En strid ström av skit

Jag har skrivit praktikrapport och rest utomlands över några dagar. När jag återvänder hit en vecka senare känns det som att jag helt tappat lusten att blogga.

Ni såg säkert första avsnittet av Belinda Olssons Fittstim härom dagen. Ett småmysigt och beskedligt program. Jag hade inte kunnat bli upprörd över det, oavsett vilken åsikt jag hade haft i sakfrågorna. Förmodligen gillade jag Martin Ingvar mest. Inte honom personligen, utan att han över huvud taget tillfrågades. Det finns ett utbrett vetenskapsförakt inom den feministiska rörelsen, och att fråga Ingvar innebar att ta steget att göra en faktakoll av teori mot empirisk forskning. Och precis som Belinda fick veta, finns det fler biologiska skillnader mellan könen än ”längden på urinröret”.

Däremot vet jag inte om ni följde hashtagen #fittstim på Twitter den kvällen. Jag gjorde det, och mötte ett kollektivt raseri, i en storleksordning jag tidigare bara sett bland fotbollshuliganer. Folk vägrade titta, eller blev arga och stängde av. Det ritades karikatyrer; en föreställer Belinda som kramar en man och samtidigt pruttar på den feministiska rörelsen. Man förklarade vilken förrädare hon är som förminskar och pissar på den feministiska kampen. Att hon som har vit hudfärg och medelklassbakgrund borde hålla käft. Hade Belinda varit man, hade vi också hört vilket äckligt gubbkräk hon är och att hon borde dödas. Nej, det hörde vi faktiskt, för Belinda bode ju knivhuggas enligt en kommentar på Lady Dahmers blogg.

En av Belindas ambitioner med programmet lär vara att belysa de aspekter som folk ser utifrån, när de först kommer i kontakt med den feministiska rörelsen. Det stämmer att det sällan är lönefrågor som präglar debatterna på internet. Men jag vet inte om det är hendagis eller toplessprotester heller. Om jag försöker diskutera feminism med feminister på nätet, möter jag i regel snarare sådant här. Aggressiv kampretorik. Hur skönt det känns att krossa mäns självkänsla. Att män bör hängas i rep, huggas ner med machete eller avrättas av staten — eller i varje fall att man måste visa acceptans för att vissa kvinnor drömmer om globalt folkmord. Att som man inte hålla med till punkt och pricka, innebär att man är ett kvinnohatande jävla gubbkräk som vägrar sluta förtrycka sin omgivning och förmodligen bör dödas.

Med Stalin som Gud, tänker jag lite flyktigt och undrar om några av dem läst den. Det mest intressanta med Fittstim (tvprogrammet) är inte vad det innehåller, utan hur det tas emot. För ovanlighetens skull får en kvinna ta emot samma slags verbala käftsmällar och hotelser som män — åtminstone män som är oeniga med postmodernistisk epistemologi. Jag har sett HAX föreläsa några gånger om sitt arbete i EU-parlamentet. Minns hur han gestikulerar med armarna över huvudet och beskriver det som ”en strid ström av skit”. Jag kunde beskriva den feministiska debatten på samma sätt, och för all del alla andra identitetspolitiska inriktningar. Men det är nog bara på Flashbacks forum för nationalsocialism jag möter samma närhet till hatretorik och mordhot.

Tappat lusten, alltså. Det finns en feminism jag stödjer och som jag tycker är vettig. En feminism som inte dömer människor utifrån medfödda egenskaper, som lyssnar till empirisk forskning, och vars förespråkare aldrig tänker att även de mest harmlösa kritiker bör huggas ner. En feminism som förespråkas av t.ex. Sakine Madon och Petra Östergren. En feminism som inte är en strid ström av skit. Men det är sällan den feminismen som får sätta tonen i debatten. Inte på nätet, där de flesta debatter idag sker. Det är inte ens feminism, enligt en del mer radikala feminister, som snarare betraktar detta som ett borgerligt patriarkalt förtryckarprojekt. Frågan är om det är intressant och givande att delta i en sådan debatt. För mig, alltså. Det är lätt att dras in i infekterade debatter och skapa ett lojalt följe, men det motiverar inte mig så mycket. Jag vill känna att det ger mig något i sak.

Fanny skrev idag att ”istället för att läxa upp feminister om vad de borde göra för att slippa fördomar”, borde man ”läxa upp de som går omkring och sprider dessa fördomar”. Jag håller med om att det finns många fördomar, och att man bör vara oerhört försiktig när man generaliserar människors beteenden. Men de flesta fördomar och nidbilder bekräftas av Fanny, Lady Dahmer, Jaylazkar och de andra aktiva bloggarna i samma sfär. Det är lite som när män som grupp anklagas för att våldta, när det i själva verket är bråkdelen av en procent av alla män som begått våldtäkt. Det är bara bråkdelen av en procent av alla feminister som motsvarar fördomarna om hur feminister ”är”, men de blir ofta tongivande ändå. En fruktkorg bedöms sällan efter dess sju färska äpplen, utan efter det åttonde ruttna.

Jag gillar Belinda. Det jag gillar allra mest, och som den feministiska debatten tycks vara i allra störst behov av, är försöket att närma sig oppositionen för att främja gemensam förståelse. Nej, inte nödvändigtvis medhåll, men att sätta sig ner under ordnade former och föra ett civiliserat samtal med oliktänkande. Inse att de flesta inte alls är kvinnohatande kräk som vill våldta och härska, och som förmodligen aldrig skulle säga sådant om kvinnor som sägs om män ovan. Inse att våra olikheter i sak ofta påminner mer om olikheten mellan socialdemokrater och moderater, än mellan Voldemort och eleverna på Hogwarts. Vi har olika ideologiska perspektiv och använder olika begrepp, men har ofta liknande målsättningar. Olikheter existerar och är ibland stora, men det är inte en episk kamp mellan De Goda och De Onda.

Om det varit det, vet jag på vilken sida de som vill knivhugga och hänga kritiska röster hör hemma.

Feminism: teori eller kamp?

Fanny skriver att töntarna är hennes verkliga fiender.

Hon säger att tönt är den som inte är ”beredd att kämpa” utan fäster ”större vikt vid att tycka ‘rätt'” och att ”hävda sig intellektuellt”. Det är lite oklart vad hon menar med kamp. Opinionsbildning har i allmänhet långt större och mer långvarig påverkan än fysisk kamp.

Hon säger att tönt är den som tycker att vi skall ”argumentera” mot nazister ”istället för att blockera deras demonstrationer”. När man kallar människor som stödjer yttrandefrihet för töntar, tar man i själva verket ett stort steg mot de nazister man kallar sina fiender.

Hon säger att tönt är den som ”är daddy’s girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället” och folk som ”artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhällets ramar”. Tönt är med andra ord i princip alla människor som inte sysslar med revolutionär aktivism. Det kan ge kortsiktig glöd att se hela världen som sin fiende, men den glöden falnar strax eftersom man också måste leva i den.

Hon menar att det viktiga är ”politisk handling”, inte om du har rätt åsikter. Att ”tycka rätt gör inget bättre”. Men politisk handling vägleds alltid av de åsikter man har, och därför är de oerhört viktiga, eftersom politik påverkar hela befolkningar. Skall man i stort eller i smått förändra miljoner människors liv, bör man se till att göra det på goda grunder.

Hon skriver att om ens politiska intresse bara sträcker sig till ”att stoltsera” med att tycka rätt, är man inte bättre än Johan Norberg. Samtidigt har Johan Norberg påverkat en hel generation av liberaler. Det hade han inte kunnat göra om han bytt sin penna mot en sten eller en pistol. Det gäller f.ö. Marx också. Marx har påverkat hela samhällen, inte för att han blockerade någon demonstration, utan för att han satt på sin kammare och ”tyckte rätt”.

Hon hävdar att det i ett patriarkat är ”män som sitter på makten”. Men i så fall lever vi inte i ett patriarkat, med tanke på att Sverige har en världsunikt jämn könsfördelning i riksdagen.

Hon anser att det är ”ett naivt och lönlöst projekt” att försöka ”tala män till rätta”. Det är i allmänhet svårt att tala andra till rätta, om man samtidigt förolämpar dem och utmålar dem som moraliska monster. Ett sakligt tonfall och fokus på vetenskaplig forskning skulle fungera bättre.

Hon påpekar att hon inte lägger ”särskilt mycket fokus på att ‘bevisa’ patriarkatet”, för hon vet att män inte kommer hålla med ändå. Själv är jag aningen mer optimistisk här. När man inte grundar sina påståenden i sak, vinner man bara över de redan frälsta. Grundar man dem i sak, vinner man sällan över alla ändå — men i varje fall fler, t.ex. de som värderar förståelse högre än confirmation bias.

Feminism istället för vetenskap

Fanny skriver om bortträngda minnen.

Hon påpekar att det här med bortträngda minnen ”framställs som typ pseudovetenskap” och hon har ”oerhört svårt att begripa syftet med detta”. Syftet är förmodligen att upplysa folk, så att de inte låter sig luras av något som saknar vetenskapligt stöd.

Hon nämner Quick-fallet, och säger att problemet är hur han ”anklagats för brott”. Nej, problemet är att han utan bevis kunnat dömas för åtta mord, där tron på en pseudovetenskaplig teori spelat en avgörande roll.

Hon tycker det är ”oerhört märkligt” att avfärda ”den feministiska kritik av vetenskap som finns”. Jag tycker det är märkligt att avfärda vetenskaplig metod, bara för att den inte alltid når de ideologiska slutsatser man önskat.

Hon invänder: Att ”människor som blivit utsatta för övergrepp kan förtränga dem borde väl knappast förvåna någon”. Jodå, till exempel skulle det förvåna människor med vetenskaplig insyn.

Hon invänder: Att man ”kan vara i en period i livet” där man inte kan minnas borde inte vara ”någon större grej”. Det skulle bli en stor grej eftersom det är något som hittills saknar vetenskapligt stöd.

Hon invänder: Att idén om bortträngda minnen skulle vara ”typ humbug” verkar ”knappast särskilt vetenskapligt”. Det är vetenskapligt för att det stämmer överens med vetenskaplig forskning.

Hon påstår att ”de flesta” nog har varit med om ”obehagliga saker” som de ”i perioder inte orkar minnas” men ”i andra perioder blir påmind om”. Om de flesta hade varit med om det, skulle det också finnas vetenskapligt stöd för uppfattningen.

Hon ”ser gärna en diskussion” om ”vilka metoder som är lämpliga” inom ”psykologin som ju faktiskt är en vetenskap”. Nej, den diskussion hon vill se, är uppenbarligen en om att införa olämpliga metoder utan vetenskapligt stöd.

Hon påstår att det finns ”bra och dåliga sätt att väcka bortträngda minnen till liv”. Det finns bara dåliga sätt, eftersom teorin om bortträngda minnen är ovetenskaplig.

Hon hävdar att vetenskapen ”präglas av patriarkala normer” eftersom den ”för helvete” är ”skapad av män, i ett patriarkat”. Kommentar överflödig.

(Läs med fördel även om Fannys syn på vetenskap här och här.)

Sverige och apartheid

Moralfjant skriver om att bereda sig på tufft motstånd.

Hon skriver att påståendet ”jag tycker fattiga är lata” upprätthåller ett rasistiskt och fascistiskt samhällssystem. Det stämmer inte. Påståendet är både felaktigt och osympatiskt, men det upprätthåller inte för den skull rasism eller fascism.

Hon hävdar att människor dör p.g.a. det här systemet, d.v.s. det vi har i dagens Sverige. Oklart vilka dödsfall hon menar. Och tror hon verkligen att det samhälle vi lever i är rasistiskt och fascistiskt, med andra ord ett slags nazistregim? Jadå, det tror hon, att döma av det som följer:

Hon jämför det med apartheid och ber dig ponera att du var ”en av fåtal vitingar som fattade att samhället var skevt”; omkring dig och dina ”vita dudes” hör du att ordningen ”är naturlig”, en mängd ”nedvärderande ord om svarta” etc.

Hon kommer ”att göra motstånd”. Det må vara hänt att hon ”sårar privilegierade människor”, men hon vet hur många som ”lider av rasism, sexism, fascism”. I själva verket är det illa ställt med faktaunderlag, när teorier om kapitalism och patriarkat leder till jämförelser mellan Sverige 2013 och Sydafrika 1948-1994.