Ur konsthistorien #4

Det sägs att det sanna är det sköna. Gustave Courbet höll det i alla fall för sitt måtto, och det löper som en röd tråd genom hans måleri. Inte minst lyser det tydligt igenom i hans mest provokativa målning — Världens ursprung från 1866.

Fittan tycks ofta spela en central roll i det feministiska bildspråket. Och Courbets fitta — som förmodligen tillhörde Joanna Hiffernan, älskarinna till  James Whistler — är inte idealiserad. Den återges skenbart spontant och betraktaren ställs direkt inför fullbordat faktum: en fitta, det är allt. Inga allegoriska referenser, ingen historisk berättelse, inget som vi är vana att se i äldre måleri och som brukade användas för att ursäkta nakenhet. Bara en fitta som provokativt utmanar sin betraktare. Titta då. Det är så här de ser ut.

Jag vill nu inte gå så långt som att kalla Courbets målning feministisk.

Den var ett beställningsverk för en turkisk diplomat, och denne hängde duken i sitt badrum bakom ett draperi. Vi kan tänka oss till vilket syfte. Visst är det väl en typ av bild vi idag skulle kalla pornografisk? Kanske inte utan att associera till det glada 70-talet, men ändå. Bara en närbild på ett könsorgan, vulgärt enligt alla samtida måttstockar. Den manliga blicken, bara en del av en kropp, och så vidare.

Tja, avgör själv. Det är en fråga om perspektiv; målningen kan tolkas på olika sätt. Själv fascineras jag av konsthistorien som spegel mot den mänskliga naturens tidlösa drivkrafter. Kanske blev du förvånad, om du visste hur många av de stora konstnärerna som skapat ren pornografi.

Nakenbilder och hämndporr

Moralfjant skriver om att skicka nakenbilder på nätet.

Hon nämner hämndporr, och jag håller fullständigt med om att det är en kränkande företeelse. Det som sägs och visas i förtroende skall stanna där.

Hon menar att vi ”befäster bilden av att ansvaret ligger hos” tjejerna, när vi råder dem att vara försiktiga med att skicka nakenbilder. Tja. Visst har vi väl ett ansvar? Inte ett ansvar för att aldrig dela nakenbilder, men för att tänka igenom beslutet innan vi gör det. En informerad riskanalys är aldrig av ondo, vad vi än gör i livet. Det trista är i så fall att riskerna existerar.

Hon påstår att ”minsta lilla antydan till att tjejer gör fel när dom skickar nakenbilder är kvinnoförtryck”. Visst inte. Det är en åsikt och blotta åsikter är inte förtryck. Jag håller dock inte med om att det skulle vara fel, och har en rätt odramatisk syn på naket och sex i största allmänhet. Kör på, njut och ha kul. Men gör det inom dina egna referensramar för vad som känns bra. Om det är rätt eller fel att skicka nakenbilder på dig själv, är det bara du som kan avgöra.

Hon undrar hur vi kan ”informera om risker utan att stigmatisera”. Genom att hålla isär vara och böra. Genom att berätta vilka risker som finns, och samtidigt understryka att det inte är fel att skicka nakenbilder om man vill göra det och det känns bra. På samma sätt som vi inte motarbetar cyklande när vi uppmuntrar folk att använda cykelhjälm.

Ur konsthistorien #3

Diego Velázquez (1599 — 1660) var en utpräglad karriärist. Han vet tidigt vad han vill åstadkomma i livet, nämligen att bli anställd som målare vid Filip IV:s hov. Och det var, kanske lite oväntat, de spanska krogarna i Sevilla som ledde honom dit. Hans tidiga storverk är nämligen så kallade bodegóner, det vill säga scener som utspelar sig i krogmiljö —  i bodegor, som det också heter. Tack vare detta arbete anländer han 22 år gammal i Madrid, och i sin hand har han ett rekommendationsbrev från Don Juan de Fonseca, kungens komminister.

Ni förstår var det hela leder. Några decennier senare står han på toppen av den spanska guldåldern och har porträtterat kungen hela fyrtio gånger (!). Han målar också av andra medlemmar av hovet, såväl som till exempel påven Innocentius X. Dessvärre framstår han kanske som lite tråkig för en samtidspublik. Vem längtar, handen på hjärtat, efter att se krogscener eller 40 målningar av en spansk 1600-talskung? Målade han inte något mer intressant än så? Svaret är dessvärre nej.

Eller är det? Kanske inte riktigt, ändå. Mot slutet av sin karriär målade han av en naken kvinna, allmänt känd som Venus med spegeln (c. 1650). Det var inte hans enda nakenmålning, men det är den enda som överlevt in i vår tid. Vem föreställer den? Det vet vi inte, men vi spekulerar gärna. Förmodligen befann sig Velázquez i Rom när målningen tillkom. Kanske använde han en levande modell. Kanske var hon hans älskarinna, med vilken han till och med fick ett barn. Ju mindre vi vet säkert, desto längre tenderar vi att gå i våra spekulationer.

Här ligger nu Venus, världens vackraste kvinna, naken inför er. Inför den manliga blicken. Ett objekt att äga, en symbol för en hel världshistoria av patriarkalt förtryck. Det var i alla fall så Mary Richardson, en av de mer kända suffragetterna, tolkade målningen. År 1914 gick hon in på National Gallery i London och började hugga mot den med en köttkniv. Hon åstadkom ett femtal revor i duken, innan vakterna tog henne om hand. Efter 6 månader i fängelse gav hon sin förklaring: ”Jag har försökt att förstöra bilden av den vackraste kvinnan i mytologisk historia, som protest mot vad staten gjort mot Mrs. Pankhurst, som är den vackraste personligheten i modern historia.” Emmeline Pankhurst, också en känd suffragett, dömdes året innan till tre års fängelse för att ha uppmuntrat sina anhängare att lägga sprängmedel i finansministerns bostad. Vad gäller Richardson själv, kom hon att gå till historien som Slasher Mary.

Som fotograf märker jag direkt att något med kompositionen är skevt. Den verkar inte riktigt gå ihop. Man har rekonstruerat scenen i modern tid och märkt att det stämmer. Vad är det egentligen vi ser i spegeln som Cupid håller upp? Ett ansikte, utan tvivel, men det är suddigt och närmast skissartat. Varför då? Förmodligen för att vi, från betraktarens perspektiv, inte alls skulle se hennes ansikte i spegeln. Vi skulle se hennes sköte. Och det kanske var vad Velázquez vilade sin manliga blick på, när han skapade målningen. Det introducerar ett element av voyeurism i målningen, en voyeurism som försökt döljas för eftervärlden.

För att också tala i egen sak, älskar jag den här duken. Det finns en ledigt vilande ömhet i den. Den tycks inte anstränga sig för att vara erotisk, även om den ofrånkomligen också är det. Venus vänder oss ryggen. Hon ligger inte med sluta ögon och smeker sig själv som hos Giorgione, eller möter vår blick som hos Titian. Jag har i ett tidigare sammanhang beskrivit målningen så här: ”Hon är inte en kvinna man just skall till att förföra, utan en kvinna man redan känner väl och har en relation med. Hon visar inte upp sig på ett flörtande utmanande sätt. Hon ligger där på ett vardagligt naturligt sätt, och man inbjuds att lika naturligt krypa ner bakom henne och skeda som man gjort så många gånger förut.”