Att inte vilja delta i systraskapet

Fanny skriver om systraskapet.

Hon blir ibland ”gruvligt irriterad” över kvinnor som ”minsann inte vill ha/delta i något systraskap”. Varför då? De reagerar, såvitt jag noterat, mot att på grund av sitt kön bli automatiskt ansluten till en ideologisk gemenskap. Till och med Jehovas vittnen knackar åtminstone dörr och får en bekräftelse, innan de ansluter någon i sin kamp att rädda själar inför domedagen. När det gäller ideologiska och/eller politiska övertygelser vill vi själva bestämma vad vi skall anse, och till vilka grupper (om några) vi skall ansluta oss. Att bara utgå från att någon på grund av sitt kön vill delta i en gemenskap, är att ta sig tolkningsföreträde framför dem.

Hon säger att feminism ”handlar om kvinnors rätt i samhället”. Visst. Det handlar också om många fler saker. De kvinnor som inte vill inkluderas i en radikalfeministisk könsgemenskap, kanske har andra skäl för det än att ogilla kvinnors rättigheter. Vilka då? Tja. De må ju vara liberaler eller tillhöra högern, eller bara den icke-aktoritära vänstern. De kan ha läst rasistiska/sexistiska uttalanden om bl.a. vita män och känt ett avstånd. De kanske inte delar det postmodernistiska ramverkets teorimodeller. Eller så bär de på någon annan av ett stort antal egenheter, som kan göra att den radikalfeministiska rörelsen känns främmande. Kom ihåg att när du får höra att ”feminismen handlar om x”, bortser man från resten av alfabetet som feminismen också handlar om.

Hon påpekar att ”även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet vinner fördelar av feministisk kamp”. Men vad som är och inte är fördelar, tolkas här utifrån ideologiska grundpremisser — samma premisser som dessa kvinnor ofta inte delar. De kvinnor som tänker annorlunda, ser andra fördelar. Ibland är det kanske fördelar som en radikalfeminist skulle betrakta som förtryck. Det är en fråga om olika perspektiv. Fanny nämner t.ex. rösträtt som en feministisk fråga, men det var även en liberal fråga, och något man som liberal kan försvara utan att vara feminist. Det var inte feminister utan liberaler som kämpade för grundläggande yttrandefrihet, en frihet hon omfattas av trots att hon ser den som ‘ett ointressant ställningstagande‘. Perspektiv, således.

Feminism handlar om många saker

Har feminismen gått för långt?

Det frågade Belina Olsson i sitt tvprogram i förra veckan, och många visste redan där vad de skulle tycka om både programmet och om Belinda som person. Trots att hon själv svarar nej på sin egen fråga, ansågs det djupt oanständigt och ohederligt att över huvud taget ställa den. Ingen seriös människa skulle ifrågasätta den feministiska rörelsen. Ingen seriös människa kan undra om kampen för jämställdhet gått för långt.

Jag känner förstås igen den här typen av retorik från min egen nyliberala sfär. De som ifrågasätter nattväktarstaten (idén om en stat som endast består av polis, domstolar och försvarsmakt) får ibland möta samma slags attityd. ”Kan kampen för frihet gå för långt?” Och så stämplas de som förespråkare av slaveri, på samma sätt som feminismens kritiker ofta stämplas som kvinnohatare.

Sådan här retorik speglar bara ens egen oförmåga att inse något egentligen ganska självklart: att ideologier omfattar en stor mängd övertygelser, och att kritik mot en av dem inte behöver innebära kritik mot samtliga. Vi borde undersöka vad det är som avses med att feminismen skulle ha gått för långt, för i regel är det inte alla feministiska idéer och utgångspunkter som ifrågasätts.

Känner ni igen det här: någon kritiserar feminismen på grund av x, och får till svar att feminism faktiskt handlar om y. Jag upplever att identitetspolitik bäst karakteriseras med en replik ur Goethes Faust: Wie einer ist, so ist sein Gott. Som någon är, sådan är hans Gud. Feminismen får en tendens att handla om vad man själv tycker är viktigast eller mest centralt, när den i själva verket handlar om summan av vad alla feminister tycker.

Det är inte så enkelt att feminism är den enda ideologi som förespråkar jämställdhet, att den driver jämställdhet som enda fråga utifrån dess enda definition, och att kritiker därför måste vilja se kvinnor förtryckas.

Feminismen är intimt förknippad med marxistisk och postmodernistisk kunskapsteori, med strukturell analys, och med en maktteori som grundas i kollektiva kategorier. Den är också förknippad med krav på vittgående statlig inblandning i marknad och privatliv för att nivellera könsskillnader (eller i de mest radikala fall med feministisk revolution). Och med företeelser som hendagis, manshat, aggressiv retorik, eller en konstruktivistisk syn på kön som delvis strider mot vetenskaplig forskning. Med mycket mera.

Feminism får ofta handla om allt annat än vad den för tillfället kritiseras för. Det är förbluffande hur få replikskiften som behövs, för att invändningen ”jag håller inte med om Foucaults maktanalys” kan leda till svaret att man (säg) ursäktar våldtäkter eller tycker det är okej med trafficking. Som om man var tvungen att acceptera maktanalysen eller patriarkatets existens för att kunna vara mot våldtäkt och slaveri. Som om ingen var emot sådant innan det 1970-tal när de flesta av dessa teorier skapades.

Feminismen handlar inte bara om y. Den handlar om en stor mängd sakfrågor, rymmer en mångfald av värderingar och utgår från en eller ett par ideologiska förklaringsmodeller. Därför är inte kritik mot feminism synonymt med motstånd mot jämställdhet eller förespråkande av förtryck (två begrepp som kan förstås på många olika sätt, varav det feministiska är ett av dem). Precis på samma sätt som kritik mot nattväktarstaten inte är synonymt med försvar av slaveri.