Hat gör oss till sämre människor

Fanny skriver om hur manshat bör hanteras.

Hon skriver att manshat är ”ett negativt fenomen” för att det ”är en känsla som är väldigt smärtsam att bära”. Det negativa med att hata hela folkgrupper är alltså inte att det drabbar de hatade, utan att det tär på den som hatar. Tja, vad svarar man på det?

Hon menar att manshat samtidigt är ”ett viktigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva”. Nej, det är det inte. Om du någonsin kontaktar en psykolog eller psykoterapeut med självhatsproblem, och denne råder dig att vända hatet utåt istället — kräv pengarna tillbaka. Det fungerar inte så, och det går emot vad som precis hävdats — att hat är smärtsamt att bära.

Hon skriver att kvinnor har ”internaliserat skuld och skam över sig själva”. Nej, ”kvinnor” har inte gjort det. Vissa kvinnor har det. Det är lätt hänt, särskilt i situationer av emotionell utsatthet, och det är svårt att googla statistik på ”internalisering av skam och skuld”. Jag har också gjort det, men skrek aldrig ut för världen att alla äckliga fittluder borde utrotas (vilket på ett ungefär motsvarar vad Jaylazkar regelmässigt skriver om män på Twitter). Dels leder det bara till att man gräver ner sig ännu djupare i skiten, och dels skulle jag inte bete mig så även om det fick mig att må bättre för en kort stund.

Hon hävdar att ”kvinnor känner ofta hat mot sig själva”. Källa på det? Att man själv känt så eller rör sig i kretsar där detta är vanligt kan inte utsträckas till samhället i stort.

Hon säger att det ”är någonting bra” att ”istället vända det hatet mot män som grupp”. Jag rekommenderar evidensbaserad vård med en utbildad terapeut, istället för att gå med i en ideologisk gruppering som främjar hat. Om du faktiskt bär på självhat och vill hantera det på ett konstruktivt sätt d.v.s.

Hon ”tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat”. Nej. Hat mot hela grupper av människor, baserat endast i deras medfödda egenskaper, förtjänar ingen tolerans, ingen respekt, ingen ursäkt. Det är empatilöst och moraliskt lågtstående. Sådant som gör en till en i grunden sämre medmänniska.

Fanny Åströms förakt mot funktionshindrade

Fanny skriver om sitt förakt för funktionshindrade.

Hon skriver att hon ”tvivlar starkt” på att det existerar ett funktionshinder som gör att man inte kan ”förhålla sig till andra människor på ett rimligt vis”. När Fanny säger att hon ”tvivlar starkt” på något, innebär det oftast att hon inte vill läsa på för att upptäcka att hon har fel. Människor med Aspergers syndrom — det är huvudsakligen dem hon verkar åsyfta i sin text — har många gånger stora problem med social interaktion. Att ”tvivla starkt” på det är både ovetenskapligt och okänsligt.

Hon säger att de flesta hon träffat ”med liknande funktionshinder” har ”kunnat hantera det” och lyckats ”respektera människors gränser”. Det är djupt okänsligt att hävda att det skulle handla om respekt. Människor som har sociala svårigheter på grund av en autismspektrumstörning (eller ”liknande”) är inte respektlösa.

Hon ”tycker det är en märklig syn på sociala funktionshinder” att de skulle kunna göra någon oförmögen att ”förstå vad som är okej i olika situationer och inte”. Det är inte en märklig syn utan ett vetenskapligt belagt faktum. Det märkliga är att någon i Sverige 2013 uttalar sig på det här sättet om funktionshindrade.

Hon menar att om funktionshindrade har svårt för att göra vissa saker eller vara i vissa situationer, bör de ”ta ansvar för att inte befinna sig i sådana situationer”. Ett föraktfullt, kränkande och djupt oanständigt tänkesätt.

Hon säger att funktionshindrade inte behöver avstå från romantisk kontakt med kvinnor helt och hållet, men att de ”måste göra det under vissa omständigheter”. Funktionshindrade har samma rätt att söka romantisk kontakt som alla andra människor.