättvisor kunde lösas med förbud, hade det varit väl — eller illa, beroende på synsätt. Mitt måtto är i allmänhet att ”om man skulle förbjuda alla orättvisor, fick man först av allt förbjuda förbud”.

Hon vet inte om hon skulle säga ”t.ex. att vita har mer ansvar att se till att motarbeta rasism än icke-vita”. Nej, det vore det ju i sig rasistiskt att göra.

Våld är inte ett argument

Moralfjant skriver om våldsacceptans.

Hon ”tycker inte det är okej att bruka våld mot nazister… med syftet att typ skada eller hämnas”. Hur gör man för att bruka våld mot någon, på ett sätt som har praktisk påverkan, och ändå inte orsaka någon skada? Skada tar inte endast formen av blåtiror och brutna ben.

Hon säger att nazisters värderingar ”ej borde uttryckas i samhället” för att de är ”livsfarliga för vissa människor”. Nej, nazister utsätter ingen för livsfara genom fredlig demonstration. Och den som vill tysta folk med våldsmetoder står nazister nära på flera väsentliga punkter.

Hon ger exempel på vad man kan göra: ”att typ spruta vispgrädde på” dem, och således ”förstöra deras demonstration”. Om man förstör deras demonstration har man orsakat skada. Eller går hon också med på att nazister som förstör en feministisk demonstration inte orsakar skada — så länge de inte använder hälsovådliga metoder?

Hon konstaterar att det inte räcker att man ”bara sitter och tycker” på sin kammare. Som om vispgrädde (eller för den delen grövre våldsmetoder) skulle hindra nazismen att få fotfäste, om den varit på väg  att få det (vilken den inte är). Skulle hon själv överge feminismen, om feminister blev sprutade med vispgrädde i ansiktet? Nej? Och själv har jag nog långt större chans att ändra någons uppfattning om radikalfeminism genom att skriva här, än genom att gå ut och använda våld mot radikalfeministerna själva. De flesta övertygas nämligen av idéer, inte av våld. Våld är inte ett argument.

Våld mot oliktänkande är inte okej

Moralfjant skriver om våld.

Hon hävdar att det är mindre fel (eller rentav rätt) ”att kasta flaskor på nazister som demonstrerar” än att kasta flaskor på motsvarande antirasister. Det håller jag inte med om. Det är måhända snäppet mindre osympatiskt, rent känslomässigt, men det är fortfarande våld mot fredliga demonstranter, och det är i slutändan en kamp mot yttrandefrihet. Vi har inte rätt att kasta flaskor på folk, bara för att de säger något vi inte håller med om.

Hon påpekar att det knappt ”finns nån som helt ärligt tycker att våld aldrig är okej”. Förmodligen sant. De flesta accepterar våld i direkt självförsvar, och det våld som rättsväsendet använder för att upprätthålla lagar och rättssäkerhet (även när de är oeniga med enskilda lagar). Men det innebär ju inte nödvändigtvis att man också accepterar våld mot oliktänkande.

Hon skriver: ”Dom flesta tycker väl det är helt legitimt att en polis förser en våldsam person som ska attackera en annan med handfängsel? Att någon som tänker hoppa ner från en balkong blir fasthållen? Juste.” De flesta gör det, men inte alla:

fannypolis

Hon säger att det är ”klart som fan att det är mycket bättre att med våld försöka hindra människor som vill sprida människohatiska åsikter, än att hindra människor som sprider kärleksfulla budskap”. Men det är en falsk dikotomi, som utesluter det tredje alternativ som de flesta finner mest rimligt: att man helt avstår från att hindra människor att uttrycka sina åsikter.

Hon anser att våld kan vara legitimt ”om det behövs för att typ hindra nazism att få fäste i samhället”. Och vem tror att man kan hindra nazism från att breda ut sig genom att slänga flaskor på folk? Att göra avkall på yttrandefriheten riskerar dock att odla ett sådant fäste. Man motarbetar inte nazism genom att själv legitimera och använda fascistiska metoder.

Hon ”förstår inte heller varför våldet skulle eskalera ba för det?” För att det våld ”som behövs” är en subjektiv bedömning. Om vi medger att våld mot vissa grupper är okej, säger vi också att det behövs mer våld så länge de fortsätter att existera. Men frågan är inte avhängig våldets eskalering. Det redan initiala våldet är tillräckligt att fördömas.

Privilegier och förtryck

Moralfjant skriver om privilegier och förtryck.

Hon konstaterar i rubriken att man förtrycker om man ”blundar för sina privilegier”. Ett annat sätt att säga samma sak, är att man förtrycker om man inte håller med om radikalfeministisk teori. Och det är precis den motsättning som radikalfeminismen lever på. De som inte håller med, står inte bara i intellektuell opposition. De är förtryckare, de är rasister och fascister, och allsköns andra demoniserande uttryck.

Hon säger att om hon skulle hävda att hon ”förtjänat” sin ”position i samhället”, så innebär det att ”människor som är i en svårare sits förtjänar att sitta där”. Men det är ju ett non sequitur. Huruvida du förtjänat x eller ej, säger inget om huruvida andra gjort det.

Hon ”måste acceptera” att hennes bekvämlighet ”är på bekostnad av någon annan”; att hon har fördelar ”för att någon annan har nackdelar”. Men så fungerar det inte. Ekonomi är ingen kaka med ett visst antal kakbitar; det produceras hela tiden nya kakor med nya kakbitar. Om den enes bröd varit den andres död, skulle människans levnadsstandard ha stagnerat redan under yngre stenåldern.

1456571_10152038101166131_925888959_n

 

Hon säger att hon kan ”ta trapporna när hissen går sönder” och därför behöver hon inte ”jobba för att öka tillgängligheten” för rullstolsbundna. För all del. Men jag invänder bestämt mot idén att människor som kan gå förtrycker människor som inte kan det. Att ha en förmåga, är inte att samtidigt förtrycka de som saknar den.

Om hat och välvilja

Moralfjant skriver om välvilja.

Hon tycker att det är ”så jävla komiskt när folk påstår att jag vill skada andra”. Tja, hon har tidigare sagt att hon ibland överväldigas av ett hat mot män, och har jämfört dagens Sverige med Sydafrika under apartheid. Dessutom skriver hon i samma inlägg att hon i vissa stunder tänker att ”vissa människor ba borde döööö eller torteras så dom skärper till sig”.

Även om hon förklarar att hon i allmänhet vill människor väl — även de hon hatar och avskyr — har det, med tanke på de stundtals hatiska saker hon skriver, knappast varit övertydligt att hon inte velat skada andra.

Om reklam: en studie i källkritik

Moralfjant skriver om reklam.

Hon länkar till en studie. Någon mer än jag som blev förvånad? Plötsligt någon som tycker att empiri är intressant, och det är ett stort kliv framåt. Men studien, som visar att 9 av 10 kvinnor och 3 av 10 män mår dåligt av reklam, lider av vissa brister. Nästa steg i processen är källkritik.

Studien baseras på 1000 enkätsvar, vilket inte skulle vara tillräckligt för statistisk relevans enligt t.ex. SCB. Av dessa 1000 personer, utgörs 83 % av kvinnor och 17 % av män. Det statistiska underlaget för resp. könsperspektiv är alltså 830 kvinnor och 170 män. I synnerhet det låga antalet män är helt oanvändbart för statistisk relevans.

Studien kan också kritiseras för tydlig bias. När Sveriges Kvinnolobby, som redan i namnet demonstrerar bias, lägger ut en enkät på internet finns en påtaglig risk för att den attraherar enkätsvarare med liknande bias. Vissa av frågorna är direkt ledande, som t.ex. Q9: ”Upplever du att kvinnor i högre utsträckning än män sexualiseras i reklam, alltså framställs som sexiga genom hur de är klädda, hur de står eller hur de interagerar med personer och saker?” Även andra frågor följer samma mönster.

Och slutsatserna av denna från början mycket bristfälliga undersökning är bortom alla rimlighetens gränser:

Den stereotypa skildringen av kvinnor och män i reklam får långtgående konsekvenser för individen och samhället. Den legitimerar och förstärker maktordningen mellan könen och är ett hinder för jämställdhet. Dessutom utgör den ett folkhälsoproblem. Onaturliga skönhetsideal och objektifiering av kvinnor i reklam skapar en snedvriden kroppsbild, låg självkänsla och dålig självbild som leder till utbredd psykisk ohälsa och ätstörningar.

Att vilja sammanföra teorier med kunskap är en oerhört positiv grundpremiss. Men på egen hand räcker den som vi ser inte långt. Nu behöver vi fokusera på vetenskaplig metod, källkritik och vilka slutsatser en studie stödjer och inte.

Ingen respekt för oliktänkande

Moralfjant skriver om respekt för oliktänkande.

Hon konstaterar att hon aldrig kommer att respektera ”en person som uttrycker starkt rasistiska, sexistiska, homofobiska, fascistiska eller andra skadliga värderingar”. Ändå länkar hon Fanny Åström i sin blogroll, som uttalat sig både rasistiskt, sexistiskt och fascistiskt. (Andra skadliga värderingar har hon också — men eftersom inga specificeras skulle det ta för lång tid att göra en översikt.)

Hon säger att det är ”jävligt lätt för en privilegierad person” att inte tycka att det är ”så jävla viktigt vilka åsikter som sprids eller vilken politik folk för”. En rimligare orsak till att många vädjar till respekt oavsett åsikter, är att diskussioner inte vinner något på öppen fientlighet. Diskussioner är en kamp mellan idéer, inte en kamp mellan människor. Den senare kampen börjar först när man, som Fanny skriver, tar upp den hoppingivande pistolen och riktar den mot oliktänkande.