Det irrelevanta perspektivet

Knappast något är väl en så effektiv inkörsport till självrättfärdigande dumdryghet, som det intersektionella perspektivet.

Det råder ofta allmän konsensus i samhället om att vissa egenskaper är särskilt positiva eller önskvärda. Åter andra egenskaper betecknas som särskilt positiva eller önskvärda av det intersektionella perspektivets uttolkare, trots att det inte behöver återspeglas i allmän konsensus.

De som besitter en eller flera av dessa egenskaper betraktas som privilegierade, ett begrepp som tidigare endast åsyftat lagstadgade befogenheter utövade av t.ex. polis och militär (och längre bak i tiden av adeln och kyrkan). Att inneha ett privilegium betyder nu inte bara att man i vissa situationer drar vissa fördelar, utan tolkas också som att man begår ett aktivt förtryck mot sina medmänniskor.

Att inneha vissa egenskaper innebär i sig självt att man begår orätt mot andra människor. Den mest vanliga katalogen av sådana egenskaper radar upp: man, vit hudfärg, heterosexuell och avsaknad av funktionshinder. Men det kan röra sig om vilka egenskaper som helst, både medfödda och förvärvade, från metabolism till utbildningsnivå. Det är egentligen bara fantasin som sätter gränser.

Häromdagen började hashtaggen #smalaförtrycker spridas på Twitter. Eftersom det anses allmänt fördelaktigt att vara smal, drar man slutsatsen att smala förtycker de som inte är smala. Och de som protesterar gör det såklart för att de vill behålla sina smalhetsprivilegier, och inte för att de t.ex. ogillar nervärdering på grund av vikt/utseende, eller för att de är oeniga med privilegie- och förtryckartänket.

Invändningar möter alltid samma slags motreaktioner: cry me a river, check your privilegie, men buhu vad ditt privilegierade liv måste vara svårt, HÅLL KÄFTEN, och så vidare. I sista hand anses var och en förtryckare som förnekar sitt förtryck, d.v.s. inte håller med om allt som den radikalfeministiska rörelsen råkar hävda. Att inte hålla med är inte bara att tänka annorlunda, utan att i sig förtrycka människor.

Ni känner kanske till reductio ad absurdum. Det är ett retoriskt grepp som använts sedan Aristoteles dagar, och som går ut på att dra ett resonemang till sin logiska slutpunkt. Det intersektionella perspektivets logiska slutpunkt är såklart att alla förtrycker alla. Ett strukturellt Leviathan, för att tala med Hobbes, där alla både innehar och saknar olika privilegierade egenskaper.

Debatterna tycks onekligen också röra sig mot denna logiska slutpunkt, vilket torde göra dem slutgiltigt irrelevanta. Det som förklarar allt förklarar inget. Någon möjlighet att komma ifrån existensen av allmänt föredragna egenskaper finns naturligtvis inte heller. Vi är evigt fast i en alla-mot-alla-situation där vi säger åt varandra att HÅLLA KÄFTEN p.g.a. äckligt förtryck, om och om igen, tills solen slukar vår planet och stjärnorna på himlen flyr.

Eller så är det fråga om en debattfluga som håller i sig några år för att sedan försvinna, tyngd av sin egen inneboende dumdryghet. Välj själva.

Annonser

Lattepappor förtrycker inte heller

Fanny skriver att lattepappor förtrycker.

Hon säger att lattepappan ”får stå modell för den feministiska, kuvade mannen”, och det stämmer absolut att sådana idéer existerar. Jag håller inte med. Man är inte kuvad för att man tar ut föräldraledighet och tar hand om sina barn (eller för att man också dricker latte — om man nu infriar den stereotypen). Det är ett privilegium att kunna göra det. Inte ett privilegium i postmodernistisk betydelse, utan i gängse betydelse, för att det möjliggjorts genom positiv särlagstiftning.

Hon konstaterar att många av dessa män hon träffat, mest verkat ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar”. Å andra sidan har hon många gånger ondgjort sig över män som tar initiativ, och avfärdar i allmänhet invändningar om eget ansvar som ett borgerligt och privilegierat påfund. Det går dessvärre inte att både äta kakan och ha den kvar.

Hon karakteriserar lattepappan som mannen som ”mest agerar som en oformlig klump”. Om det verkligen är så han beter sig, kanske det stämmer att han är kuvad? Men att lattepappor skulle vara oformliga klumpar är inget som stämmer överens med min erfarenhet, för att vända anekdot mot anekdot, och det framstår som en smula inskränkt att dra alla lattepappor över samma kam på det sättet. Särskilt när man samtidigt är precis lika skeptisk gentemot män som är initiativrika och tror på individens eget ansvar.

Hon säger att det i många fall är ”bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls” än att ha en närvarande pappa. Tja, hon har ju redan konstaterat att feminism handlar om att förstöra kärlekslivet, och då borde den väl också handla om att förstöra familjerelationer. Jag tycker sådant här prat är oerhört osympatiskt. Det finns onekligen föräldrar som behandlar sina barn så illa att all kontakt blir nedbrytande, men det är ett stort undantag från det normala, och det är inte något som du eller jag skall sitta bakom våra datorskärmar och avgöra för andra.

Privilegierat hat och revolution

Jaylazkar skriver om förtryck och ansvar.

Hon menar att ”hela detta skitsamhälle är uppbyggt på att vi ska delas in i olika grupperingar som ska ordnas hierarkiskt”, där alla lägre grupper förtrycks av de högre och omvänt. Mitt intryck är att det är privilegieteorin och inte samhället som är uppbyggd på denna polarisering. Det verkar vara ett förtryck som inte upplevs av personer som 1) inte studerat dessa postmoderna teorier eller 2) studerat dem utan att hålla med. Det tyder på att det rör sig om en ideologisk övertygelse livnärd av brist på verklighetsförankring och kognitiv bias.

Hon skriver att förtryckare är den som ”internaliserat en form av grupptillhörighet”. Det skulle betyda att förtryck bottnar i en inre bekännelse som inte utan vidare kan bedömas utåt. Att man ser ut eller beter sig på ett visst sätt, betyder ju inte nödvändigtvis att man internaliserat detta i relation till en viss grupp. Även om jag är fundamentalt oenig med idén, ser jag den ändå som ett steg framåt. Den skulle nämligen tvinga oss att lägga band på tendensen att svepande fördöma hela grupper av människor.

Hon säger att förtryckare (d.v.s. alla människor) har ”ett ansvar att sluta förneka” sitt förtryck. Jag tror man bör vara tillräckligt ödmjuk inför sin ideologi, att man inte kräver att andra människor skall dela den. Man kan argumentera för den, och kanske lyckas man övertyga en och annan, men det finns inget ansvar att hålla med vare sig man är övertygad eller ej.

Hon påstår att den som erkänner sitt förtryck är ”en rimlig förtryckare”. Finns det alltså ett förtryck som är rimligt? Är inte förtryck per definition en orimlighet?

Hon hävdar att man kan känna smärta inför sitt eget förtryck, men att den aldrig kan ”mäta sig med det” som de förtryckta ”tvingas utstå”. Jag tror att det, i alla fall på det stora hela, förhåller sig omvänt. Det är ett imaginärt förtryck som människor endast upplever om de accepterat en ideologi som postulerar dess existens. Då blir det också centralt att acceptera att man bär på en ursprunglig synd — t.ex. genom en viss hudfärg, könstillhörighet eller sexuell läggning — som bör motarbetas. På omvänt sätt upplevs det ofta som logiskt att uttrycka sig hatiskt mot andra som bär på samma slags ursprungliga synd.

Hon skriver att revolutionär kamp inte bara handlar om ”att ordna demonstrationer, studiecirklar eller [att] läsa vissa böcker och tidskrifter”. Nej, det handlar nog faktiskt om helt andra saker, och det känns inte klokt att ge exempel. Att öppet planera högförräderi är kriminellt och ett ärende för säkerhetspolisen.

Hon menar att män som vägrar erkänna sitt eget förtryck ”inte på något vis” skall ”ha någon som helst plats alls i en revolutionär rörelse”. Då är det kanske en klok vägran. Att umgås i brottsliga kretsar för sällan med sig något gott, och att försöka utföra revolution leder till fängelse i mellan 4 och 10 år. I och för sig skulle jag bli oerhört förvånad om några arga bloggare gick från att skriva om kamp på nätet till att försöka störta staten i praktiken, men ändå.

Bland kukar och fittor

Lady Dahmer skriver om könsorgan.

Hon hävdar att ”när man tillhör en underordnad grupp” ser man inte vissa saker, och då ”slår man det ifrån sig”. Jag tror att man undgår att se vissa saker oavsett vilken grupp man tillhör. Var jag brandman skulle jag ofta se bränder, men istället ser jag knappast en enda. Ändå existerar bränder, tydligen i tillräcklig utsträckning för att motivera brandstationer här och var. Därför är det viktigt att inte basera sina idéer på anekdotisk erfarenhet, utan (när tillämpligt) på forskning och statistik.

Hon skriver att hon hatar kukar för att de är ”en symbol för patriarkatet” och för ”förtryck” och ”makt”; den är ”hotfull”, den ”skrämmer”, ”våldför sig”, ”våldtar”, ”tränger in”, ”förstör” — och ”sitter oftast på män”. Sexism.

Hon reflekterar över att det inte bara är män som har kukar, trots allt, utan även vissa kvinnor. Och hon frågar sig: ”Hatar jag deras kukar?” Jag undrar: ”Är det på något sätt en trängande fråga?” Såvida man inte står i begrepp att ha sex med en sådan kvinna tycks det mig ganska meningslöst att fundera över hur man känner inför hennes genitalier. Det är viktigt att vi respekterar andra människor, och att vi inte betraktar transpersoner som mindre värda. Vi behöver inte hysa någon personlig uppskattning för deras könsorgan.

Hon säger att fittan bl.a. har ”låsts in”. Om hon tänker på kyskhetsbälten är de i princip en modern myt, populariserad genom sagan om Robin Hood. Kyskhetsbältet uppfanns visserligen under renässansen på 1500-talet, men det finns såvitt jag känner till inga bevis för att de någonsin burits av kvinnor. Om de har det, rör det sig om ytterst enstaka fall. Idag bärs däremot kyskhetsbälten av framförallt män, som del av en sexuell lek eller livsstil. I övrigt skriver hon att fittan historiskt har ”könsstympats, setts som oren, våldtagits, gömts undan och skambelagts”, och det är ju tyvärr helt sant.

Hon skriver att ”genom att göra fittan till symbol för feminismen och kvinnoförtrycket så osynliggör och exkluderar vi alla kvinnor som inte har fittor”. Är det en relevant fråga? Har kvinnor med kuk protesterat eller känt sig uteslutna? Är det alls viktigt att vi identifierar oss samhälleligt och politiskt genom våra fittor och kukar? För att parafrasera en vanlig feministisk fras skall vi väl inte ses som män och kvinnor, utan som människor.

Hon blir ”så jävla ledsen” när hon tänker på alla kvinnor hon sårar genom att ”prata om kön på det här sättet”. Vilka alla kvinnor? Antalet kvinnor med kuk i Sverige är försvinnande litet, och än färre av dem följer din blogg. Att de är så få gör det svårare för dem att vinna större synlighet och acceptans i samhället, men jag tror också att de är lika förmögna till nyanserat tänkande som andra människor. De som befinner sig utanför postmoderna privilegieteorier såras inte av att en bloggare tänker sig kvinnor som någon med fitta.

Att anklagas för att förtrycka

Moralfjant ger oss råd kring hur vi skall reagera.

Hon råder oss närmare bestämt hur vi skall reagera när vi blir anklagade för att förtrycka. Jag har några mer eller mindre stora invändningar mot hennes synsätt. Jag ställer väl upp dem som hon gjort i sitt inlägg.

Positioner är irrelevanta
Det spelar ingen roll vilken feministisk privilegiekategori du eller jag kan tillskrivas när vi uttalar oss i sak. Jag är inte oenig med idén att vår bakgrund påverkar hur vi tänker, men den påverkar inte huruvida det vi säger är rimligt eller orimligt; korrekt eller felaktigt. Det var därför den här bloggen till en början skrevs anonymt. Det skulle inte vara möjligt att invända ”äh, så säger bara någon med vit hudfärg”, och man skulle tvingas ta hänsyn till vad som faktiskt sägs istället. Idén att vi bara kan tänka tankar utifrån utvalda privilegiekategorier är både märklig och uppenbart felaktig. Försök att tillämpa den på Torgny Segerstedt, för att ta ett övertydligt exempel.

Feminister följer inte dessa råd
Jo, det är klart. Det är en alltför bred generalisering. Men det relativa fåtal feminister jag diskuterat med har varit på defensiven när jag anklagat dem för förtryck, även när de inte känt till min identitet (och därför inte heller min position). Jag har kritiserat feminister för att uttala sig rasistiskt när de talar nervärderande om vita p.g.a. deras hudfärg, och sexistiskt när de talar nervärderande om män p.g.a. deras könstillhörighet. Detta är flagrant rasism resp. sexism, och den ursäktas inte av idén att uppåtsparkar är okej. Att det rör sig om att sparka uppåt är f.ö. också en ideologisk och högst diskutabel utgångspunkt.

Ifrågasätt anklagelser du inte förstår
Man bör inte alls acceptera sin skuld till något utan att ens förstå varför man anklagas. Att anklagas för rasism eller sexism är en anklagelse som varje annan: man måste förklara vad man grundar det i, och försöka nå en gemensam förståelse. Ett ”jag ber om ursäkt om du tog illa upp” är väl oftast på sin plats, men kan man inte förstå varför man anklagas, eller om man förstår men inte håller med, bör man inte bekänna skuld. Inte minst för att rasist och sexist ingår i ett standardiserat urval av pejorativa tillmälen som folk ofta riktar mot allt och alla de inte håller med.

Ett privilegierat nonsens

Moralfjant skriver om privilegier.

Hon publicerar en lista över feministiska privilegiekategorier: hudfärg, kön, sexuell läggning, religiös tro, ålder, ekonomi, utseende, funktionsnedsättning och hälsa. Men vi bedöms också utifrån utbildning, skrivkunnighet, social kompetens, humor, titlar, nätverk, klädstil, hygien, kroppsmodifieringar som tatueringar och piercings, bil, bostad, politiska övertygelser, intressen, musiksmak, hur beresta vi är, och en oöverskådlig mängd andra saker. Jag betraktar det som meningslöst att tänka i termer av privilegiekategorier. Jag ifrågasätter också att man skulle vara privilegierad eller ha makt över andra, bara för att man motsvarar eller trumfar det normala i många av dessa kategorier.

Hon hävdar att om du inte är medveten om dina privilegier, så är du ”delaktig i att förtrycket upprätthålls”. För mig låter det som idén att spädbarn kommer till helvetet när de dör för att de inte läst Bibeln. Hur kan man förtrycka andra människor endast genom att sakna en viss kunskap? Betyder det att alla förtryckte alla innan dessa privilegieteorier formulerades på 1980-talet? Och varför är man per automatik en förtryckare om man är medveten om teorierna men inte håller med? Det tycks mig vådligt att stämpla alla oliktänkande som förtryckare, till synes omedveten om att det här är ett ideologiskt perspektiv och inte någon sorts oomtvistad vetenskaplig sanning.

Är det möjligt att passa in i samhället?

Fanny skriver om att passa in.

Hon hävdar att ”vi lever i ett hänsynslöst, kapitalistiskt samhälle där människor inte är mer än varor”. För att vara ett kategoriskt påstående ter det sig väldigt främmande för mig. Jag vet inte om jag någonsin har träffat en människa som ser sig själv eller andra på det sättet. Säker på att detta är ett utbrett fenomen? På vilka grunder?

Hon skriver att det är ”en utopi” att passa in i samhället; ingen passar in ”helt och fullt” för ingen ”får lov att vara hela sig själv”. Det är ”garanterat inte någon smärtfri process för någon”. Här uttalar hon sig också väldigt kategoriskt. Hur kan hon veta att det inte finns människor som passar in i samhället? Att ingen kan vara helt och hållet sig själv? Och hur kan hon garantera att alla enskilda personer går igenom en smärtsam process för att passa in? Hon tar sig tolkningsföreträde över miljoner människors inre känsloliv. Kanske vore det rimligt att uttrycka sig lite försiktigt?

Hon menar att ”privilegierade människor kan ofta slippa undan stora delar av denna anpassning”. Det vill säga nästan alla? Alla män, alla med vit hudfärg, alla som befinner sig i åldern 20-65, alla som saknar ett funktionshinder, alla som är heterosexuella. Jag tror det täcker in hela den inlärda ramsan om vilka som är privilegierade i samhället. Nästan alla människor ingår i flera av dessa kategorier, och lika många kan alltså ”ofta slippa undan stora delar” av den anpassning det kräver att passa in i samhället.

Hon ogillar ”när det målas upp någon slags klyfta mellan… människor som samhället sägs vara” anpassat för. Men det är ju det som är grundbulten i hennes egna idéer! Att samhället är anpassat för män, och att det därför finns en klyfta mellan män och kvinnor i samhället. Här förnekar hon implicit patriarkatets existens.

Hon påstår att ”idén om att vissa skulle klara sig galant i detta samhälle är helt enkelt inte sann”. Ännu ett extraordinärt kategoriskt påstående om miljoner människors livssituation. Källa?