Ur konsthistorien #2

Jag tänkte att vi skulle fortsätta serien med konsthistoria ur ett feministiskt perspektiv. Den här gången handlar det om den målning som Tenebrism använder som profilbild. Några av er har kanske undrat vad det är för något? Den föreställer Medusa (1596) av Caravaggio.

Ni känner säkert till berättelsen om Medusa. Hon var en av de tre gorgonerna, och den av de tre som inte var odödlig. Sedan hon förfört havsguden Poseidon i Athenas tempel, reagerade Athena

med att förbanna Medusa. Resultatet? Från att ha varit en vacker och förförisk kvinna, blev hon till något fult med hår av ormar. Ingen skulle kunna titta på henne igen. Om de gjorde det, blev de omedelbart förvandlade till stenstoder.

Från en förförisk skönhet till ett monster, således. Ett monster som behövde dödas, och det stordådet uträttades av Perseus som också blev rikligt belönad. Medusas dekapiterade huvud spelade en fortsatt roll i de mytologiska sagorna; bland annat användes det mot Atlas som på egen begäran ville förvandlas till sten. Därav bergskedjan som idag bär namnet Atlasbergen.

Sigmund Freud använde Medusa som en symbol för kastrering; barnet som upptäcker moderns sexualitet och dess förnekande. Senare psykoanalytiker har tolkat Medusa på andra sätt — t.ex. framfört idén att hon inte alls förförde Poseidon, utan egentligen blev våldtagen av honom.

Det finns naturligtvis många sätt att tolka Medusa på. Kanske visar hon att vi betraktar förförisk skönhet som något farligt som måste besegras. Ligger kanske kvinnans hela värde i att vara vacker, eftersom hon när hon blir ful måste dödas? Feminister har i modern tid tolkat henne som en symbol för kvinnans vrede och ilska, och det är framför allt i den bemärkelsen jag använder Caravaggios målning här. Medusa speglar på ett nästan övertydligt sätt den ilska, det hat och den kampretorik som radikalfeministiska bloggar ofta ger uttryck för.

Vad gäller Caravaggio, var han förstås den enligt många genusteorier typiske mannen. Hans målningar är ofta våldsamma, och han drogs till våldet även i verkliga situationer. Han hamnade på sjukhus och i fängelset efter såväl slagsmål som sexuella skandaler. Efter att år 1606 ha mördat Ranuccio Tommasoni döms han till döden och måste fly. Han hamnar i Malta, och försöker återvända till Rom efter att påven benådat honom 1610. På vägen tillbaka dör han på ett eller annat sätt. Vi vet inte säkert hur. Förmodligen i lunginflammation efter att ha kastats i fängelse i Porto Ercole; en annan teori säger att han förföljdes och mördades.

Feminism istället för vetenskap

Fanny skriver om bortträngda minnen.

Hon påpekar att det här med bortträngda minnen ”framställs som typ pseudovetenskap” och hon har ”oerhört svårt att begripa syftet med detta”. Syftet är förmodligen att upplysa folk, så att de inte låter sig luras av något som saknar vetenskapligt stöd.

Hon nämner Quick-fallet, och säger att problemet är hur han ”anklagats för brott”. Nej, problemet är att han utan bevis kunnat dömas för åtta mord, där tron på en pseudovetenskaplig teori spelat en avgörande roll.

Hon tycker det är ”oerhört märkligt” att avfärda ”den feministiska kritik av vetenskap som finns”. Jag tycker det är märkligt att avfärda vetenskaplig metod, bara för att den inte alltid når de ideologiska slutsatser man önskat.

Hon invänder: Att ”människor som blivit utsatta för övergrepp kan förtränga dem borde väl knappast förvåna någon”. Jodå, till exempel skulle det förvåna människor med vetenskaplig insyn.

Hon invänder: Att man ”kan vara i en period i livet” där man inte kan minnas borde inte vara ”någon större grej”. Det skulle bli en stor grej eftersom det är något som hittills saknar vetenskapligt stöd.

Hon invänder: Att idén om bortträngda minnen skulle vara ”typ humbug” verkar ”knappast särskilt vetenskapligt”. Det är vetenskapligt för att det stämmer överens med vetenskaplig forskning.

Hon påstår att ”de flesta” nog har varit med om ”obehagliga saker” som de ”i perioder inte orkar minnas” men ”i andra perioder blir påmind om”. Om de flesta hade varit med om det, skulle det också finnas vetenskapligt stöd för uppfattningen.

Hon ”ser gärna en diskussion” om ”vilka metoder som är lämpliga” inom ”psykologin som ju faktiskt är en vetenskap”. Nej, den diskussion hon vill se, är uppenbarligen en om att införa olämpliga metoder utan vetenskapligt stöd.

Hon påstår att det finns ”bra och dåliga sätt att väcka bortträngda minnen till liv”. Det finns bara dåliga sätt, eftersom teorin om bortträngda minnen är ovetenskaplig.

Hon hävdar att vetenskapen ”präglas av patriarkala normer” eftersom den ”för helvete” är ”skapad av män, i ett patriarkat”. Kommentar överflödig.

(Läs med fördel även om Fannys syn på vetenskap här och här.)