Lady Dahmer skriver om Fittstim.
Hon anser att avsnitt 2 av Belinda Olssons tvprogram spelade ”antifeministerna rakt i händerna” när det ”cementerade feministen som manshatare”. Jag undrar varför hon i så fall har något problem med det? Dels betraktar hon sig som allierad med Fanny Åström, som ogillar idén om att ta avstånd från manshat, och med Jaylazkar, som förespråkar i princip alla mäns utrotning. Dels har hon också själv skrivit t.ex. att manshat är en ”ventilation” som män ”helt enkelt får ta”. Problemet tycks alltså inte vara manshat eller att feminister uttrycker sig manshatiskt, utan att det är dåligt om fel personer får syn på det. (Jag håller inte med om att Olsson visar bilden av feminister som manshatare, men det blir en separat diskussion.)
Hon vill inte att tittarna skall känna att det är ”synd om mannen ‘som alltid får en massa skit'”. Fair enough. Jag tycker inte heller att det är synd om mannen. Delar jag inte privilegieteorins övertygelse, kan jag inte gärna hävda att det är synd om män för att de är män. Men det kan ju fortfarande till äventyrs vara synd om enskilda män och kvinnor, på grund av hur de behandlas av andra människor. Jag tycker det är synd om människor som möter hat, hot och övergrepp.
Hon ”tycker inte synd om Pär Ström” för att hon själv drabbats av ett större och/eller värre hat utan att lägga ner. Det är berömvärt att orka hantera hat, och trist att det skall behövas, men att man gör det behöver väl inte betyda att det inte kan vara synd om andra? Pär Ström blev mobbad för sina åsikter, och det är väl synd. Det är synd att feminister mobbas, att andra förespråkare av jämställdhet mobbas, eller att någon över huvud taget mobbas endast för att ha uttryckt sin mening. Jag har också mobbats i mindre utsträckning, mottagit mordhot, o.s.v. Jag vet att det är jobbigt att behöva hantera, och är glad över att inte ha behövt göra det i samma utsträckning som Lady Dahmer säkert har gjort, Pär Ström fick göra, m.fl.
Hon tänker att folk ser Olssons program och tänker att ”de där feministerna är ju som nazister!”. Även om programmet inte ger den mest sympatiska bild av den feministiska rörelsen (och någon sådan vore inte heller korrekt), utmålar den knappast feminister som nazister. Jag har däremot noterat vissa idéer inom feminismen som för mina tankar åt det hållet. Då menar jag inte bara det yttersta fåtal som likt Jaylazkar uttryckligen vill utrota en världsbefolkning, utan idéer som dessa eller dessa.
Tenebrism 