Fanny skriver om systraskap.
Hon berättar att hon sett spelfilmen Marie Antoinette, och konstaterar att Marie trots sin privilegierade position blev ”förtryckt som kvinna” för att hon ”giftes bort som en del i en politisk allians” och hade ”stor press på sig att föda barn”. Jag förstår inte alls hur hon kan dra den slutsatsen. Monarki baseras på ärftlig tronföljd, och det betyder att alla tronarvingar utsätts för sådan press oavsett kön. Marie Antoinette blev i så fall förtryckt som kejsarbarn, snarare än på grund av sitt kön. För övrigt upplever jag att även den feministiska rörelsen sätter press på sina egna utifrån ett allianstänkande, men det är förstås på en långt mer beskedlig nivå.
Hon tror att man kan ”tala om en gemenskap baserad på kön”, under förutsättning att vi ser och hanterar ”det som skiljer våra positioner åt”. För mig känns det lite som när jag var i tonåren och sökte gemenskap hos folk som också lyssnade på metal. Jag tror det är en del av mognadsprocessen att man (åtminstone i stor utsträckning) slutar söka gemenskap utifrån identitet, och lär sig att umgås med olika slags människor. I varje fall baserar jag hellre gemenskap i hur väl vi passar ihop och vad vi kan ha för utbyte av varandra, snarare än i medfödda egenskaper eller att vi blir förtryckta på samma sätt. Positioner behöver inte ses och hanteras. De är fullständigt oviktiga inom en gemenskap.
Hon säger att det är systraskapet och behovet av att se till position som gör ”feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp”. Det förklarar väl varför hon inte drar sig för att tala nedsättande om vita män. Den rasismen har ju inte mycket med systraskap att göra.
Tenebrism 