Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Ur konsthistorien #4

Det sägs att det sanna är det sköna. Gustave Courbet höll det i alla fall för sitt måtto, och det löper som en röd tråd genom hans måleri. Inte minst lyser det tydligt igenom i hans mest provokativa målning — Världens ursprung från 1866.

Fittan tycks ofta spela en central roll i det feministiska bildspråket. Och Courbets fitta — som förmodligen tillhörde Joanna Hiffernan, älskarinna till  James Whistler — är inte idealiserad. Den återges skenbart spontant och betraktaren ställs direkt inför fullbordat faktum: en fitta, det är allt. Inga allegoriska referenser, ingen historisk berättelse, inget som vi är vana att se i äldre måleri och som brukade användas för att ursäkta nakenhet. Bara en fitta som provokativt utmanar sin betraktare. Titta då. Det är så här de ser ut.

Jag vill nu inte gå så långt som att kalla Courbets målning feministisk.

Den var ett beställningsverk för en turkisk diplomat, och denne hängde duken i sitt badrum bakom ett draperi. Vi kan tänka oss till vilket syfte. Visst är det väl en typ av bild vi idag skulle kalla pornografisk? Kanske inte utan att associera till det glada 70-talet, men ändå. Bara en närbild på ett könsorgan, vulgärt enligt alla samtida måttstockar. Den manliga blicken, bara en del av en kropp, och så vidare.

Tja, avgör själv. Det är en fråga om perspektiv; målningen kan tolkas på olika sätt. Själv fascineras jag av konsthistorien som spegel mot den mänskliga naturens tidlösa drivkrafter. Kanske blev du förvånad, om du visste hur många av de stora konstnärerna som skapat ren pornografi.