Feminism: övertygelse och empiri

Burgschki skriver om feministisk övertygelse.

Hon undrar varför vissa vill ”att feminism ska byggas på någon slags objektiv världsbild som kan bevisas bortom allt tvivel”. Det är viktigt att forma sina övertygelser om hur världen ser ut efter studier och forskning. Bortom allt tvivel? Det finns människor som tror att Titanic aldrig krockade med något isberg, att vi aldrig landat på månen, och att pyramiderna byggdes av utomjordingar. Däremot bör man i möjligaste mån hålla sig till principen ‘bortom allt rimligt tvivel’ — i alla fall om man skall hävda något med övertygelsens kraft i ett offentligt debattrum.

Hon säger att det finns ett patriarkat, och att hon kommit fram till det genom sitt förnuft och ”baserat på statistik, vetenskapliga undersökningar, samhällsfenomen…” Hon har ”tagit del av resonemang, texter” och ägnat sig åt det ”i femton år ungefär”. ”… tänkt fram och tillbaka, testat resonemang, utvecklats genom att ta del av andra synpunkter” och har ”en relativt stor tilltro till” sin intelligens och ”förmåga till kritiskt tänkande”. Ja, det låter naturligtvis mycket bra. Men det är inget som hjälper en undrande läsare. Den undrande läsaren vill inte veta om hon är övertygad, utan varför hon är det. Statistik och forskning nämns här, men den refereras som vanligt inte i resonemangen.

Hon säger att feminism kräver ”en viss förförståelse om hur världen fungerar”. Och hur får man en sådan förförståelse, när påståenden om hur världen fungerar bara läggs fram utan angivande av källa? När man t.ex. uttalar sig om breda samhällsmekanismer, statistik och specifika siffror bör man i allmänhet ange källa. Problemet är att feminismen i stor utsträckning är en antiintellektuell rörelse som hellre teoretiserar i vakuum än undersöker empiri. Och det säger jag inte för att jag är antifeminist — utan för att jag är anti osaklighet.

Hon ”orkar inte” längre ägna sig åt ”grundläggande argumentation” med ”random snubbe som känner sig hotad av feminismen”. Fullt förståeligt, och samtidigt ett problem. Jag har tidigare löst sådana här saker genom att skriva en text där jag summerar allt jag vill få sagt i en viss fråga, och så kan jag hänvisa till den i framtiden. Varje gång någon frågar t.ex. om patriarkatet finns, skulle hon kunna länka till sin referenstext, som helst också skall innehålla både teori och empiri.

Om relationer i patriarkatet

Fanny skriver om relationer.

Hon hävdar att män som ”tar mindre ansvar” och ”utövar tolkningsföreträde”, är något som förekommer ”systematiskt i relationen mellan män och kvinnor”. Enligt vilken studie?

Hon säger att inte finns någon ”den rätta” som man kan ha en problemfri relation med. Jag har hört par som levt ihop i decennier säga att de aldrig upplevt problem eller grälat inom relationen, så det finns nog. Men jag upplever att det är sällsynt.

Hon menar att vi inte skall ”inbilla” oss att våra relationer kan vara fria ”från patriarkala strukturer” och ”från maktutövande”. Jag tror att det där är lite som med Gud. Den aktivt religiöse ser Gud överallt, men ateisten kan likt Laplace säga att han ”inte har något behov av den hypotesen”.

Om feminism och provokation

Fanny skriver om att vara lättprovocerad

Hon säger att folk tycker att det är ”precis samma sak” när hon blir ”uppretad över att någon utsätter” henne ”för förtryck”, som när män blir uppretade ”över att någon påpekar att” de utsätter kvinnor ”för förtryck”. Det är i så fall inte så märkligt. Människor tenderar att bli upprörda när de anklagas för något de är eller upplever sig oskyldiga till.

Hon säger att det ”kanske rentav är värre när jag påpekar att någon utövar förtryck”. Värre än vad? Hon ger inga konkreta exempel. Men det är möjligt att hon har rätt. De anklagas inte för att förtrycka utifrån en vedertagen standard av vad förtryck innebär, utan utifrån hennes radikalfeministiska teori, där män förtrycker enbart genom att vara män oavsett beteende. Det upplever även jag som upprörande, om än mer på en intellektuell nivå än en känslomässig.

Hon säger att omvärldens attityd beror på ”en oerhörd oförståelse för vad kvinnor utsätts för i detta samhälle”. Det talar över huvudet på en kvalificerad majoritet av kvinnor, som inte upplever sig förtryckta i den mening Fanny hävdar. Om de gjort det skulle samhället inte se ut som det gör, och radikalfeministiska bloggare skulle ha fler än några tusen läsare (varav många är mer fascinerade eller roade än meningsfränder).

Hon upplever den här attityden som ”empatilös”. Man skulle på samma sätt kunna hävda att det är empatilöst att anklaga alla män för att vara förtryckare och att gå på manshatarkonferens. Det är alltför enkelt att demonisera och omänskliggöra en meningsmotståndare.

Hon avslutar med att ”vissa tycker att det är mycket viktigare att upprätthålla sin maktposition och trycka ner kvinnor än att vara en bra människa”. Hon tycks ha en disneyfierad syn på moral, där alla män tänker att ”idag skall jag vara så ond som möjligt och trycka ner kvinnor så långt min makt sträcker sig” följt av ett dovt skratt sett ur ovanifrån-vinkel. En rimligare tolkning är att de inte delar hennes utgångspunkter, och därför har en annan förståelse för tillvaron.

Feminismen som rörelse

Jaylazkar skriver om sitt liv i samhället.

Hon säger att hon inte är någon individ, och ömsom att hon ”är en rörelse”, ömsom att hon är ”en del av en rörelse”. Att vara en rörelse, och att vara en del av en rörelse, är två lite olika saker. I vilket fall är hon utan tvivel en individ. Inte en isolerad ö fritt svävandes i vakuum — men alla människor har ett eget medvetande och en egen kropp. Det är vad det innebär att vara en individ.

Hon menar att kritiker angriper hennes intelligens och utseende, men att det är ”där det tar stopp för de som vill avfärda mig och kritisera mig”. Tja, vad sägs om till exempel det som skrivits på den här bloggen, eller Sara Schmenus inlägg om heterosexualitet?

Hon hävdar att kapitalismen försöker ”få oss att tro att allt handlar om nuet” så vi skall ”glömma bort his(/hers)toria”. Hittills har jag trott att ordet ”herstory” bara används som ett slags parodi på genustänkande. Det fungerar kanske inte så bra på svenska heller. Centralt för kapitalism är hur som helst (och som namnet antyder) kapital. Och ackumulerandet av kapital förutsätter att man tänker långsiktigt. Det var tvärtom Keynes som så berömt hävdade att ”på lång sikt är vi alla döda”.

Hon säger att hon är förankrad ”i en historia av kamp” om ”att krossa patriarkala kapitalismen”. Det har rentav varit ”många människor” innan henne ”som har fört exakt denna kamp”. Detta stämmer helt enkelt inte. Feminismen som rörelse kan spåras tillbaka till slutet av 1700-talet, men en feminism som talar om något i stil med Jaylazkars patriarkala kapitalism existerade inte förrän tidigast på 1950-talet.

Heterosexuell kärlek och psykisk ohälsa

Jaylazkar skriver om heterosexuell kärlek.

Hon hävdar att patriarkatet har ”programmerat” in i henne, att hon skall ”sträva efter heterokärlek”. Det är en uppfattning som saknar vetenskapligt stöd. I själva verket är sexuell läggning något medfött.

Hon påstår att idén om en drömman är idén om ”en förtryckare som är villig att förtrycka”. Nej, en drömman är någon man klickar med, någon man älskar, och som man kommer bra överens med i ömsesidigt samförstånd.

Hon säger att patriarkatet har lärt henne att denne man ”kan dyka upp när som helst”. Jo, den slutsatsen stämmer väl, såvida man inte lever under en sten. Strax över 50 % av alla människor är ju män. Det är ingen patriarkal konspiration utan en fråga om sannolikheter.

Hon berättar att hon i tonåren hatade sin kropp, för att hon ”visste” att det på grund av hennes utseende inte skulle ”bli någon heterokärlek”. Det är en tragisk inställning, för romantisk kärlek har att göra med så mycket mer än bara utseendet. F.ö. såg hon ju ut så här förr.

Hon berättar att hon självskadade, men sedan var ”tvungen att skärpa till” sig och bli ”en riktigt respektabel kvinna”. Nja, men självskadebeteende behöver behandlas.

Hon säger att hon ”egentligen” inte är ”en kvinna” utan ”en människa”. Är inte kvinnor människor? Kvinnoförnedrande. Hon skriver också att hon ”tvingas bli något” hon ”hatar”. Livet måste bli svårt om man går runt och hatar både män och kvinnor.

Hon menar att heterokärlek är ”ett hot” mot henne, som hon ”ständigt” måste ”försöka stå emot och parera”. Det är tragiskt att se kärlek som ett hot, och att hon motarbetar istället för att bejaka (eller i alla fall acceptera) sin sexualitet. Det är klart att man mår dåligt med sådana tankemönster.

Feminism och kvinnor som tar plats

Fanny skriver om kvinnor som tar plats.

Hon säger att hennes ”begränsade erfarenhet” av att ta plats, är att det är ”jävligt mycket lättare sagt än gjort” i organisationer ”som domineras av män”. Kanske är hon bara inte en socialt dominant person? Att, utifrån begränsad erfarenhet och anekdotiska upplevelser, generalisera om hur män i allmänhet förtrycker kvinnor är inte trovärdigt.

Hon menar att när ”enskilda kvinnor tar plats”, behöver det ”inte alls vara et [sic] hot mot patriarkatet”. Om kvinnor inte tar plats är det patriarkatets fel, och om de gör det är det inte ett hot mot patriarkatet. Ett tydligt exempel på postmodernt ovetenskapligt tänkande: både x och motsatsen till x visar att man har rätt. Det finns inga omständigheter eller fakta som skulle kunna tyda på att ens teori är felaktig.

Hon skriver att det ger fördelar att ”spela med på männens villkor”, för att det orsakar ”splittring” mellan kvinnor, vilket ”ofta är den enda synliga vägen” för kvinnor att ”förbättra sin livssituation”. Källa saknas.

Hon hävdar att det är omöjligt för kvinnor ”att förena sig och ställa krav på att få en förbättrad situation generellt”. Källa saknas.

Hon påstår att det inte finns något ”mer skrämmande för patriarkatet än kvinnor som förenar sig, står upp för varandra, vägrar offra varandra…”. Men de flesta människor tycks inte vara särskilt rädda för att kvinnor förenar sig. Kvinnor har liksom män full föreningsfrihet, och jämställdhet är en allmänt accepterad värdering. En rimligare förklaring är att folk blir ”skrämda” (egentligen moraliskt motvilliga) av henne, för att hon hatar män, uttalar sig negativt om grundläggande rättigheter, föraktar funktionshindrade och önskar blodig revolution.

Feminism och barnafödande

Fanny skriver om barnafödande.

Hon ogillar när folk tänker att det är ”‘naturligt’ att det finns risker förknippade med barnafödande, och därför bara accepterar dem”. Oklart vilka risker hon menar. Att födande är förknippat med risker över huvud taget är inget man kan förändra.

Hon menar att det ”bara är ett argument när det gäller risker som drabbar främst kvinnor”. Nej, det är alls inget argument, utan ett påpekande av fakta. När man gör något, får man acceptera de av naturen beredda risker det innebär. Oavsett kön.

Hon vill inte föda barn i en värld där hon ”förväntas vara hemma från jobbat längre än min partner”. Men att jobba var väl löneslaveri, och det skall du väl inte förväntas ägna dig åt?

Hon vill inte heller föda barn i en värld där reproduktion anses vara hennes ”skyldighet och mening i livet”. Då borde det väl gå utmärkt att skaffa barn, eftersom ytterst få människor anser det.

Hon talar om ”att gå i barnfödarstrejk”. Att strejka innebär allmänt att man slutar göra något. Inte att låta bli att göra något man aldrig tidigare gjort. Det är lika meningslöst som om jag skulle månlandningsstrejka, för att jag aldrig varit på månen och inte tänker åka dit heller, och tro att det var något slags relevant ställningstagande.

Hon skriver att tills ”samhället slutar avkräva att min kropp ska användas till något mer än mina egna syften, kommer strejken fortgå”. Ja, folk skaffar i största allmänhet barn för att de vill det, och låter bli om de vill annorlunda. Det är väl bra om Fanny också tänker så.

Hon menar att det inte är ”ett fritt val” att ”skaffa barn i detta samhälle”, utan ett ”resultat av ideologiskt tvång”. Nej, det är helt enkelt sakligt felaktigt, och även ett motsägelsefullt resonemang. Å ena sidan är det inte ett fritt val, å andra sidan väljer hon att låta bli.

Patriarkatet, ignorans och illvilja

Jaylazkar skriver om patriarkatet.

Hon hittar på något som hon i orwellisk anda kallar för ”manspeak”, och som är ”ett sätt att tala som grundar sig i känslokalla redogöranden”. Det handlar alltså om att tala, inte ur emotionell uppgivenhet, utan som man har förstånd till. Att hävda att detta är något karakteristiskt för män är kvinnoförnedrande.

Hon talar om ”det känslofulla kvinnliga språket” som ”grundar sig i känslor” och ”kretsar kring känslor” och ”används för att kommunicera känslor”. För att kvinnor har svallande känslor, men är till skillnad från män oförmögna till saklighet? Ett kvinnoförnedrande tänkesätt.

Hon hävdar att män inte ägnar sig ”åt att känna känslor”, och särskilt inte åt känslor som ”kan påminna om smärta”. Det är ett förbluffande ignorant uttalande. Jag skulle länka en vetenskaplig källa som belägger att män har ett känsloliv och kan känna smärta — om det inte så tydligt förolämpade läsarens intelligens.

Hon menar att hela samhället är byggt på ”att män ska känna så pass lite smärta som möjligt”. Källa saknas.

Hon talar om en ”högavancerad feministisk strategi” som inte ”nån jävla vanlig random så kallad feministisk man” bör ägna sig åt. Den reserveras för män som ”gråtit floder över hur vidriga de är”. Tillämpar hon också ett intersektionellt perspektiv här? Som vit förtrycker hon (enligt sitt eget synsätt) icke-vita. Betyder det att hon gråtit floder över vilken vidrig rasist hon är — eller ägnar hon sig inte åt att känna känslor?

Hon avslutar med att det är ”förjävla sorgligt att leva i detta samhälle”. Hennes fantasier om det verkar i alla fall djupt sorgliga.

Om mäns jävla utlösningar (2)

Fanny skriver åter om mäns jävla utlösningar.

Hon får respons från ”just män” — ”vem kunde ana”. Tja, när man skriver om mäns utlösninar, är det väl sannolikt männen själva som lär kommentera det?

Hon säger att det känns som att män ”inte vill engagera sig i något” om det inte leder ”till total jävla perfektion”. En rimligare anledning till att män påpekar att hon aldrig lär uppleva ett (i sina egna ögon) perfekt samhälle, är att hon klagar över så många, och ibland för de flesta rent triviala, saker. Finns det några realistiska omständigheter under vilka hon skulle bli någorlunda nöjd med, om inte hela samhället, så i varje fall med sitt liv i det? Om svaret är nej, beror kanske andras påpekanden — rätt eller fel — på det.

Hon hävdar att män inte brukar ”vara så bra på att förbättra för kvinnor”, så om de inte vill kämpa mot patriarkatet ”förvånar” det ”väl inte egentligen”. Tidigare har hon hävdat att hon ogillar härskartekniker. Hur går det ihop?

Hon skriver att poängen med avbrutet samlag är att ”det finns en massa saker män kan göra för att skydda kvinnan som de tyvärr i nuläget inte alltid gör”. Som om kvinnan vore ett objekt att skydda, och inte ett subjekt med eget ansvar? I allmänhet kommer bägge parter gemensamt överens om sådant som preventivmedel och vad sexlivet skall innehålla och inte. Det är bägges ansvar att skydda sig mot oönskad graviditet, men kanske framför allt kvinnans, för att det är hon som måste ta de största konsekvenserna, och hon som har beslutsrätt över huruvida hon skall abortera eller behålla barnet.

Hon undrar varför det sällan lyfts fram att inte p-piller är helt säkra lösningar. Den enkla förklaringen är vetenskap. P-piller är en så gott som helt säker lösning. Skyddet är nästan lika säkert som sterilisering, mer än 99 %. Vid avbrutet samlag är skyddet däremot lågt. (Källa: Netdoktor.se) Kanske borde Fanny själv ta större ansvar för sina kunskaper om preventivmedel?

(Se det första inlägget här.)

Objektifiering och revolutionär kamp

Jaylazkar skriver om objektifiering.

Hon säger att hon vill undvika att ”älska sin kropp”, för att det betyder att hon måste förhålla sig till sin ”kropp som ett objekt”. Men om även kärleken är objektifierande, kanske inte objektifiering är så hemskt trots allt?

Hon konstaterar att hon vill ”vara sin kropp”, vara ”en helhet”, istället för en ”fragmenterad spelpjäs i [den] patriarkala kapitalismens spel”. Dualismen (eller själ-kropp-problemet) är knappast en kapitalistisk skapelse. Den går tillbaka till antiken, och via René Descartes fram till vår egen tid. Vissa människor har svårt att betrakta sin kropp som en integrerad del av deras jaguppfattning, men att det skulle bero på patriarkal kapitalism är en för mig ny tankegång. Vilka studier pekar på det? (Retorisk fråga, förstås.)

Hon menar att hon aldrig kommer ”kunna vara fri från att tvingas objektifiera mig själv och andra” förrän den ”patriarkala kapitalismen” är krossad. En av livets många tumregler är måhända: om du tror att du inte kan åstadkomma en inre förändring hos dig själv förrän samhället störtats genom revolution, är det förmodligen så att du skyller ifrån dig istället för att hantera problemet.

Hon skriver att vi kan ”uppgradera våra objekt”, d.v.s. våra kroppar, genom att ”underhålla objektet” med ”typ nyttig mat” och ”typ motion”. Inte är det väl patriarkatets eller kapitalismens fel att våra kroppar mår bra av sådant som nyttig mat och motion?

Hon säger att hon försöker ”träna uthållighet och styrka”, att hon motionerar och lär sig ”att slåss”, som en strategi för att inte objektifiera sig själv. Men det tycks gå emot hennes tidigare position, där sådan aktivitet var ett patriarkalt kapitalistiskt sätt att uppgradera sitt objekt.

Hon menar att hon försöker se sig själv ”som en resurs”, för ”om hela jag är ett vapen” så är hon ”inte längre ett objekt”. Resurser och vapen är per definition objekt.

Hon avslutar med att så länge hon är ”ett vapen i den kommande revolutionen”, är hon ”en människa i kamp mot det postpatriarkala kommunistiska samhället”. Jag antar att hon menar tvärtom, att hon är i kamp för det postpatriarkala kommunistiska samhället.