Från radikal till liberal – en feministisk resa

Gästblogg av Susanna Pettersson.

Först en brasklapp:

Jag har två föräldrar – den ena är arbetslös, skuldsatt och svårt alkoholiserad och blir inom en snar framtid hemlös. Den andra är arbetslös, utförsäkrad, delvis förtidspensionerad med psykisk sjukdom. När jag var 14 år förlorade jag oskulden när en mer än dubbelt så gammal man våldtog mig. När jag var 15 år blev jag för första gången sjukskriven för en depression som var så svår att jag slutade prata och inte längre kunde förstå bokstäver eller knyta mina egna skor. När jag var 16 år sålde min dåvarande pojkvän min kropp till en knarklangare för amfetamin. När jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder hade jag 500 kr på mitt sparkonto. Jag gick aldrig färdigt gymnasiet, utan pluggade mig till mina höga betyg på Komvux mellan 20 och 22 års ålder. Jag har varit inlagd i slutenpsykiatrin ett 15-tal gånger.  När jag var 24 år försökte jag för första gången ta mitt eget liv. När jag var 25 år försökte jag igen och var en hårsmån ifrån att lyckas – jag överlevde tack vare respirator och intensivdialys. Jag har börjat om mina studier från början tre gånger. Däremellan har jag arbetat som bl.a. undersköterska i demensvården. Jag har flyttat 14 gånger mellan 2004 och 2013. Jag har aldrig ägt min bostad – jag har aldrig överhuvudtaget ägt någonting dyrare än min hund. Jag har inga tillgångar, jag har hittills nästan ingen inarbetad pension, jag kommer inte att ärva en krona när mina föräldrar går bort. Jag har i perioder som vuxen varit så fattig att jag uteslutande levt på ris. Jag har alltså inte fått något gratis.

Idag har jag inte längre någon kontakt med psykiatrin. Jag närmar mig trettio och lever ett stabilt och mycket lyckligt förortsliv med min fästman, två bonusbarn och ovan nämnda hund. Jag studerar svenska för att kunna ta ut en kandidatexamen i ämnet och ägnar övrig tid åt intellektuell förkovran, supersvåra korsord och dagdrömmeri om tårta.

Denna brasklapp skriver jag då jag mer än en handfull gånger på grund av mina nuvarande politiska ideal har anklagats för att vara såväl privilegierad som i avsaknad av relevanta erfarenheter. Nu tänkte jag ta mig an det erbjudande jag fått om att gästblogga om min resa in i och sedermera ut ur radikalfeminismen. Jag vill betona att detta främst ska läsas som ett personligt vittnesmål och inte som ett sakinlägg i den feministiska debatten. Och så vill jag varna för att det blev långt.

Vi gör väl som i en artsy film och börjar bakifrån?

Det var en sensommarnatt i det blåshål som är Malmö för tio år sedan, och jag och en god vän var på väg hem från en separatistisk flatklubb. Jag hade som vanligt under kvällen ”kärleksfullt” häcklats för min heterosexuella läggning; att höra hur vidrigt det var att jag ”föredrog kuk” och att jag ju egentligen var en könsförrädare hörde till. Och jag höll ju med – visst var jag ändå lite äcklig och hycklande som hatade patriarkatet men sen ändå hade sex med och blev kär i dem som utgjorde det?

På något vis kom vi under promenaden in på den grova förnedring som den amerikanska soldaten Lynndie England och hennes kollegor hade utsatt irakiska fångar för i Abu Ghraib-fängelset. På en av de bilder som togs i samband med övergreppen ligger en irakisk man avklädd på golvet med vad som ser ut som ett hundkoppel kring halsen. I andra änden poserar Lynndie England. Det visade sig att jag och min vän hade dramatiskt olika uppfattningar om händelsen. Jag var förfärad och äcklad och insisterade på att såväl England som hennes kollegor skulle ställas till svars för det inträffade. Min vän menade att soldaterna absolut borde ta konsekvenserna av sina handlingar – alla utom Lynndie England. Hon skulle på grund av att hon var en kvinnlig soldat inte dömas enligt samma måttstock som sina manliga diton. Enligt min vän var Lynndie England ett offer för patriarkatet och således skulle man se mildare på hennes handlingar. Det var inte hennes fria val att kränka de irakiska fångarna, utan en följd av patriarkatet hon var ett offer för då hon var kvinna.

Jag minns att jag blev så häpen att jag bara tvärstannade. Jag frågade upprepade gånger om jag förstått rätt – menade min vän verkligen att kvinnor inte kunde hållas ansvariga för sina handlingar på samma sätt som män på grund av patriarkatet? Detta var den mest extrema varianten av radikalfeministisk maktanalys jag stötte på under mina år inom rörelsen.

Vi gled ifrån varandra efter den där kvällen, min vän och jag. Jag började problematisera, fråga, vara besvärlig och vända och vrida på resonemang – hon tyckte att jag svek systerskapet. Och det gjorde jag också. Jag började långsamt fjärma mig mer och mer från hela idén om ett systerskap; en märklig sammanslutning av ryggdunk och överslätande baserad på uppfattningen om kön som essentiella kategorier. Varför skulle jag ha något gemensamt med alla andra kvinnor? Varför skulle jag självklart sluta upp bakom andra kvinnor? Vad förenade mig med alla andra kvinnor mer än mina könskromosomer?

Jag har egentligen i grund och botten alltid varit en individualist. Ett av mina tidigaste minnen är från dagis när fröken Gunvor tog ifrån mig min faktabok om kaniner för att tvinga ut mig att leka med de andra barnen. Jag minns att jag blev extremt förnärmad av detta övergrepp på min autonomi och min integritet. Vem var Gunvor att bestämma vad jag skulle ägna min tid åt? Om jag ville läsa skulle jag läsa och inte kladda i sandlådan – och detta skulle jag välja själv. Jag kröp naturligtvis in bakom ett skåp och tvärvägrade att gå ut resten av dagen.

Flykten från kollektivismen fortsatte som genomgående tema under min uppväxt. Jag var extremt lättlärd och mina utvecklingssamtal i grundskolan handlade alltid om vilket begåvat barn jag var –men jag kanske kunde försöka foga mig lite mer efter gruppen ibland? Det ska till mina lärares försvar sägas att jag ofta var en utstuderad motvallskärring under skoltiden. Jag hade grova auktoritetsproblem och gick på tvärs mot det mesta om det bara var möjligt.

Både självklart och lite ironiskt är det således att jag förälskade mig i vänsterrörelsen i högstadiet. I tron att det vänsterideologiska auktoritetsifrågasättandet var en indikation på högt i tak och fri tanke hoppade jag blint ner i en rödgrumlig soppa av planekonomiska visioner, ”det privata är politiskt” och nattlig affischering. Jag kom för första gången i kontakt med feminismen 1997 när jag läste Nina Björks klassiker ”Under det rosa täcket” och mitt intresse för ämnet exploderade. Via internet kom jag i kontakt med andra tjejer som var unga och arga. Och jag kom i kontakt med radikalfeminismen (i våra kretsar på den här tiden även kallad ”ninjafeminism” och ”anarkafeminism”).

I det radikalfeministiska systerskapet var män fiender. Vi hatade gruppen män. Vi hatade män som pratade, män som syntes, män som skrev, män som musicerade. Vi hatade den manliga kroppen och vi kom på hejaklacksramsor om hur könsorgan skulle stympas och kallade det ”radical cheerleading”.  Vi hatade även kvinnor. Vi hatade kvinnor som gick i patriarkatets ledband – kvinnor som blev fotomodeller, kvinnor som stannade hemma med sina barn istället för att göra karriär, kvinnor som bekräftade traditionella kvinnoroller. Mest av allt hatade vi högerkvinnor. Vi hatade porr, vi hatade reklam, vi hatade film och tv och böcker. Vi hatade det mesta kan man säga. Hatet var drivkraften som fick våra kvarnar att mala.

Högst i den radikalfeministiska hierarkin var de lesbiska, lägst var heterosexuella som jag själv. Som heterosexuell tjej blev jag ständigt utsatt för gliringar om mitt svek mot ”kampen”. Det gick så långt att jag en gång gjorde slut med en kille jag var kär i för att jag hade så svår ångest över hur min heterosexuella läggning bekräftade patriarkatet.

Vi var onekligen ett skadeskjutet gäng, vi som samlades under den radikalfeministiska fanan. Gemensamt för alla jag mötte, inklusive mig själv, var någon form av inre trasighet. Alla var deprimerade, alla hade ångest, många självskadade. Och alla hade vi funnit vår lisa i radikalfeminismen som lyfte ansvarets ok från våra axlar och gav oss en gemensam yttre fiende – patriarkatets strukturella förtryck. Offerkoftan är så mjuk och len mot ömmande hud att det inte är det minsta märkligt att den så ofta blir det plagg den sårade allra helst iklär sig. I den radikalfeministiskt stickade koftan presenterades vi enkla förklaringar till våra tillstånd som lät oss slippa vara ansvariga för vare sig de faktiska förhållandena i våra liv eller för våra sätt att hantera dem. Det var de patriarkala maktstrukturerna som skapat smärtan inuti och utanför oss. Det var manssamhället som gjorde att vi inte kunde sova om nätterna – och det var endast upplösandet av denna manlighetens hegemoni som kunde göra oss fria och lyckliga.

Att bli liten, att bli skör och maktlös är en så förrädiskt lockande väg att välja när bördor vilar tungt över en. En underdogposition ger sympati och det är en fröjd för den lidande att svepas i sympatins varma filt – sympati blåser på såret och gör att det slutar svida för en stund. Det dröjer dock inte länge innan lindringen avtar och såret blottläggs igen, lika blossande rött som innan.

Radikalfeminismen lever på att kontinuerligt reproducera bilden av det förtryckta kvinnokollektivet. Radikalfeminismen talar om för dig att du som kvinna saknar möjligheter på grund av patriarkatet. Den bekräftar din bild av utsatthet så många gånger att du till slut ger efter för den till fullo och internaliserar idén om dig själv som fullständigt maktlös inför omvärlden. Den inlärda hjälplösheten.  Var du än tittar ser du nu plötsligt dessa patriarkatets obändiga strukturer. Det gör ont och dina radikalfeministiska medsystrar berättar för dig att detta onda beror på att du blivit ”upplyst”. Du har skådat världen som den är.

Men är strukturteorier de allmängiltiga absoluta sanningar som radikalfeminismen påstår? Nej, givetvis inte. När jag successivt började våga närma mig alternativt tankegods öppnades en helt ny intellektuell värld för mig. Det var en process som med ett ord hämtat ur min tidigare livsvärlds vokabulär närmast kan beskrivas som revolutionerande. Fick man tänka annorlunda? Kunde man verkligen se människor som individer och samtidigt erkänna att förtryck existerade? Fick man anse att människan kan välja? Jag ska inte gå närmare in på kritik av strukturalistiska förklaringsmodeller här utan hänvisar till ett ypperligt blogginlägg i ämnet signerat Adam Cwejman som inkörsport för den intresserade.

Det spännande är vad som hände med mig när jag började slita mig fri från radikalfeminismens (och sedermera socialismens) klor. Under ett par år ifrågasatte jag allt jag ditintills hållit för sant. Jag vände på varje sten, skrapade på varje sårskorpa och vände ut och in på varje maläten gammal trasa i min mentala garderob. Jag läste, jag tänkte, jag diskuterade, jag resonerade. Jag tog hjälp av hundraåriga filosofer och samtida skribenter, mina vänner och främlingar på nätet. Varje gång det blev jobbiga konflikter inuti och utanför mig gick jag ännu djupare. Envist rannsakade jag mig själv och började bygga upp mina värderingar från grunden.

I den nya, liberala tanketradition jag närmat mig hittade jag tillbaka till den där sexåringen med kaninboken. Hon som ville tänka själv och vägrade buntas ihop med andra. Hon som upplevde sig besitta makten över sina egna val. Hon som inte såg på sina medmänniskor som kollektiva bärare av egenskaper, utan valde lekkamrater med blick för individen – man är sällsamt ideologiskt oskadad i sin syn på mänskligheten som sexåring.

Då jag väl knäppt upp den radikalfeministiska offerkoftan blev den lätt att slutligen kränga av sig när jag insåg hur påtagligt också mitt privatliv förändrades. Att gå från att förklara alla mitt livs tillkortakommanden med ”patriarkatet” till att omsorgsfullt granska såväl min omvärld som mig själv i varje enskild situation gjorde något oerhört med min person. Jag återtog makten. Makten att tänka, makten att välja, makten att vara – och viktigast av allt: definitionsmakten. Jag var inte längre ett offer hörandes till kategorin kvinnor. Jag var en individ som höll i mina egna trådar och som sådan blev jag mer hel än jag någonsin varit. Det är oerhört mycket mer utmanande och jobbigt än att tänka utifrån en färdig mall – men det är också så oändligt mycket mer givande. Jag blev fri, och när jag blev fri blev jag också lycklig.

Skrivet av Susanna Pettersson.

Uppdatering.
Tre dygn efter att texten publicerats har den hunnit få ca 4 300 träffar, och även blivit omnämnd i SvD:

tenebrismsvd

Ett manligt perspektiv på patriarkatet

Kickan Wicksell skriver om vad hon skulle göra som man.

Hon skulle som man ”hata maskulinitetsnormen” som ”kräver att jag som man ska vara känslokall, djurisk, översexuell och maktlysten”. Som man har jag aldrig upplevt press att vara något av detta. På sin höjd kanske en press att vara stoisk när andra människor beter sig elakt, men jag tror att det är mer av en press jag ålagt mig själv än något som förväntas utifrån.

Hon skulle som man ”avsky det samhälle som hindrar mig från att umgås med mina egna barn och som säger åt mig att jag är en sämre förälder på grund av mitt kön”. Jag är inte förälder, så det är tyvärr svårt för mig att relatera till det. Det råder förstås diskriminering mot män i vårdnadstvister, och det är olyckligt, men heller inget som får mig att känna avsky mot hela samhället. Men det kan förstås bero på just det enkla faktum att det inte berör mig personligen.

Hon skulle som man ”vara alla feminister evigt tacksam” för att de ”förklarar överrepresentationen” av manliga våldtäktsförövare med ”en skev struktur som faktiskt går att ändra på”. Det är en ideologisk förklaringsmodell, och som sådan är den, om inte helt felaktig, så i alla fall alltför ensidig. Det finns ett stort antal möjliga orsaker till att folk begår sexualbrott, och jag fäster större värde vid empirisk forskning. Inte i egenskap av man, utan som en vetenskapligt lagd person.

Hon skulle som man ”sörja alla de unga killar som tar livet av sig” för att de ”antas vara starka och eftersom det finns ett sånt stigma kring psykisk ohälsa och manlighet”. I princip samma invändning som ovan. Det verkar dock, så här vid första anblick, finnas mer stöd för den här uppfattningen, än för uppfattningen att våldtäkter beror på patriarkala strukturer. Som man verkar det inte orimligt, om än utifrån anekdotisk erfarenhet. Jag har aldrig upplevt någon press att våldta, eller något tecken på att våldtäkt skulle vara acceptabelt. Men skulle jag försöka ta livet av mig, skulle jag göra det för att jag ville dö och inte som ett rop på hjälp. Att ropa på hjälp på det sättet känns ganska främmande för mig, och det kan ju mycket väl bero på att man inte förväntas bete sig så.

Hon skulle som man undra ”varför det är positivt att vara pojkflicka men inte flickpojke”. Tja, jag vet inte. Kanske för att det inte tycks lika vanligt förekommande, vilket i sig ökar risken för stigmatisering? Att ”det är bättre att vara man än kvinna, helt enkelt” tycks mig i varje fall som en ideologiskt förhastad slutsats, även om det kan stämma att feminina killar oftare möter fientlighet än maskulina tjejer. Finns det några studier att förhålla sig till?

Hon skulle som man ”hata alla de män som upprätthåller patriarkatet i stället för de kvinnor som arbetar mot det”. Men man köper väl inte en ideologisk förklaringsmodell i egenskap av vilket kön man har, utan efter huruvida man ser argumenten och forskningen som övertygande? Jag betraktar det som en alltför ideologiserad bild av verkligheten, som ibland men ofta inte ligger i linje med empiriska studier. Och även om jag köpte förklaringsmodellen skulle jag inte hata människor för det. En struktur är väl en samhällsövergripande föreställning som gynnar vissa och missgynnar andra — inte något som upprätthålls av enskilda människors illvilja.

Män gör fel även i sitt manshat

Fanny skriver om män som hatar män.

Hon säger att det ”är inte samma sak för en man som för en kvinna” att hata män. Inte ens när männen själva hatar män lyckas de göra något rätt. Fantastiskt.

Hon tycker det är fel när män försökt övertyga henne ”om hur värdelösa och usla män är”, när det är hon ”som kvinna i ett patriarkat som borde få definiera det där”. Dels borde det vara något av en icke-fråga, eftersom hon redan är övertygad. Dels ifrågasätter jag att hon eller någon alls borde få definiera hur värdelösa andra människor är på grund av deras könstillhörighet. För övrigt är det ett fantastiskt prov på kognitiv bias när man följer en ideologi som hävdar att man har tolkningsföreträde (ens egen åsikt går automatiskt före andras), och som medger att man definierar människogruppers värdelöshet.

Hon berättar att hon blivit kritiserad av män för att inte vara ”tillräckligt intensiv” i sitt manshat, vilket hon tycker är ”fullkomligt absurt”. Javisst är det absurt — men för att det är absurt att över huvud taget hata andra människor på grund av deras könstillhörighet.

Hon skriver att manshat kan vara ”ett sätt att avsäga sig ansvar” och att man därigenom vägrar se sig själv som ”en del av problemet”. Det håller jag med om, och det är något som alla feminister i den här sfären bör ta till sitt hjärta. Men det finns ju mer grundläggande invändningar mot att hata människor p.g.a. deras medfödda egenskaper också.

Hon säger att det finns män som bara umgås med kvinnor ”för att det är trevligast så för dem”, vilket ”provocerar” henne ”något oerhört”. Det är säkert provocerande när människor umgås så totalt över de upplevda fiendegränserna, och jag tycker själv att det verkar dumt, om än av andra orsaker. Att välja sin vänkrets baserat på kön känns förlegat och inskränkt. Men alla har rätt att välja sitt eget umgänge och det är inte något som angår utomstående.

Hon avslutar med att ”ditt manshat kan aldrig bli mitt” och vädjar till männen att ”snälla, ta det inte ifrån mig”. Man kunde tro att de hotar med att beröva henne något värdefullt, istället för att konkurrera om rollen som sexistisk hatare.

Bland kukar och fittor

Lady Dahmer skriver om könsorgan.

Hon hävdar att ”när man tillhör en underordnad grupp” ser man inte vissa saker, och då ”slår man det ifrån sig”. Jag tror att man undgår att se vissa saker oavsett vilken grupp man tillhör. Var jag brandman skulle jag ofta se bränder, men istället ser jag knappast en enda. Ändå existerar bränder, tydligen i tillräcklig utsträckning för att motivera brandstationer här och var. Därför är det viktigt att inte basera sina idéer på anekdotisk erfarenhet, utan (när tillämpligt) på forskning och statistik.

Hon skriver att hon hatar kukar för att de är ”en symbol för patriarkatet” och för ”förtryck” och ”makt”; den är ”hotfull”, den ”skrämmer”, ”våldför sig”, ”våldtar”, ”tränger in”, ”förstör” — och ”sitter oftast på män”. Sexism.

Hon reflekterar över att det inte bara är män som har kukar, trots allt, utan även vissa kvinnor. Och hon frågar sig: ”Hatar jag deras kukar?” Jag undrar: ”Är det på något sätt en trängande fråga?” Såvida man inte står i begrepp att ha sex med en sådan kvinna tycks det mig ganska meningslöst att fundera över hur man känner inför hennes genitalier. Det är viktigt att vi respekterar andra människor, och att vi inte betraktar transpersoner som mindre värda. Vi behöver inte hysa någon personlig uppskattning för deras könsorgan.

Hon säger att fittan bl.a. har ”låsts in”. Om hon tänker på kyskhetsbälten är de i princip en modern myt, populariserad genom sagan om Robin Hood. Kyskhetsbältet uppfanns visserligen under renässansen på 1500-talet, men det finns såvitt jag känner till inga bevis för att de någonsin burits av kvinnor. Om de har det, rör det sig om ytterst enstaka fall. Idag bärs däremot kyskhetsbälten av framförallt män, som del av en sexuell lek eller livsstil. I övrigt skriver hon att fittan historiskt har ”könsstympats, setts som oren, våldtagits, gömts undan och skambelagts”, och det är ju tyvärr helt sant.

Hon skriver att ”genom att göra fittan till symbol för feminismen och kvinnoförtrycket så osynliggör och exkluderar vi alla kvinnor som inte har fittor”. Är det en relevant fråga? Har kvinnor med kuk protesterat eller känt sig uteslutna? Är det alls viktigt att vi identifierar oss samhälleligt och politiskt genom våra fittor och kukar? För att parafrasera en vanlig feministisk fras skall vi väl inte ses som män och kvinnor, utan som människor.

Hon blir ”så jävla ledsen” när hon tänker på alla kvinnor hon sårar genom att ”prata om kön på det här sättet”. Vilka alla kvinnor? Antalet kvinnor med kuk i Sverige är försvinnande litet, och än färre av dem följer din blogg. Att de är så få gör det svårare för dem att vinna större synlighet och acceptans i samhället, men jag tror också att de är lika förmögna till nyanserat tänkande som andra människor. De som befinner sig utanför postmoderna privilegieteorier såras inte av att en bloggare tänker sig kvinnor som någon med fitta.

Okej att vara hetero och sexuell

Fanny skriver om heteronormen.

Hon noterar en tjejtröja på H&M med texten ”boys”, och tänker att ”det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med” — åsyftandes heterosexualiteten. Jag håller med om att det vore märkligt att stoltsera med en läggning, eftersom den är medfödd. Ens läggning borde väl vara något neutralt att vare sig känna stolthet eller skam över. Men är det vad man gör med en sådan tröja? Mitt intryck är att det handlar om att markera sig själv som könsvarelse, något som många gillar att göra och som bör vara deras ensak.

Hon tycker att det är ”helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra?” Kanske är det sådant här folk tänker på, när de kritiserar radikalfeminismen för att vara sexnegativ? Det borde väl vara helt i sin ordning att folk pratar om sina relationer och är ömma mot varandra, åtminstone inom ramarna för det allmänt socialt acceptabla. Det är inte sämre att vara heterosexuell, än att ha någon annan läggning.

Hon säger att heteronormen ”stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade”. Det är ett sätt att tolka normer på, och ett jag ifrågasätter. Heteronormen uppstår för att en majoritet av befolkningen råkar vara heterosexuella. Det leder sponant till att heterosexualitet får störst uppmärksamhet, men säger inte nödvändigtvis att heterosexualitet är bättre än någon annan läggning — bara att de andra är mindre vanliga.

Hon menar att heterosexualitet handlar om ”att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra” vilket ”bidrar till kvinnors underordning”. Om heterosexualitet är en av orsakerna till kvinnans underordning, blir det nog svårt att bekämpa denna underordning. Hur skall vi bära oss åt, för att färre människor skall födas med heterosexuell läggning?

Om manshat och inkludering av män

Fanny skriver om feministisk inkludering.

Hon säger att inkludering ofta kräver ”att män ska behandlas med silkesvantar”, d.v.s. att man inte får ”uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare”. Jag tror att det är svårt att attrahera en viss målgrupp samtidigt som man förolämpar den, vare sig man gör det med rätta eller ej. Det är inte specifikt för feminism, utan allmänt för ideologiska grupperingar som utpekar en fiende av något slag. Det specifika här, är kanske målgruppens relativa storlek.

Hon hävdar att många kvinnor ”känner ett starkt hat och/eller rädsla för män” för att de ”blivit utsatta för mäns förtryck hela livet”. Är det inte så att vi med ”många kvinnor”, menar ett litet fåtal kvinnor som attraheras av t.ex. Fannys blogg? Jag har i alla fall aldrig mött vare sig rädsla eller hat från kvinnor ute i det verkliga livet, så att det skulle vara ett vanligt fenomen känns sponant orimligt. Visserligen rör jag mig inte i specifikt feministiska kretsar.

Hon säger att dessa känslor är ”legitima”, men att hon inte ”‘försvarar’ manshat eller liknande”. Men om man ser det som legitimt att hata män som grupp, försvarar man manshat. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Hon konstaterar att ”kvinnor som känner manshat gör det av en anledning”. Ja, utan tvivel. Alla människor känner som de gör av en anledning, oavsett vad de känner och vilken anledningen är. Frågan är väl snarare om det finns en anledning som legitimerar att uttrycka hat mot halva världsbefolkningen, eller som gör det till en konstruktiv reaktion. Dock är det positivt att Fanny medger att manshat existerar. Det är mer än vad vissa gör.

Hon undrar varför det skulle vara viktigare ”att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor”, än att inkludera ”de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest”. Tja, bra fråga. En anledning att inkludera män i feminismen, kunde ju vara att det är just männen ni vill förändra. En annan kan vara att män är en nödvändig målgrupp om man vill påverka samhället, med tanke på att de utgör över 50 % av det.