Kan rasism eller sexism vara positivt?

På sistone har jag ställt den här frågan till ett antal personer inom den radikalfeministiska rörelsen: är det rätt eller fel att tala nervärderande om grupper baserat på deras hudfärg eller kön? Ingen har hittills velat svara att det är fel, och skälet är förstås uppenbart. Frågan inkluderar även män och personer med vit hudfärg.

I regel och som så ofta annars bemöts ledande frågor med motfrågor, eller med att förskjuta poängen. Man kan till exempel fråga om jag läst feministisk teori, eller om jag verkligen riktar frågan åt rätt håll — eller så blir svaret raskt att det inte är rasism/sexism att sparka uppåt.

Men om man kämpar för jämställdhet, borde det väl vara en enkel fråga? Då är svaret ett entydigt nej.

Vad är rasism? Rasism går ut på att dela in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som hudfärg, och att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Och sexism definieras mycket lakoniskt av NE som ”nervärdering av någon på grund av dennas kön”.

Så vad man implicerar när man talar närvärderande om vita eller om män är att rasism/sexism kan användas på ett positivt sätt, beroende på vilken grupp man beter sig rasistiskt eller sexistiskt mot. Felet med nazister är således inte att de hatar grupper baserat på rasideologiska idéer, utan att de riktar hat mot raser som är underprivilegierade. Om de istället hatade vita kunde de och stora delar av den radikalfeministiska nätrörelsen göra gemensam sak.

Här följer oftast ett spydigt ”bra att du försvarar de vita/männen, det behöver de ju verkligen”, eller något om att hat mot vita/män inte orsakar skada. Det förändrar i och för sig inte det faktum att det enligt alla gängse definitioner rör sig om rasism/sexism. Att hävda att det inte är rasism/sexism för att man ”sparkar uppåt” är bara ett försök att kapa etablerade begrepp för sin egen snäva teori. Det här implicerar fortfarande inte antirasism/antisexism, utan att viss rasism/sexism, om det riktas mot rätt grupp, är positiv.

Om det här med att sparka uppåt har jag skrivit mer här.

Det här inlägget inspireras av en mängd debatter på Twitter, och också av det Fanny nyligen skrev om att manshat är självförsvar. Hon skriver att det är ett ”psykiskt självförsvar” som man ”behöver ibland” för att ”bygga upp sig själv”. Det är såvitt jag observerat även så många nazister och sexister tänker. Det ger något slags uppbyggande känsla att hata grupper baserat på hudfärg/kön. Det är skönt att projicera Det Onda på en ideologiskt definierad grupp människor, och hata dem i ett slags upplevt självförsvar.

Problemet med bl.a. hatiska grupperingar, är att de sällan begriper att de utgår från en ideologisk världbild. Vi har alla något slags ideologi, och den verkar måhända självklart rimlig och sann för oss — men inte för andra.

En nynazist kanske hävdar att invandrare förstör svensk kultur. Och det stämmer ju, utifrån dennes egna ideologiska premisser, där det svenska är väldigt konkret definierat och satt i motsatsställning till det utländska (eller i varje fall utomnordiska). Men det stämmer inte för oss andra, som har en bredare syn på kultur, eller som inte värderar svensk kultur över t.ex. rörelsefriheten. I våra öron låter det hela både märkligt och, när vi betänker implikationerna, ganska läskigt.

Precis på samma sätt utgår även dessa radikalfeminister från en ideologi, och även den ställer grupper av människor mot varandra baserat på framför allt kön, men även hudfärg. Deras ideologi säger att det är okej eller påbjudet att tala nervärderande om män/vita, för att de innehar en privilegierad roll i samhället. Men för oss andra verkar det här lika märkligt som ovan. Allting stämmer förstås, i relation till ideologin, men de som inte delar upp och rangordnar människor enligt hudfärg/kön får svårt att se något sympatiskt i tänkesättet.

Kampen för jämställdhet kräver inte att vi själva utgår från rasistiska eller sexistiska premisser. Den kräver tvärtom att vi utan vidare kan svara ”fel” på den inledande frågan: att det är fel att tala nervärderande om grupper av människor baserat på deras hudfärg/kön.

 

Annonser

Politiskt våld är fel oavsett ideologi

Fanny skriver om politiskt våld.

Hon tycker det är fel att jämföra nazistiskt våld med extremvänsterns våld. Varför då? Bägge använder våld mot människor endast på grund av vilka åsikter de har.

Hon hävdar att nazister ”utgör ett hot”. Ja, nazister som misshandlar människor och egendom utgör ett hot. Men de utgör knappast ett hot, såtillvida att de skulle vara på väg att vinna plats i riksdagen. Det skulle kräva några hundra tusen röster mer, vilket de inte står i begrepp att få någon gång snart.

Hon undrar varför vi inte diskuterar problemet med nazister, istället för att ”diskutera huruvida RF är ett problem eller inte”. Det ena utesluter väl inte det andra? Alla grupperingar som använder våld mot människor, endast baserat på vilka åsikter de har, är ett allvarligt problem.

Hon säger att extremvänsterns våld inte är ”ett argument för att låta nazistiskt våld äga rum”. Naturligtvis inte. Men vilka utom nazister försvarar nazistiskt våld?

Hon skriver att idén om att höger- och vänsterextremism ser likadan ut saknar ”stöd i verkligheten”. Den utgår från något olika idéer och tänkare, men om något visat sig i verkligheten, är det att höger- och vänsterextremism har likartade konsekvenser i praktiken. En av dem är rättfärdigandet och användningen av våld mot oliktänkande.

Hatet är okej om inte fel personer ser det

Lady Dahmer skriver om Fittstim.

Hon anser att avsnitt 2 av Belinda Olssons tvprogram spelade ”antifeministerna rakt i händerna” när det ”cementerade feministen som manshatare”. Jag undrar varför hon i så fall har något problem med det? Dels betraktar hon sig som allierad med Fanny Åström, som ogillar idén om att ta avstånd från manshat, och med Jaylazkar, som förespråkar i princip alla mäns utrotning. Dels har hon också själv skrivit t.ex. att manshat är en ”ventilation” som män ”helt enkelt får ta”. Problemet tycks alltså inte vara manshat eller att feminister uttrycker sig manshatiskt, utan att det är dåligt om fel personer får syn på det. (Jag håller inte med om att Olsson visar bilden av feminister som manshatare, men det blir en separat diskussion.)

Hon vill inte att tittarna skall känna att det är ”synd om mannen ‘som alltid får en massa skit'”. Fair enough. Jag tycker inte heller att det är synd om mannen. Delar jag inte privilegieteorins övertygelse, kan jag inte gärna hävda att det är synd om män för att de är män. Men det kan ju fortfarande till äventyrs vara synd om enskilda män och kvinnor, på grund av hur de behandlas av andra människor. Jag tycker det är synd om människor som möter hat, hot och övergrepp.

Hon ”tycker inte synd om Pär Ström” för att hon själv drabbats av ett större och/eller värre hat utan att lägga ner. Det är berömvärt att orka hantera hat, och trist att det skall behövas, men att man gör det behöver väl inte betyda att det inte kan vara synd om andra? Pär Ström blev mobbad för sina åsikter, och det är väl synd. Det är synd att feminister mobbas, att andra förespråkare av jämställdhet mobbas, eller att någon över huvud taget mobbas endast för att ha uttryckt sin mening. Jag har också mobbats i mindre utsträckning, mottagit mordhot, o.s.v. Jag vet att det är jobbigt att behöva hantera, och är glad över att inte ha behövt göra det i samma utsträckning som Lady Dahmer säkert har gjort, Pär Ström fick göra, m.fl.

Hon tänker att folk ser Olssons program och tänker att ”de där feministerna är ju som nazister!”. Även om programmet inte ger den mest sympatiska bild av den feministiska rörelsen (och någon sådan vore inte heller korrekt), utmålar den knappast feminister som nazister. Jag har däremot noterat vissa idéer inom feminismen som för mina tankar åt det hållet. Då menar jag inte bara det yttersta fåtal som likt Jaylazkar uttryckligen vill utrota en världsbefolkning, utan idéer som dessa eller dessa.

Om demonstrationer och politiskt våld

Fanny skriver om politiskt våld.

Hon ger exempel på våld som kan vara rättfärdigat i kampen för ett bättre samhälle: ”att hålla en blockad för en nazistmarsch, att pressa bak en polislinje eller kasta vattenballonger på den… Våld mot egendom, typ att ockupera hus, produktionsmedel och så vidare…” Den kausala kopplingen mellan att förstöra egenom, ockupera hus och kasta vattenballonger på folk, och att uppnå ett bättre samhälle, framstår som tämligen oklar.

Hon är ”i regel redo att slåss” när hon ”går på demonstration” för att det kan ”bli nödvändigt för att försvara mig själv”. Ja, det är den trista verkligheten. Problemet är väl att förstörelse av egendom och kastande av vattenballonger inte utgör självförsvar.

Hon menar att de som möter våld inte är ”personer som bara ‘har en åsikt’, utan människor som aktivt organiserar sig för och uttrycker” sina åsikter. De står med andra ord upp för sina övertygelser och använder sin yttrandefrihet. Så länge de inte använder våld är de visst ”personer som bara har en åsikt”.

Hon menar att när man talar om våldsvänstern, ”låter det som att dessa personer bara är ute efter att slåss”. Det låter som en politisk gruppering som bl.a. hotar och misshandlar oliktänkande. Vilket också är vad de gör.

Hon påstår att vi ”har ett samhälle som bygger på våld” — ”strukturellt våld genom till exempel fattigdom och fråntagande, rasism, sexism och andra former av ideologiskt förtryck”. Det här skingrar väl kanske en del av dimman. Våld mot oliktänkande blir självförsvar, när nästan vad som helst betraktas som våld. Är fattigdom våld? Och är det våld att uttrycka en åsikt som går emot hennes egna? Det är ett bisarrt tänkesätt, och jag tror att bisarra tänkesätt är nödvändiga för att försvara fysiska angrepp mot folk bara för att de uttrycker en avvikande åsikt.

Hon skriver att ”när vi gör motstånd mot rasism och nazism så är det självförsvar och försvar av våra vänner”. På något sätt måste man väl rationalisera det antar jag.

Hon påpekar att vi inte kommer ”att kunna meditera oss till ett mindre våldsamt samhälle”. Nej, kanske inte. Men att sluta använda våld själv kunde ju vara en bra början.

Hon ”föreslår att den liberal som vill minska våldsanvändningen börjar engagera sig i kampen mot kapitalism, rasism, sexism och fascism, så att vi kan få detta överstökat”. Liberaler förespråkar redan individualism och invididens frihet, och tar därför avstånd från rasism och fascism. De stödjer kapitalism, i betydelsen en ekonomi någorlunda fri från statliga ingrepp, av samma grundorsak som de inte stödjer rasism och fascism.

Antirasism och yttrandefrihet

Fanny skriver om demonstrationen i Kärrtorp.

Hon menar att borgare inte brukar ”göra något själva för att stoppa rasism och nazism”. Det är förmodligen sant att borgare mer sällan anordnar eller deltar i demonstrationer mot rasism, men det betyder ju inte nödvändigtvis att de ”inte brukar göra något” alls. Till exempel tar de i relativt hög utsträckning avstånd från kollektivism, vilket är den grundprincip på vilken bl.a. rasism bygger.

Hon säger att ”det är mäktigt” att vi kan ”kämpa för det vi vet är rätt” utan att behöva ”godkännande gör [sic] att göra vår kamp”. Ja, visst är det fantastiskt med yttrandefrihet. Samma yttrandefrihet som hon däremot har kallat ett ”så jävla ointressant ‘ställningstagande’” och ”bara tankar, det betyder inget”. Frihet betraktas tyvärr ofta som oerhört viktig när man själv behöver den, och mindre viktig när andra gör det.

En oroväckande parallell

Genusmaffian skriver att alla män är förtryckare.

Men det är inte bara män som är förtryckare. Texten avslutas så här: ”Men jag är inte ensam om att vara privilegierad. Många av er är kanske inte män. Men många av er är cis eller vita eller hetero eller rika eller icke funktionsnedsatta etc.. Och alla ni är också förtryckare.”

Vilka historiska grupper i samhället har skuldbelagt människor för deras hudfärg, sexuella läggning eller funktionsduglighet? Tänk efter. Och så tänk lite till. För det här är en verkligt hårresande typ av retorik som inte hör hemma — och som aldrig får betraktas som rumsren — i ett modernt samhälle.

Våld är inte ett argument

Moralfjant skriver om våldsacceptans.

Hon ”tycker inte det är okej att bruka våld mot nazister… med syftet att typ skada eller hämnas”. Hur gör man för att bruka våld mot någon, på ett sätt som har praktisk påverkan, och ändå inte orsaka någon skada? Skada tar inte endast formen av blåtiror och brutna ben.

Hon säger att nazisters värderingar ”ej borde uttryckas i samhället” för att de är ”livsfarliga för vissa människor”. Nej, nazister utsätter ingen för livsfara genom fredlig demonstration. Och den som vill tysta folk med våldsmetoder står nazister nära på flera väsentliga punkter.

Hon ger exempel på vad man kan göra: ”att typ spruta vispgrädde på” dem, och således ”förstöra deras demonstration”. Om man förstör deras demonstration har man orsakat skada. Eller går hon också med på att nazister som förstör en feministisk demonstration inte orsakar skada — så länge de inte använder hälsovådliga metoder?

Hon konstaterar att det inte räcker att man ”bara sitter och tycker” på sin kammare. Som om vispgrädde (eller för den delen grövre våldsmetoder) skulle hindra nazismen att få fotfäste, om den varit på väg  att få det (vilken den inte är). Skulle hon själv överge feminismen, om feminister blev sprutade med vispgrädde i ansiktet? Nej? Och själv har jag nog långt större chans att ändra någons uppfattning om radikalfeminism genom att skriva här, än genom att gå ut och använda våld mot radikalfeministerna själva. De flesta övertygas nämligen av idéer, inte av våld. Våld är inte ett argument.