Bör även manliga feminister dödas?

Jaylazkar bloggar om manliga feminister.

Hon berättar om en fest hon varit på, där hon knappt pratade ”med någon man alls” och är ”mycket nöjd med detta”. Naturligtvis har man rätt att välja och välja bort umgänge och samtalspartners, men att stoltsera med att man diskriminerar människor endast på grund av deras könstillhörighet är kanske mindre sympatiskt? Nog för att man kan träffa personer enskilt eller planera in separatistiska träffar, men går man på gängse fest och vägrar prata med personer som har ”fel kön” är det sexism.

Hon säger att män endast kan bidra med ”sin tomma manliga blick”, och ”det är inget att ha” — ”USCH”. Jag förstår att det är viktigt att avhumanisera människor för att kunna uppbåda ett hat inför dem, men är det inte en aning pubertalt att göra det offentligt och med sådana ord?

Hon önskar att män skulle ”bli människor istället” för att hon ”gillar människor”. Det förklaras väl bäst av vad hon själv skrivit tidigare: för att kunna utöva förtryck behöver man förneka att ens eget förtryck är vidrigt och gör en till en vidrig person. Det är något jag är böjd att hålla med om, och det borde alltså även förklara hur hon själv tänker när hon avhumaniserar män som grupp.

Hon skriver att ”överallt nästlar de sig in och skaffar sig förbindelser usch”, åsyftandes män. Det tycks väl rimligt, givet att vi talar om strax över 50 % av världens befolkning. Vi lever i en värld där män både existerar, umgås socialt och har vänner. Jag inser att det är problematiskt för någon som sagt sig vilja döda alla män, inte bara en gång, utan flera gånger, men så länge hon saknar resurser för att genomföra detta globala folkmord tvingas vi acceptera att alla människor i regel anses ha existensberättigande.

Hon berättar att män nu för tiden ”respekterar när jag ber dem att gå” och att det känns ”ovant och konstigt”. Det är bra om hon börjat röra sig omkring män som respekterar henne. Det kanske kan bidra till att nyansera hennes bild av män som icke-människor färdiga för slakt. En nyansering jag trott mig se en antydan till förut.

Olika idéer om kamratskap

Jaylazkar skriver om kamratskap.

Bl.a. skrivermanshat hon: ”För det hör nämligen inte till ovanligheter att feminister på internet får utstå hot om våldtäkt och mord och andra former av vidrigt hat. Nej, det hör inte till ovanligheterna det är snarare något som vi kvinnor får räkna med genom att göra våra röster hörda i offentligheten. Vidare så är det såklart så att det hat och de hot jag får är vidriga och oacceptabla och helt förjävliga och vafan är det för jävla samhälle vi lever i hallå – men eftersom att vi lever i rasistiska patriarkala kapitalismen så skonas jag från en hel del av det hat och hot som detta samhälle tvingar på människor som inte har samma position som mig.”

Är klassisk feminism fortfarande aktuell?

Fanny skriver om klassisk feminism.

Hon inleder med att ”när folk snackar om ‘klassisk feminism’ osäkrar jag min revolver”. Kanhända lite kontraproduktivt att rikta sin verbala revolver mot en stor falang inom den feministiska rörelsen, men jag håller också med henne om den historiska diskussionen. I alla fall om den tävling som ofta uppstår om att förespråka den mest ursprungliga versionen av x. Fokus borde inte ligga på en idéströmnings historiska bagage, utan på idéernas innehåll.

Hon invänder mot klassisk feminism att den ”slutade vara aktuell för länge sedan”. Jag håller inte med, även om jag förstår hur hon menar. Dess målsättningar har väsentligen uppnåtts. Kvinnor har rösträtt, män och kvinnor är i princip lika inför lagen, etc. Men när man väl erövrat en position, behöver den fortfarande aktivt försvaras. Det som uppnåtts kan lika enkelt raseras, t.ex. med svängande opinion utlöst av en politisk eller ekonomisk kris. Samma slags kritik kan riktas mot alla som förespråkar någon aspekt av status quo. Är det kanske också inaktuellt att vara t.ex. demokrat?

Hon säger att den klassiska feminismens svar på varför kvinnoförtrycket består, är ”att det är kvinnors fria val att ha det som vi har det”. Men den klassiska feminismen håller inte med om de problemformuleringar som tredje vågens feminism uttrycker. Den säger alltså inte att dagens kvinnoförtryck beror på kvinnors fria val, utan att det inte existerar något kvinnoförtryck (mer än det som fortfarande begås trots att det blivit kriminellt).

Hon skriver att ett problem med klassisk feminism (eller liberalfeminism) är ”den stora oviljan att hantera den privata sfärens problem”. Som exempel ger hon våldtäkter, mord och misshandel inom äktenskapet. Något som klassiska feminister tvärtom fördömer och vill kriminalisera (och som också är kriminaliserat).

Ibland är feminism ett slags fascism

Clara Fritzon skriver om feminism och radikalism.

Hon säger att feminismen har gått för långt först ”när män blir utsatta för mordförsök för att de är just män”. Som feminist kan man alltså utan att gå för långt våldta, misshandla och tortera män efter hjärtats behag, så länge man inte försöker ta livet av dem? Charmerande.

Hon menar att ”då patriarkatet inte på något vis är rimligt”, borde inte heller ”feministerna behöva vara rimliga”. Det är väl så alla totalitära strömningar försvarar sin existens.

Hon skriver att vi bör sluta att uppröras över ”feministers drastiska åtgärder” och istället fundera över vad som får feminister att vidta dem. Tja, det ena utesluter väl inte det andra? Den här fascistiska vi-dem-uppdelningen återkommer i många skepnader (ras, klass, tro, etc.). Tidsanda och umgängeskrets spelar nog en avgörande roll.

Hon påpekar att ”skrikande kvinnor i grupp som kräver sina rättigheter” inte är populära bland ”de vita männen i kostym på de fina kontoren”. Grupper av skrikande människor blir sällan populära, vad de än må skrika om. Att antyda att ens impopularitet har att göra med någon annans hudfärg är rasism.

Hon säger att vi borde fundera över ”vilket samhälle vi lever i om ilskan som en kvinna kan känna inför män och deras förtryck får henne att begå mordförsök”. För all del. Det är ett samhälle där orättvisor existerar. Och en av dessa orättvisor kan vara att bli attackerad av en ilsken kvinna, som är ilsken endast för att man råkar ha manligt kön.

Hon hävdar att nästan alla kan vara överens om att Solanas mordförsök på Andy Warhol var fel, men att hennes ”orsaker var berättigade”. Nej, de flesta fördömer faktiskt mordförsök, oavsett anledning. Och det beror faktiskt, med risk för att provocera, på att de flesta har en någotsånär fungerande moralisk kompass.

Hellre mord än romantik

Fanny skriver om romantik.

Hon skriver att vissa ”talar om att det är fint och bra med… ‘givande och tagande’ i relationer.” Ja, det är en grundsten i varje ömsesidig relation, så det är inte märkligt om någon tycker att det är fint och bra.

Hon menar att givandet och tagandet inte är ”jämnt fördelat, utan det är framförallt kvinnor som ger och män som tar”. Statistiska belägg för detta saknas.

Hon har stött på män som ”menar att det i en bra relation inte krävs att något känslomässigt arbete utförs”. Det gör det, men hur mycket eller lite beror nog en del på hur man fungerar, och hur man fungerar ihop. I vilket fall är inte känslomässigt arbete något som kan lastas på den ena parten. Det är något som till sin natur måste göras gemensamt.

Hon förstår att dessa män ”vill att det ska fortsätta vara just så”, när ”saker och ting bara händer utan att [de skall] behöva tänka på hur och varför”. Här tar hon sig tolkningsföreträde, genom att förutsätta att män tänker på det klandervärda sätt hon utgår från — vilket de kanske eller kanske inte gör.

Hon säger att det här är något ”som gör att jag och andra kvinnor kan bli känslomässigt exploaterade”. Med tanke på hon ser alla män som kvinnoförtryckare, framstår hon själv som en sådan exploatör. (Se även parallell till Lady Dahmer här.)

Hon kallar idén om en konfliktfri kärleksrelation för ”en grundsten i den patriarkala kärleksideologin” och ”en förutsättning för den patriarkala exploateringen av kvinnor”. Man skulle kunna tro att hon skyller ifrån sig, men självklart gör hon inte det. Även att skylla ifrån sig är nämligen patriarkalt!

Hon säger att vi måste ”se förbi det romantiska skimmer som patriarkatet placerat kring kärleksrelationer”. Ja, vad är inte patriarkalt förtryck? Frånsett tanken på att skjuta ihjäl folk i revolutionär kamp förstås. Jämfört med romantikens förtryck är tydligen mord rätt soft.