Hej Blekk! skriver om den feministiska kampen.
Hon säger att feminister ”öppnar upp ögonen på folk varje dag”. Det här går tillbaka till idén att feminismen inte är någon ideologi eller värdegrund, utan ett slags fakta det handlar om att ”få upp ögonen för” och bli ”medveten om”. Det stämmer inte. Feminismen erbjuder olika perspektiv utifrån en värdegrund om kvinnans fri- och rättigheter. Det är en fråga om övertygelse, snarare än om medvetenhet. Själv är jag övertygad om värdegrunden, men lämnas ofta icke övertygad av perspektiven.
Hon säger att det inte är feministerna ”som mobbar”, utan ”du, som sparkar nedåt, på oss, i liberalismens tjänst”. Min observation är att det mobbas en hel del från alla håll i den här debatten. Problemet är nog inte bara att det sparkas nedåt, utan att det sparkas över huvud taget. Mer gränsöverskridande kommunikation och mindre sparkande skulle vara konstruktivt för alla inblandade.
Hon säger att ”antifeministerna hörs mest, de hotar mig om våldtäkt, att jag behöver oändligt mycket kuk”. Att de hörs mest vet jag inte om jag utan vidare håller med om, men hot om våldtäkt är fullständigt oförsvarligt. Lägg ner hoten och kuksnacket och utöva lite god ton istället.
Hon säger att det ”är inte tonen från feministerna som är negativ”. Nåja. Ibland låter den så här, så här eller så här.
Hon säger att ”det är för att vi skriker som feminismen inte glöms bort”. Det ligger nog en hel del sanning i det. Jag vill hellre se en feminism som överlever, även när gaphalsar skrikit sig hesa och tappat rösten. En feminism som överlever endast i kraft av sina argument.
Tenebrism 
