Feminism och kvinnor som tar plats

Fanny skriver om kvinnor som tar plats.

Hon säger att hennes ”begränsade erfarenhet” av att ta plats, är att det är ”jävligt mycket lättare sagt än gjort” i organisationer ”som domineras av män”. Kanske är hon bara inte en socialt dominant person? Att, utifrån begränsad erfarenhet och anekdotiska upplevelser, generalisera om hur män i allmänhet förtrycker kvinnor är inte trovärdigt.

Hon menar att när ”enskilda kvinnor tar plats”, behöver det ”inte alls vara et [sic] hot mot patriarkatet”. Om kvinnor inte tar plats är det patriarkatets fel, och om de gör det är det inte ett hot mot patriarkatet. Ett tydligt exempel på postmodernt ovetenskapligt tänkande: både x och motsatsen till x visar att man har rätt. Det finns inga omständigheter eller fakta som skulle kunna tyda på att ens teori är felaktig.

Hon skriver att det ger fördelar att ”spela med på männens villkor”, för att det orsakar ”splittring” mellan kvinnor, vilket ”ofta är den enda synliga vägen” för kvinnor att ”förbättra sin livssituation”. Källa saknas.

Hon hävdar att det är omöjligt för kvinnor ”att förena sig och ställa krav på att få en förbättrad situation generellt”. Källa saknas.

Hon påstår att det inte finns något ”mer skrämmande för patriarkatet än kvinnor som förenar sig, står upp för varandra, vägrar offra varandra…”. Men de flesta människor tycks inte vara särskilt rädda för att kvinnor förenar sig. Kvinnor har liksom män full föreningsfrihet, och jämställdhet är en allmänt accepterad värdering. En rimligare förklaring är att folk blir ”skrämda” (egentligen moraliskt motvilliga) av henne, för att hon hatar män, uttalar sig negativt om grundläggande rättigheter, föraktar funktionshindrade och önskar blodig revolution.

Intersektionalitet och marxism

Fanny skriver om intersektionalitet.

Hon konstaterar att vissa inom vänstern anser att intersektionalitet är något liberalt. Dessa vänsterpersoner har naturligtvis fel. Intersektionalitet är en teori som säger att det finns strukturella maktordningar inom och mellan identitetskategorier som kön, ras, klass, etnicitet, funktionsduglighet, ålder, religion och fan och hans moster. Det är postmodern gallimatias som hör hemma i samma kategori som, säg, teorin om bortträngda minnen.

Hon hävdar att få är ”så skarpa i sin kritik av kapitalismen” som feminister med ett intersektionellt perspektiv. De ”brukar vara väldigt skarpa på att analysera hur kapitalismen hänger ihop…”. Men ekonomi är en vetenskap, och skarp (i betydelsen intelligent) kritik mot kapitalism kan därför inte vila på ovetenskapliga teorier om intersektionalitet. Och som kritik ur ett rent etiskt perspektiv, framstår det därför som en ren produkt av confirmation bias. Postmoderna teorier låter en se vad man letar efter. Det är därför de är så populära.

Hon säger att många inom vänstern (de manliga med vit hudfärg) anser att Marx kritik av kapitalismen är ”den enda rätta och riktiga”. Det är i så fall tragiskt, eftersom de flesta eller alla av Marx bärande premisser har visats antingen ovetenskapliga eller felaktiga. Karl Popper visade att marxismen är en pseudovetenskap, och arbetsvärdeläran ersattes redan på 1870-talet av Jevons, Mengers och Walras marginalnytteteori.

Hon skriver att Marx kritik av kapitalismen är ”kul på många sätt”, men att den är ”skriven ur en vit mans perspektiv”, vilket bl.a. innebär ”en väldig ignorans inför kolonialismen”. Om hon bara tog en minut av sin tid och googlade sådana här saker. Marx och Engels texter om kolonialismen har samlats i en egen volym under titeln On Colonialism. Den är på 388 sidor enligt Amazon, vilket säkert är mer än hon själv skrivit om feminism.

Hon säger att det är viktigt för henne ”att förstå hur kapitalism hänger ihop med rasismen och patriarkatet”. Hon blandar ihop förståelse med bekräftelse av confirmation bias.