Relationer och deras komplexa dynamik

Fanny skriver om heteromonogama relationer.

Hon observerar att ”vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden”. Självfallet är det så. Relationer är svåra, och djupa känslomässiga band gör att man blir sårbar. Det kan vara svårt att veta vad man behöver, vad man inte behöver, var ens gränser går, hur man hanterar konflikter, eller hur man undviker att bilda negativa beteendemönster. Det kan vara svårt att hitta kompatibilitet: någon som man inte bara får känslor för, utan också kan dela sitt liv med på ett konstruktivt sätt. Och så vidare. Negativa erfarenheter är legio. De flesta av oss har dem.

Hon säger att det folk ofta ”tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare”. Hög igenkänningsfaktor. Efter att ha varit i några längre relationer nästan oavbrutet under tio år, bestämde jag mig för att ta en paus på obestämd tid. Jag antog att jag skulle bli misstrodd av kvinnor, men det blev jag inte. De har känt igen sig och visat förståelse, utan att bemöta det som någon dold agenda. Andra män har däremot i regel tolkat det som cynism eller dålig självkänsla, länkat dejtingsidor, etc.

Hon tänker att heteromonogama relationer ”har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig”. Full förståelse. Jag känner själv ibland att det varit så, trots att det inte ens stämmer för mig. De har gett mig både enorm lycka och stor sorg. Jag tror man behöver gå in i en relation med den här förförståelsen: vad behöver jag få ut, och hur mycket är jag beredd att investera tillbaka? Och prata om den. Se om man kan passa ihop på ett konstruktivt sätt, utan att lämna det åt slumpen. Särskilt om man, som jag, i längden har relativt tydliga gränser för vad jag orkar hantera.

Hon säger att ”det är möjligt” att det finns en man som kan ”bete sig rimligt” mot henne, men att ”risken är väldigt hög” för att han inte kan det. Är det en i sin tur rimlig uppfattning om män? Jag tror att det handlar om att kunna möta människor halvvägs, respektera att de ofta tänker annorlunda, och att söka förståelse även för det man ogillar eller inte håller med om. Starka åsikter tenderar att skapa konflikter, i alla fall om de rör sig in på det som rör relationen.

Annonser

Behovet av självrannsakan

Fanny skriver om självrannsakan.

Hon säger att ”vita” tenderar att utöva ”rasism och makt”, och ger därmed själv prov på rasism.

Hon talar om andras ”självömkan”, men ägnar själv en hel blogg åt att ömka sig själv genom upplevda orättvisor och upplevt förtryck.

Hon klagar över andra som saknar insikt i att ”de flesta människor mår dåligt”. Nej, de flesta människor mår inte dåligt. Att hon själv gör det, och att hon omger sig med människor som gör det, betyder inte att de flesta ö.h.t. gör det. I själva verket beräknas ca 15 % drabbas av psykisk ohälsa någon gång under sitt liv. (Källa: Sjukvårdsguiden.)

Hon tycker att män som försöker lösa sina problem genom självrannsakan är ”jättebebisar som fortfarande inte lyckas ta ansvar”. Det är en djupt okänslig attityd som ligger i linje med hennes förakt för funktionshindrade.

Hon säger att ”kravet på självrannsakan” inte drabbar människor jämlikt. Som om självrannsakan var något som drabbade oss? Varken kunskap eller krav på kunskap är en olycka som drabbar oss. Det är något i allmänhet positivt.

Hon påstår först att det är människor ”i utsatta positioner” som tvingas till självrannsakan. Sedan hävdar hon tvärtom att det är de som ”klarar sig genom livet ändå” som avkrävs självrannsakan. Det är ett självmotsägande resonemang.

Hon hävdar att självrannsakan och terapi (!) syftar till ”att upprätthålla ett samhällssystem”. Konspirations- och foliehattstänk.

Hon tror att självrannsakan ”leder till skuld och skam”. Eftersom hon inte anger en källa som tyder på det, antar jag att hon talar av egen erfarenhet. Om vi drabbas av skuld och skam när vi rannsakar oss själva, är det ett tecken på att vi bör åstadkomma en förändring — inte att vi bör sluta rannsaka.

Hon hävdar att lycka inte ”kommer inifrån en själv” utan uppnås ”tillsammans med andra” i ”ett kollektivt projekt”. Enligt vilken studie? De flesta studier jag läst påpekar att både sunda tankevanor och socialt umgänge har stor betydelse för vår lycka.

Om personlighetstyper

Fanny skriver om personlighetstyper.

Hon berättar att hon är hyfsat extrovert, men att det inte gör ”all social samvaro till någon jävla dans på rosor”. Men vem har någonsin hävdat att extroverta aldrig upplever problem i sin sociala samvaro? Halmgubbe.

Hon säger att människor är ”komplexa varelser” som inte går ”att sammanfatta med ett gäng personlighetsdrag”. Vem har någonsin hävdat något annat? Det handlar om personlighetsdrag, inte om att sammanfatta hela människor. Halmgubbe.

Hon skriver att det inte handlar om ”att personligheten är annorlunda”, när vissa ”får mycket social stimulans” men ”föredrar ensamhet” och vice versa, utan om ”olika livssituationer”. Och vem har påstått något annat? Personlighetsdrag handlar om behov, inte om hur livet råkar se ut. Samma svar som ovan, och därmed skall jag inte tråka ut läsaren med fler exempel. Fanny har helt enkelt inte förstått var personlighetstyper säger och inte.

Hon menar att det ”går lite av en trend i att diagnostisera sig själv”. Nej, en personlighetstyp är inte en sjukdom eller ett funktionshinder, så det handlar inte om diagnos. Många ”vill placera sig själva i ett fack”, konstaterar hon. Alla människor identifierar sig med och beskriver sig själva genom olika begrepp. Fanny är själv flitig på detta område och gör det redan i sin bloggtitel.

Hon undrar varför folk ”fokuserar så otroligt mycket på sin ‘personlighet'” och antar ”att det ger en slags känsla av samvaro”. Nej, en rimligare orsak är att folk är intresserade av självkännedom. Hon säger  att folk ”som definierar sig med något speciellt personlighetsdrag kan samlas och diskutera vad detta innebär för dem”, för att de nog känner sig ”utanför i samhället” och vill ”hitta någon slags källa till det”. Ironin är förstås att vad hon egentligen beskriver här, är sitt eget förhållande till kunskap och övertygelser. Det är det tomrum radikalfeminism och manshat fyller i hennes liv.

Hon säger att personlighetstyper förutsätter idén ”om att det finns ett beständigt ‘jag'” vilket enligt henne är ett individualistiskt (d.v.s. dåligt) tänkesätt. Ja, och det är uppenbart för alla utom Alexander Bard att det finns ett beständigt ”jag” — i alla fall tillräckligt beständigt för att kunna tala om personlighetstyper.

Hon hävdar att vi ”tvingas” att ”tänka i termer av vilka vi ‘är’… när vi tipsas om hur vi ska gå till väga för att få jobb”. Nej, människor drivs i allmänhet av en vilja till självkännedom. Och ifråga om arbetsmarknad handlar det kanske inte bara om att göra sig anställningsbar — har hon tänkt på det? Det handlar framför allt om att vi själva skall känna till våra behov och vad för slags arbeten vi kan trivas med.

Hon påstår att det pågår ”en slags massindividualisering”. Fascinerande hur något så självklart som att människor är individer, kan fås att låta som något slags humanitär katastrof.

Hon skriver att ”de flesta människor kan nämligen bidra med något under rätt omständigheter”. Det märks tydligt att hon studerat och begripit Ricardos lag om komparativa fördelar…

Fanny Åströms förakt mot funktionshindrade

Fanny skriver om sitt förakt för funktionshindrade.

Hon skriver att hon ”tvivlar starkt” på att det existerar ett funktionshinder som gör att man inte kan ”förhålla sig till andra människor på ett rimligt vis”. När Fanny säger att hon ”tvivlar starkt” på något, innebär det oftast att hon inte vill läsa på för att upptäcka att hon har fel. Människor med Aspergers syndrom — det är huvudsakligen dem hon verkar åsyfta i sin text — har många gånger stora problem med social interaktion. Att ”tvivla starkt” på det är både ovetenskapligt och okänsligt.

Hon säger att de flesta hon träffat ”med liknande funktionshinder” har ”kunnat hantera det” och lyckats ”respektera människors gränser”. Det är djupt okänsligt att hävda att det skulle handla om respekt. Människor som har sociala svårigheter på grund av en autismspektrumstörning (eller ”liknande”) är inte respektlösa.

Hon ”tycker det är en märklig syn på sociala funktionshinder” att de skulle kunna göra någon oförmögen att ”förstå vad som är okej i olika situationer och inte”. Det är inte en märklig syn utan ett vetenskapligt belagt faktum. Det märkliga är att någon i Sverige 2013 uttalar sig på det här sättet om funktionshindrade.

Hon menar att om funktionshindrade har svårt för att göra vissa saker eller vara i vissa situationer, bör de ”ta ansvar för att inte befinna sig i sådana situationer”. Ett föraktfullt, kränkande och djupt oanständigt tänkesätt.

Hon säger att funktionshindrade inte behöver avstå från romantisk kontakt med kvinnor helt och hållet, men att de ”måste göra det under vissa omständigheter”. Funktionshindrade har samma rätt att söka romantisk kontakt som alla andra människor.

Feminism istället för vetenskap

Fanny skriver om bortträngda minnen.

Hon påpekar att det här med bortträngda minnen ”framställs som typ pseudovetenskap” och hon har ”oerhört svårt att begripa syftet med detta”. Syftet är förmodligen att upplysa folk, så att de inte låter sig luras av något som saknar vetenskapligt stöd.

Hon nämner Quick-fallet, och säger att problemet är hur han ”anklagats för brott”. Nej, problemet är att han utan bevis kunnat dömas för åtta mord, där tron på en pseudovetenskaplig teori spelat en avgörande roll.

Hon tycker det är ”oerhört märkligt” att avfärda ”den feministiska kritik av vetenskap som finns”. Jag tycker det är märkligt att avfärda vetenskaplig metod, bara för att den inte alltid når de ideologiska slutsatser man önskat.

Hon invänder: Att ”människor som blivit utsatta för övergrepp kan förtränga dem borde väl knappast förvåna någon”. Jodå, till exempel skulle det förvåna människor med vetenskaplig insyn.

Hon invänder: Att man ”kan vara i en period i livet” där man inte kan minnas borde inte vara ”någon större grej”. Det skulle bli en stor grej eftersom det är något som hittills saknar vetenskapligt stöd.

Hon invänder: Att idén om bortträngda minnen skulle vara ”typ humbug” verkar ”knappast särskilt vetenskapligt”. Det är vetenskapligt för att det stämmer överens med vetenskaplig forskning.

Hon påstår att ”de flesta” nog har varit med om ”obehagliga saker” som de ”i perioder inte orkar minnas” men ”i andra perioder blir påmind om”. Om de flesta hade varit med om det, skulle det också finnas vetenskapligt stöd för uppfattningen.

Hon ”ser gärna en diskussion” om ”vilka metoder som är lämpliga” inom ”psykologin som ju faktiskt är en vetenskap”. Nej, den diskussion hon vill se, är uppenbarligen en om att införa olämpliga metoder utan vetenskapligt stöd.

Hon påstår att det finns ”bra och dåliga sätt att väcka bortträngda minnen till liv”. Det finns bara dåliga sätt, eftersom teorin om bortträngda minnen är ovetenskaplig.

Hon hävdar att vetenskapen ”präglas av patriarkala normer” eftersom den ”för helvete” är ”skapad av män, i ett patriarkat”. Kommentar överflödig.

(Läs med fördel även om Fannys syn på vetenskap här och här.)