Inte alla män är vidriga förtryckare

Jaylazkar undrar varför de flesta män vill vara vidriga förtryckare.

Hon säger att det ”började med att män verkligen är så envisa med att fortsätta förtrycka”, men att hon nu börjar förstå att det ”kan vara möjligt att vara allierad med vissa män”. I och för sig vore det ”väldigt ovanligt och typ nästan för svårt och jobbigt” eftersom nästan alla män hon mött ”verkligen inte förtjänat att vara allierade med mig”. Hon har naturligtvis inte börjat ”hoppas på att män kommer sluta vara vidriga”, utan snarare handlar det om att det ”verkar finnas möjlighet till att tvinga dessa män att förändra sig när vi väl kan tvinga dem till det”.

Det kanske inte erbjuder läsaren någon större tröst, men det här är faktiskt mindre sexistiskt än vad hon brukar skriva. Här öppnar hon trots allt upp för idén att vissa män kan ha ett existensberättigande, och rentav i ”väldigt ovanliga” fall vara nästan lika moraliskt anständiga som hon själv (eller åtminstone inte mer lågt stående än att de skulle kunna samarbetas med). Om hon spinner vidare på den här tankegången kanske hon omsider rentav börjar tala om alla människors lika värde.

Feminismen och vetenskapsföraktet

Fanny skriver om nördbegreppet.

Hon undrar vilket slags nörderi som anses betydelsefullt. Är det kvinnors nörderi beståendes av ”typ smink, mode eller kanske inredning”, eller är det mäns nörderi beståendes av ”typ ‘coola grejer i rymden'”? Det är en fråga som lyckas förnedra bägge könen jämlikt. Kommer ni ihåg när hon i början av månaden skrev att rymdraketer nog bara anses viktiga för att patriarkatet tycker det är ”coolt”, tydligen okunnig om att raketer är en förutsättning för dagens kommunikationssamhälle — inkl. det internet hon bl.a. använder för att blogga och twittra? Även om vetenskap är en patriarkal fiende enligt somliga feminister och genusideologer, är det för oss andra något oerhört intressant, betydelsefullt och praktiskt användbart. Och här är några kvinnor som rentav prioriterat det över ”typ smink, mode eller kanske inredning”.

Hon ”antar” att hennes ”inre kommunist- eller feministnörd” inte räcker, utan att det handlar om ”något lite mer rumsrent nörderi”, d.v.s. ”typ ‘vetenskap’ eller någon jävla tabell”. Det måste vara kämpigt att förakta vetenskap, när vi lever i en tid där större delen av världen betraktar forskning, empirisk kunskap och teknologi som något positivt. Men nu råkar det vara så att vi inte behöver anta något. Det nummer av Platsjournalen hon refererar till finns online, och om ”nördens revansch” kan vi läsa på sid 6. De sju tipsen är: lyft fram dina specialkunskaper, använd ditt detaljminne, kom ihåg att du är smart, du lär dig snabbt, ensam är stark, du kan fokusera på en sak, och var stolt över dig själv. Två av punkterna berör i och för sig manualer och tabeller, men det är bara exempel och inte själva poängen.

Även om man tycker att vetenskap är patriarkalt, kan man väl åtminstone läsa den källa man tänker blogga om?

Är det möjligt att passa in i samhället?

Fanny skriver om att passa in.

Hon hävdar att ”vi lever i ett hänsynslöst, kapitalistiskt samhälle där människor inte är mer än varor”. För att vara ett kategoriskt påstående ter det sig väldigt främmande för mig. Jag vet inte om jag någonsin har träffat en människa som ser sig själv eller andra på det sättet. Säker på att detta är ett utbrett fenomen? På vilka grunder?

Hon skriver att det är ”en utopi” att passa in i samhället; ingen passar in ”helt och fullt” för ingen ”får lov att vara hela sig själv”. Det är ”garanterat inte någon smärtfri process för någon”. Här uttalar hon sig också väldigt kategoriskt. Hur kan hon veta att det inte finns människor som passar in i samhället? Att ingen kan vara helt och hållet sig själv? Och hur kan hon garantera att alla enskilda personer går igenom en smärtsam process för att passa in? Hon tar sig tolkningsföreträde över miljoner människors inre känsloliv. Kanske vore det rimligt att uttrycka sig lite försiktigt?

Hon menar att ”privilegierade människor kan ofta slippa undan stora delar av denna anpassning”. Det vill säga nästan alla? Alla män, alla med vit hudfärg, alla som befinner sig i åldern 20-65, alla som saknar ett funktionshinder, alla som är heterosexuella. Jag tror det täcker in hela den inlärda ramsan om vilka som är privilegierade i samhället. Nästan alla människor ingår i flera av dessa kategorier, och lika många kan alltså ”ofta slippa undan stora delar” av den anpassning det kräver att passa in i samhället.

Hon ogillar ”när det målas upp någon slags klyfta mellan… människor som samhället sägs vara” anpassat för. Men det är ju det som är grundbulten i hennes egna idéer! Att samhället är anpassat för män, och att det därför finns en klyfta mellan män och kvinnor i samhället. Här förnekar hon implicit patriarkatets existens.

Hon påstår att ”idén om att vissa skulle klara sig galant i detta samhälle är helt enkelt inte sann”. Ännu ett extraordinärt kategoriskt påstående om miljoner människors livssituation. Källa?

Feminism: övertygelse och empiri

Burgschki skriver om feministisk övertygelse.

Hon undrar varför vissa vill ”att feminism ska byggas på någon slags objektiv världsbild som kan bevisas bortom allt tvivel”. Det är viktigt att forma sina övertygelser om hur världen ser ut efter studier och forskning. Bortom allt tvivel? Det finns människor som tror att Titanic aldrig krockade med något isberg, att vi aldrig landat på månen, och att pyramiderna byggdes av utomjordingar. Däremot bör man i möjligaste mån hålla sig till principen ‘bortom allt rimligt tvivel’ — i alla fall om man skall hävda något med övertygelsens kraft i ett offentligt debattrum.

Hon säger att det finns ett patriarkat, och att hon kommit fram till det genom sitt förnuft och ”baserat på statistik, vetenskapliga undersökningar, samhällsfenomen…” Hon har ”tagit del av resonemang, texter” och ägnat sig åt det ”i femton år ungefär”. ”… tänkt fram och tillbaka, testat resonemang, utvecklats genom att ta del av andra synpunkter” och har ”en relativt stor tilltro till” sin intelligens och ”förmåga till kritiskt tänkande”. Ja, det låter naturligtvis mycket bra. Men det är inget som hjälper en undrande läsare. Den undrande läsaren vill inte veta om hon är övertygad, utan varför hon är det. Statistik och forskning nämns här, men den refereras som vanligt inte i resonemangen.

Hon säger att feminism kräver ”en viss förförståelse om hur världen fungerar”. Och hur får man en sådan förförståelse, när påståenden om hur världen fungerar bara läggs fram utan angivande av källa? När man t.ex. uttalar sig om breda samhällsmekanismer, statistik och specifika siffror bör man i allmänhet ange källa. Problemet är att feminismen i stor utsträckning är en antiintellektuell rörelse som hellre teoretiserar i vakuum än undersöker empiri. Och det säger jag inte för att jag är antifeminist — utan för att jag är anti osaklighet.

Hon ”orkar inte” längre ägna sig åt ”grundläggande argumentation” med ”random snubbe som känner sig hotad av feminismen”. Fullt förståeligt, och samtidigt ett problem. Jag har tidigare löst sådana här saker genom att skriva en text där jag summerar allt jag vill få sagt i en viss fråga, och så kan jag hänvisa till den i framtiden. Varje gång någon frågar t.ex. om patriarkatet finns, skulle hon kunna länka till sin referenstext, som helst också skall innehålla både teori och empiri.

Om relationer i patriarkatet

Fanny skriver om relationer.

Hon hävdar att män som ”tar mindre ansvar” och ”utövar tolkningsföreträde”, är något som förekommer ”systematiskt i relationen mellan män och kvinnor”. Enligt vilken studie?

Hon säger att inte finns någon ”den rätta” som man kan ha en problemfri relation med. Jag har hört par som levt ihop i decennier säga att de aldrig upplevt problem eller grälat inom relationen, så det finns nog. Men jag upplever att det är sällsynt.

Hon menar att vi inte skall ”inbilla” oss att våra relationer kan vara fria ”från patriarkala strukturer” och ”från maktutövande”. Jag tror att det där är lite som med Gud. Den aktivt religiöse ser Gud överallt, men ateisten kan likt Laplace säga att han ”inte har något behov av den hypotesen”.

Om feminism och provokation

Fanny skriver om att vara lättprovocerad

Hon säger att folk tycker att det är ”precis samma sak” när hon blir ”uppretad över att någon utsätter” henne ”för förtryck”, som när män blir uppretade ”över att någon påpekar att” de utsätter kvinnor ”för förtryck”. Det är i så fall inte så märkligt. Människor tenderar att bli upprörda när de anklagas för något de är eller upplever sig oskyldiga till.

Hon säger att det ”kanske rentav är värre när jag påpekar att någon utövar förtryck”. Värre än vad? Hon ger inga konkreta exempel. Men det är möjligt att hon har rätt. De anklagas inte för att förtrycka utifrån en vedertagen standard av vad förtryck innebär, utan utifrån hennes radikalfeministiska teori, där män förtrycker enbart genom att vara män oavsett beteende. Det upplever även jag som upprörande, om än mer på en intellektuell nivå än en känslomässig.

Hon säger att omvärldens attityd beror på ”en oerhörd oförståelse för vad kvinnor utsätts för i detta samhälle”. Det talar över huvudet på en kvalificerad majoritet av kvinnor, som inte upplever sig förtryckta i den mening Fanny hävdar. Om de gjort det skulle samhället inte se ut som det gör, och radikalfeministiska bloggare skulle ha fler än några tusen läsare (varav många är mer fascinerade eller roade än meningsfränder).

Hon upplever den här attityden som ”empatilös”. Man skulle på samma sätt kunna hävda att det är empatilöst att anklaga alla män för att vara förtryckare och att gå på manshatarkonferens. Det är alltför enkelt att demonisera och omänskliggöra en meningsmotståndare.

Hon avslutar med att ”vissa tycker att det är mycket viktigare att upprätthålla sin maktposition och trycka ner kvinnor än att vara en bra människa”. Hon tycks ha en disneyfierad syn på moral, där alla män tänker att ”idag skall jag vara så ond som möjligt och trycka ner kvinnor så långt min makt sträcker sig” följt av ett dovt skratt sett ur ovanifrån-vinkel. En rimligare tolkning är att de inte delar hennes utgångspunkter, och därför har en annan förståelse för tillvaron.

Feminismen som rörelse

Jaylazkar skriver om sitt liv i samhället.

Hon säger att hon inte är någon individ, och ömsom att hon ”är en rörelse”, ömsom att hon är ”en del av en rörelse”. Att vara en rörelse, och att vara en del av en rörelse, är två lite olika saker. I vilket fall är hon utan tvivel en individ. Inte en isolerad ö fritt svävandes i vakuum — men alla människor har ett eget medvetande och en egen kropp. Det är vad det innebär att vara en individ.

Hon menar att kritiker angriper hennes intelligens och utseende, men att det är ”där det tar stopp för de som vill avfärda mig och kritisera mig”. Tja, vad sägs om till exempel det som skrivits på den här bloggen, eller Sara Schmenus inlägg om heterosexualitet?

Hon hävdar att kapitalismen försöker ”få oss att tro att allt handlar om nuet” så vi skall ”glömma bort his(/hers)toria”. Hittills har jag trott att ordet ”herstory” bara används som ett slags parodi på genustänkande. Det fungerar kanske inte så bra på svenska heller. Centralt för kapitalism är hur som helst (och som namnet antyder) kapital. Och ackumulerandet av kapital förutsätter att man tänker långsiktigt. Det var tvärtom Keynes som så berömt hävdade att ”på lång sikt är vi alla döda”.

Hon säger att hon är förankrad ”i en historia av kamp” om ”att krossa patriarkala kapitalismen”. Det har rentav varit ”många människor” innan henne ”som har fört exakt denna kamp”. Detta stämmer helt enkelt inte. Feminismen som rörelse kan spåras tillbaka till slutet av 1700-talet, men en feminism som talar om något i stil med Jaylazkars patriarkala kapitalism existerade inte förrän tidigast på 1950-talet.