Bröd och skådespel åt folket

NoBoyToys tidigare inlägg som utmålade mig som pedofil våldtäktsman var en smula obehagligt. Det nya inlägget om våldtäkt (mitt originalinlägg hittar ni här) var däremot riktigt underhållande, så jag tar och besvarar ett par saker. En god värd erbjuder trots allt sina besökare både bröd och skådespel.

Att ”alla kan bli monster ikväll” hävdas vara ”en vanlig retorik hos antifeministerna”. Lyckas NBT missa att detta var grundidén i Moralfjants eget inlägg, som jag för ovanlighetens skull väsentligen höll med? Utan att inse det har NBT i samma andetag som hon anklagar mig för att vara i princip antifeministisk sexualbrottsling, också anklagat Moralfjant för att vara det. Gratulerar.

Tydligen hävdar antifeminister att ”det ligger i manlig biologi” att våldta. Då är det väl bra tur att jag inte är antifeminist utan liberalfeminist.

Feminister ”har generellt betydligt större hopp om män och manlighet”. Jo, egentligen läser jag bara feministiska bloggar för att de har en så positiv syn på män och aldrig skriver nervärderande saker om manlighet. Tummis.

Calle kommenterar att han aldrig varit inne på min blogg ”annat än på blixtvisit”, och konstaterar strax efteråt att jag ”vid en första anblick [kan] verka väldigt kunnig och smart”. Det betyder alltså att jag är väldigt kunnig och smart, eller hur?

Calle kan ”dela vissa enstaka åsikter med kompletta idioter” och konstaterar att ”Hitler var ju vegetarian”. Jag gick just och väntade på när jag skulle bli jämförd med Hitler. Men det är lite kliché, inte sant? Nästa bloggutmaning är att jämföra mig med Jacques-Louis David. Nyckelord är neoklassicism, ancien régime, skräckväldet och exil. Varje ord är värt ett poäng. Lycka till!

Calle skriver att obehagligt och sinnessjukt är ”bara förnamnet”. Dumheter. Förnamnet är Henrik.

NBT talar om unga förvirrade tjejer som ”tror att män visar dem sin kärlek när de sprutar sin sperma i ansiktet på dem” och undrar ”var alla dessa unga tjejers morsor håller hus”. Men blev det inte lite knepig stämning om deras morsor var med under en facial?

Calle skriver att sexuell läggning ”är ett inlärt beteende”, en uppfattning som idag bara delas av särskilt inskränkta homofober.

NBT undrar vad jag skulle tycka om att bli ”våldtagen i stjärten av en annan man”, och hävdar att min stjärt riskerar att ”bli allmänt villebråd”. Jag har alltså fått radikala feminister att sitta och fantisera om min stjärt. Fantastiskt. Hur många riktiga antifeminister har väl lyckats med det? Baktankar om baktankar.

Ett gott skratt förlänger både det ena och det andra. Stjärna i kanten om ni inte tänkte något snuskigt nu.

Annonser

Den som ger sig in i leken får leken tåla

Det brukar heta att den som ger sig in i leken får leken tåla. Så är det naturligtvis också.

Jag började diskutera filosofi och politik för ungefär tio år sedan. Till en början på Frizon (som var MUF:s numera nedlagda oberoende debattforum) och på Helgon. På Helgon blev jag något av en kändis, bl.a. för att jag diskuterade sex öppet trots att jag inte var anonym, men också för att jag hade extrema nyliberala åsikter. Bägge faktorer genererade en del hat, och även enstaka mordhot. När jag ett par år senare började diskutera liberalism på Flashback, hittade någon direkt en bild på min dåvarande flickvän, ritade ett hakkors på den, skrev ”hora”, och publicerade. En sverigedemokrat ritade blodstänk på en av mina bilder och publicerade ihop med mitt namn och min adress. AFA har slängt ett handskrivet hotbrev i mitt brevinkast och sprejat ner min ytterdörr, helgen efter att två liberala vänner blivit nersparkade av dem på stan.

Mot bakgrund av sådana erfarenheter är NoBoyToys försök till karaktärsmord ganska beskedligt. Man publicerar bilder på mig, men utan blodstänk och utan kontaktuppgifter. Man rotar fram saker som skrivits av eller om mig för 5-10 år sedan, men också nyare saker som jag redan har bemött (bl.a. på Sara Schmenus blogg). Även om man snarare är ute efter att skada mig som person än att bemöta mina idéer, uppfattar jag inte inlägget som hotfullt. Så jag tar och besvarar det som skrivits:

1. Obehagligt stalkerbeteende?
Jag återger vad jag skrev på Saras blogg strax före nyår:

Jag stannade till vid manifestationen för att jag ändå befann mig i närheten. Jag bor som (förmodligen) bekant i Eskilstuna. Filmade gjorde jag för att ett par FB-vänner bett mig göra det, varav en själv är feminist. (Om han gillar just Fannys blogg eller ej vet jag inte så noga.) Som både akademiker och periodvis aktiv deltagare i offentlig debatt, har jag filmat och/eller fotograferat ett stort antal offentliga föredrag m.m. de senaste åren. Det brukar ses som självklart att folk gör det. Och det var fler än jag som filmade manifestationen i Eskilstuna. Vi var kanske 5 pers som stod med mobiler eller paddor. Att just mitt filmande ses som obehagligt beror nog helt och hållet på att Fanny kände igen mig som en kritiker.

Angående Flashbacktråden har jag gått igenom den sida för sida, utan att hitta något eget inlägg i den. Jag har ärligt talat ingen större koll på var jag kommenterat och inte, med tanke på att jag har över 12 000 inlägg skrivna där. Sökfunktionen säger att jag bara nämnt Fanny vid namn en gång — och det var för att gillande länka hennes tidigare blogg för ca 4 år sedan. Det är f.ö. väldigt lätt att hitta mig på Flashback, eftersom jag som en av få inte är anonym där. Användarnamn är Khepera, med riktig profilbild och mitt riktiga namn i signaturen.

2. Hatar kvinnor?
Lady Dahmer citeras där hon kallar mig antifeminist, hävdar att jag hatar kvinnor, och att min kritik mot vissa radikalfeministers texter är ”raljerande, hånfull och förlöjligande”. Som jag förklarat många gånger förut är jag inte antifeminist utan liberalfeminist. Det finns feminism jag är mot, men det finns också feminism jag är för. Jag hatar inte kvinnor i allmänhet, och inte heller de kvinnor vars texter bloggen kritiserat. Både hat och att döma människor utifrån deras kön är mig ganska främmande. Lite raljans har jag nog gjort mig skyldig till, men inte i stil med det här eller det här eller det här.

3. BDSM?
Jag har skrivit en del om BDSM på nätet, är då och då inloggad på Darkside, och har periodvis deltagit marginellt i ”scenen”. Det är en liten subkultur där man snabbt känner igen folk, och jag har sett ett flertal aktiva feminismbloggare inom den. Jag hade kunnat hänga ut dem med namn och bild om jag velat, men till skillnad från NoBoyToy tycker jag det är fel att skämma folk för deras sexualitet. Vad jag skrev om BDSM i juni 2005 speglar inte riktigt vad jag anser i februari 2014, men jag ser inte heller något direkt problem med det citerade. Det gäller bara att inte rycka det ur sin kontext: en relation mellan samtyckande.

4. Pedofil?
Jag blev i början av 2008 utmålad som pedofil av en ung kreationist. Vad jag hävdat och fortfarande hävdar är att pedofili inte är något självvalt, och att vi därför inte bör fördöma människor endast och allenast för att ha en pedofil sexualitet. Vi bör fortfarande fördöma (och förbjuda) övergrepp. Omkring 7 år senare minns jag inte debatterna på Helgon i detalj, men jag blev sur över hur sidan hanterade diskussionen genom att radera personers konton tills ingen vågade uttala sig. Till slut raderades ett helt underforum för att stoppa diskussionen. Jag var operatör i detta underforum som hette ”Udda och övrig sexualitet”, inte som NoBoyToy skriver, ”operatör i pedofila trådar”. (Med operatör menas att jag hade vissa rättigheter att moderera diskussionen.)

Om det erbjuder läsaren någon lättnad är jag inte själv pedofil. Jag är inte heller ”pro-pedofil”, d.v.s. någon som anser att sex mellan barn och vuxen bör vara lagligt. Det var häxjakten på människor endast för att de råkar ha en pedofil sexualitet jag vände mig mot. De har tillräckliga problem som det är, att bära på en stigmatiserad sexualitet de varken bör eller får leva ut. Att det skulle vara en manlig företeelse stämmer inte. ”Although mostly documented in men, there are also women who exhibit the disorder, and researchers assume available estimates underrepresent the true number of female pedophiles.” (Wikipedia.)

5. Kommentarer.
I kommentarsfältet utmålas jag som kvinnohatare och barnhatare. Vad jag egentligen är, är kritisk till radikalfeminism. Men det är ju behändigt att kunna sätta likhetstecken mellan de båda. Deras motsvarighet till män som säger att feminister ”bara fått för lite kuk” (en typ av otrevlig gliring du får svårt att hitta på den här bloggen). NoBoyToy skriver att det är ”skrämmande” att en och annan feminist ”gullar” med mig, antagligen åsyftandes Sara Schmenus — som hållit med mig om att heterosexualitet inte är ett samhällshot. Att någon håller med mig i enskild sak är inte ett gullande, men jag förstår att det kan ses på det sättet utifrån identitetspolitiskt allianstänkande.

För sådana som mig ”skall det helt enkelt inte finnas några gränser eller tabun för allehanda manlig sexualitet” skriver NoBoyToy, åsyftandes våldtäkt. Jag är starkt och entydigt fördömande till våldtäkt, vare sig det är överfallsvåldtäkt eller att inte respektera ett nej inom en relation, och det är en av få radikalfeministiska (men också allmänfeministiska eller liberala) positioner jag instämmer helt med. Om det har jag tidigare skrivit bl.a. här. Susanna säger att hon skall polisanmäla NBT:s blogg för förtal, och får till svar att ”det finns inget förtal i detta inlägg eftersom jag citerar korrekt” och ”ring du till mycket upptagna farbror polisen och gör ett försök”. Påminns om när Lady Dahmer ville polisanmäla mig, trots att jag till skillnad från NBT inte försöker svartmåla, och avstår från att ta upp sådant som inte hör till ideologisk diskussion (t.ex. texter om personliga problem).

Någon karakteriserar mig som ”den här obehagliga singelmannen”, och en typisk ”speciell person [som] brukar ha en hel del funktionshinder”, vilket får en glad smiley av NBT. Jag har läst att radikalfeminister värnar om funktionshindrade i egenskap av underprivilegierad förtryckt grupp, men jag antar att de skall kränkas och utsättas för funkofobi om de inte håller med dem. Singel är jag i och för sig, eller ”det är komplicerat” som man kan välja på Facebook. Det är ett medvetet val efter att ha varit i långa relationer nästan oavbrutet mellan 2002 och 2012. Varför gör det mig obehaglig? För att det inte uppfyller en inskränkt mall av hur män skall bete sig?

6. Twitter.
Jo, det blev förstås reaktioner på Twitter också.

nbt1

Fanny tycker att den här bloggen är vidrig, som anklagar henne för att ha borderline — vilket den aldrig gjort, vare sig i ett inlägg eller i kommentarsfältet. Att anklaga mig för att vara ”pro-pedofil” går förstås bra. Om någon i mitt kommentarsfält skulle kalla henne för ett vidrigt äckel blev det minsann reaktioner, men om det riktas mot mig är det förstås okej (?). Att kritik mot det man skriver på en offentlig politisk blogg ses som något man blir ”utsatt” för, vittnar gott och väl om hur radikalfeminister ofta ser på oliktänkande. Precis som hur föraktet mot funktionshindrade passerar på NBTs blogg, när det riktas mot någon som inte håller med.

nbt2

Jag vet inte vem Henric är, men det är ju trevligt om han minns mig från förr. Jag kan låta meddela att jag är fullt frisk både fysiskt och psykiskt, men att jag led av depression hösten 2003. Även här gäller väl att psykiskt sjuka tillhör en underprevilegierad förtryckt grupp som bör värnas — men stigmatiseras om de kritiserar radikalfeminism. Vad Johanna menar med att jag förlorat en person vet jag inte. Än så länge har jag den stora lyckan att närma mig 30 utan att någon jag hållit nära dött. Relationer har tagit slut förstås, och det är ju tråkigt, men det är inget jag känner sorg över flera år senare. Vet inte heller varför det skulle ”förklara” min kritik mot radikalfeminism.

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

LD1

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

LD2

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

LD3

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

LD4

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

LD5

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

LD6

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

LD7

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

LD8

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

LD9

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

LD10

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

LD11

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

LD12

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

LD13

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

LD14

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

LD15

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

LD16

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.