Clara Fritzon skriver om feminism och radikalism.
Hon säger att feminismen har gått för långt först ”när män blir utsatta för mordförsök för att de är just män”. Som feminist kan man alltså utan att gå för långt våldta, misshandla och tortera män efter hjärtats behag, så länge man inte försöker ta livet av dem? Charmerande.
Hon menar att ”då patriarkatet inte på något vis är rimligt”, borde inte heller ”feministerna behöva vara rimliga”. Det är väl så alla totalitära strömningar försvarar sin existens.
Hon skriver att vi bör sluta att uppröras över ”feministers drastiska åtgärder” och istället fundera över vad som får feminister att vidta dem. Tja, det ena utesluter väl inte det andra? Den här fascistiska vi-dem-uppdelningen återkommer i många skepnader (ras, klass, tro, etc.). Tidsanda och umgängeskrets spelar nog en avgörande roll.
Hon påpekar att ”skrikande kvinnor i grupp som kräver sina rättigheter” inte är populära bland ”de vita männen i kostym på de fina kontoren”. Grupper av skrikande människor blir sällan populära, vad de än må skrika om. Att antyda att ens impopularitet har att göra med någon annans hudfärg är rasism.
Hon säger att vi borde fundera över ”vilket samhälle vi lever i om ilskan som en kvinna kan känna inför män och deras förtryck får henne att begå mordförsök”. För all del. Det är ett samhälle där orättvisor existerar. Och en av dessa orättvisor kan vara att bli attackerad av en ilsken kvinna, som är ilsken endast för att man råkar ha manligt kön.
Hon hävdar att nästan alla kan vara överens om att Solanas mordförsök på Andy Warhol var fel, men att hennes ”orsaker var berättigade”. Nej, de flesta fördömer faktiskt mordförsök, oavsett anledning. Och det beror faktiskt, med risk för att provocera, på att de flesta har en någotsånär fungerande moralisk kompass.
Tenebrism 