Victoria’s Secret intar julaftonsteve

Hej Blekk! skriver om Victoria’s Secret’s Fashion Show.

Hon säger att kvinnan ”går där på catwalken, till för andras ögon, för att betraktas och bedömas”. För all del. Om man väljer att se det så, finns det stöd för det. Men det är ett perspektiv som inte delas av alla, och det bör man vara medveten om och ha förståelse för.

Hon menar att kvinnan går där ”som en normaliserad ‘sexig produkt’ som ingen tycks reagera över”. Det har varit flera som reagerat, men när man inte gjort det, kan det ju bero på att man inte delar hennes syn på saker och ting. Många människor ser t.ex. inget fel i eller problem med sexighet, och betraktar därför inte dessa kvinnor som några ”produkter”.

Hon skriver att det här inte är ”vad folket vill ha”, för att det är ”en produkt av” ett ”kapitalistiskt och patriarkalt samhälle”. Jag ser inget nödvändigt motsatsförhållande mellan vad folk vill ha, och att samhället är kapitalistiskt och patriarkalt (om vi nu medger att det är det). Om det fanns ett sådant, skulle det ju innebära att allt som existerar i samhället är saker som folk inte vill ha. Själv har jag ingen aning om ifall folk ville se VSFS på julafton, och det har nog inte Hej Blekk! heller. Några tittarsiffror verkar inte ha offentliggjorts än.

Hon undrar var ”showen med män i underkläder” är, om VSFS ”nu är en sådan cool och fräck show”. Om folk gillade VSFS, följer det inte nödvändigtvis att de också vill se ett motsvarande program med män. Om de vill det ställer jag samma fråga som Hej Blekk! gör. Var är de sexiga halvnakna männen?

Hon påstår att ”den nakna, objektifierade och sexualiserade kvinnokroppen är normaliserad”. Den här typen av påståenden visar återigen en oförståelse för att hon utgår från ett visst perspektiv som inte delas av alla. Det är ett ideologiskt ställningstagande, som delas av de som delar samma ideologiska premisser. Andra människor upplever och förstår t.ex. VSFS på andra sätt. Man bör inte vara så snar att kräva tolkningsföreträde för sitt eget perspektiv.

Hon tror att barn lär sig ”att en kvinnas kropp ska vara redo att betraktas på bästa sändningstid på julafton”. Men det är en typ av fördömande ideologisk tolkning som barn behöver vara lite äldre innan de kan göra. Det enda icke-ideologiska de kanhända snappar upp är att kroppar och mode är lika okej som Kalle Anka (försåvitt Kalle anses okej).

Att älska sin kropp

Fanny skriver om att älska sin kropp.

Hon säger att om du ”älskar din kropp” så bygger det på ”samma gamla objektifiering av kvinnokroppen som får kvinnor att känna sig värdelösa för att de är fula”. Att älska eller hata sin kropp ”är två sidor av samma mynt: objektifiering”.

Att man kan råka förtrycka sig själv genom kärlek är ju i alla fall en intressant tanke.

Om reklam: en studie i källkritik

Moralfjant skriver om reklam.

Hon länkar till en studie. Någon mer än jag som blev förvånad? Plötsligt någon som tycker att empiri är intressant, och det är ett stort kliv framåt. Men studien, som visar att 9 av 10 kvinnor och 3 av 10 män mår dåligt av reklam, lider av vissa brister. Nästa steg i processen är källkritik.

Studien baseras på 1000 enkätsvar, vilket inte skulle vara tillräckligt för statistisk relevans enligt t.ex. SCB. Av dessa 1000 personer, utgörs 83 % av kvinnor och 17 % av män. Det statistiska underlaget för resp. könsperspektiv är alltså 830 kvinnor och 170 män. I synnerhet det låga antalet män är helt oanvändbart för statistisk relevans.

Studien kan också kritiseras för tydlig bias. När Sveriges Kvinnolobby, som redan i namnet demonstrerar bias, lägger ut en enkät på internet finns en påtaglig risk för att den attraherar enkätsvarare med liknande bias. Vissa av frågorna är direkt ledande, som t.ex. Q9: ”Upplever du att kvinnor i högre utsträckning än män sexualiseras i reklam, alltså framställs som sexiga genom hur de är klädda, hur de står eller hur de interagerar med personer och saker?” Även andra frågor följer samma mönster.

Och slutsatserna av denna från början mycket bristfälliga undersökning är bortom alla rimlighetens gränser:

Den stereotypa skildringen av kvinnor och män i reklam får långtgående konsekvenser för individen och samhället. Den legitimerar och förstärker maktordningen mellan könen och är ett hinder för jämställdhet. Dessutom utgör den ett folkhälsoproblem. Onaturliga skönhetsideal och objektifiering av kvinnor i reklam skapar en snedvriden kroppsbild, låg självkänsla och dålig självbild som leder till utbredd psykisk ohälsa och ätstörningar.

Att vilja sammanföra teorier med kunskap är en oerhört positiv grundpremiss. Men på egen hand räcker den som vi ser inte långt. Nu behöver vi fokusera på vetenskaplig metod, källkritik och vilka slutsatser en studie stödjer och inte.

Objektifiering och revolutionär kamp

Jaylazkar skriver om objektifiering.

Hon säger att hon vill undvika att ”älska sin kropp”, för att det betyder att hon måste förhålla sig till sin ”kropp som ett objekt”. Men om även kärleken är objektifierande, kanske inte objektifiering är så hemskt trots allt?

Hon konstaterar att hon vill ”vara sin kropp”, vara ”en helhet”, istället för en ”fragmenterad spelpjäs i [den] patriarkala kapitalismens spel”. Dualismen (eller själ-kropp-problemet) är knappast en kapitalistisk skapelse. Den går tillbaka till antiken, och via René Descartes fram till vår egen tid. Vissa människor har svårt att betrakta sin kropp som en integrerad del av deras jaguppfattning, men att det skulle bero på patriarkal kapitalism är en för mig ny tankegång. Vilka studier pekar på det? (Retorisk fråga, förstås.)

Hon menar att hon aldrig kommer ”kunna vara fri från att tvingas objektifiera mig själv och andra” förrän den ”patriarkala kapitalismen” är krossad. En av livets många tumregler är måhända: om du tror att du inte kan åstadkomma en inre förändring hos dig själv förrän samhället störtats genom revolution, är det förmodligen så att du skyller ifrån dig istället för att hantera problemet.

Hon skriver att vi kan ”uppgradera våra objekt”, d.v.s. våra kroppar, genom att ”underhålla objektet” med ”typ nyttig mat” och ”typ motion”. Inte är det väl patriarkatets eller kapitalismens fel att våra kroppar mår bra av sådant som nyttig mat och motion?

Hon säger att hon försöker ”träna uthållighet och styrka”, att hon motionerar och lär sig ”att slåss”, som en strategi för att inte objektifiera sig själv. Men det tycks gå emot hennes tidigare position, där sådan aktivitet var ett patriarkalt kapitalistiskt sätt att uppgradera sitt objekt.

Hon menar att hon försöker se sig själv ”som en resurs”, för ”om hela jag är ett vapen” så är hon ”inte längre ett objekt”. Resurser och vapen är per definition objekt.

Hon avslutar med att så länge hon är ”ett vapen i den kommande revolutionen”, är hon ”en människa i kamp mot det postpatriarkala kommunistiska samhället”. Jag antar att hon menar tvärtom, att hon är i kamp för det postpatriarkala kommunistiska samhället.

Sexraggande och friend zones

Fanny skriver om mäns raggande.

Hon undrar hur män gör ”när de skaffar sig vänner”. Saken är väl den att man i allmänhet får vad man söker. Söker man vänner är det också generellt vänner man hittar, inte en flickvän eller sexpartner.

Hon säger att ”processen” för att hitta en vän och en sexpartner ”ser faktiskt typ likadan ut”. Kort senare säger hon emot sig själv, och hävdar att sökandet efter sex skall ”göras enligt vissa regler”, där vi ”förväntas behandla människor vi ligger eller vill ligga med annorlunda än vi behandlar människor i allmänhet”.

Hon undrar: ”Varför är det så?” Nej, det beror inte på att män vill förtrycka kvinnor. Det beror på att vi tenderar att föredra hyfsat förutsägbara sociala konventioner som hjälper oss att förvänta och förstå interaktion. Om vi söker sex skall våra avsikter vara tydliga men inte obehagliga eller manipulativa. Därför etableras vissa sociala konventioner som låter oss söka sex på socialt accapterade sätt.

Hon berättar att hennes senaste ligg var med en kille som sagt att hon ”verkade kul”. Kan inte män göra så istället? Jo, det kan de, och det gör de också. Men det är ju ganska manipulativt att låtsas söka vänskap, om man i själva verket bara söker sex. Det är därför vissa män klagar över att hamna i en ”friend zone”. De söker inte romantik eller sex. De söker, och hittar, vänskap.

Hon säger att hon inte vill bli ”objektifierad det första som händer”. För all del. Men varför är det mer objektifierande att säga att någon är attraktiv, än att någon verkar kul? I det förra fallet vill man träffa någon för att dela fysisk njutning med; i det senare vill man träffa någon att ha roligt med. Är det ena nödvändigtvis mer ”objektifierande” än det andra?

Hon påpekar hur osympatiskt det är att ”bara vilja prata med någon” för att ”belönas med sex”. Ja, det är osympatiskt, om nu sex betraktas som belöning för en konversation. Men konversationen kanske syftar till att se om det finns något ömsesidigt intresse för sexuella aktiviteter? Det är inget fel i att söka sex, så länge man gör det på ett socialt kompetent sätt.