Hit och dit och tillbaka igen skriver om oönskade julklappar.
Hur skall man som förälder reagera, när någon som inte är ”genusmedveten” får för sig att ge en docka till flickan och en leksakspistol till pojken? Skall man kanske slänga dem i soporna, eller bränna dem under rituella former? Nej, förvisso inte. Istället skall man göra så här:
Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core).
Min egen inställning? Att låta saker och ting komma spontant, istället för att skohorna in sitt ideologiska perspektiv som om det alltid måste ta plats. Nej, till skillnad från vissa kritiker tror jag inte att genusteorier skadar barn. Barn är inte så formbara som vi ibland kan tro, eller rättare sagt, de blir strax äldre och börjar reflektera självständigt över vad vi lärt dem. Ibland tänker de fel i brist på erfarenhet och ibland tänker de rätt i kraft av ungdomens övertygelse — i vilket fall tänker de. Åtminstone när de växer upp i ett relativt fritt västerländskt land, där de hela tiden kommer i kontakt med olika idéer, perspektiv och resonemang.
Det jag snarare reagerar mot är den självgoda attiyd med vilken man kallar sig medveten. Man kan vara medveten om att det existerar olika könsroller i samhället, men det här handlar om att aktivt anstränga sig för att bryta mot dem. Det är inte detsamma som medvetenhet. Det är att se saker ur ett visst perspektiv. En övertygelse. En ideologi. Om du lär ditt barn att det existerar olika könsroller, och att det finns möjlighet att bryta mot dem om man vill, kan vi tala om en genusmedveten uppfostran. Lär du å andra sidan ditt barn att bli en normbrytare (eller snarare att de nya normerna är bättre än de gamla), talar vi om en genusideologisk uppfostran. Det rör sig om en hopblandning av vara och böra.
Jag är inte förälder själv, men vill ändå passa på att länka en stark personlig förebild som lärt mig ett och annat om uppfostran:
Tenebrism 