Tenebrism i bokform

Två år senare har bloggen sammanställts i ett enskilt dokument.

>> Ladda ner Tenebrism som e-book <<

När kognitiv bias sätts i system

Ni har säkert inte hört talas om Rothbards lag. Men denna lag (som formulerades med glimten i ögat) säger att människor tenderar att specialisera sig på det de är sämst på.

De flesta aktivt debatterande radikalfeminister jag stött på har illustrerat Rothbards lag väl. De specialiserar sig på att vara mot sexism, men fäller ofta själva sexistiska uttalanden om män. De specialiserar sig på att vara mot rasism, men dömer ofta folk på grund av deras hudfärg. De specialiserar sig på jämställdhetsfrågor, ofta utan att visa grundläggande respekt för oliktänkandes övertygelser och upplevelser.

Jag tror att det här är symptom på ett mer grundläggande kunskapsteoretiskt problem.

En teori om hur samhället är beskaffat behöver, särskilt om den också skall omsättas i politiska beslut, vara tydligt definierad. Både utgångspunkter och slutsatser bör redogöras för med rimliga krav på tydlighet. Det vill säga: de bör redogöras för på ett sådant sätt, att man inte i ett senare skede kan utvidga eller förändra dem ad hoc utan att det blir uppenbart att man gör just det. Även målsättningar behöver redogöras för med samma tydlighet. Man måste till exempel, på en konkret nivå, kunna säga vid vilken punkt ens målsättningar blivit uppnådda.

En teori som inte gör något av detta förändras godtyckligt med dess anhängares respektive viljor, agendor och personliga bias. Den blir inte en specifik uppsättning avgränsade premisser, slutsater och målsättningar — så mycket som en ständigt föränderlig produkt av hur debatterna för tillfället råkar se ut. Sådana teorier riskerar snabbt att slå knut på sig själv.

Ett exempel som diskuterades tidigare idag är dubbelbestraffning, den här gången ifråga om smink. En kvinna som sminkar sig anses allmänt göra det för att anpassning till traditionella normer ger henne patriarkal bekräftelse. Hon agerar alltså som ett offer för förtryck. Men om hon låter bli att sminka sig? Då upprätthåller hon istället bilden av kvinnan som naturlig, ren och oskuldsfull, och den är förstås också ett uttryck för patriarkalt förtryck. Oavsett handling finner man ett sätt att låta den bekräfta den slutsats man vill nå.

Ett äldre exempel är mannen som håller upp en dörr för en kvinna. Om han gör det, utgår han från att kvinnan är svag, osjälvständig och i behov av en mans hjälp i tillvaron. Om han inte gör det, beror det istället på att han ser det som självklart att inte behöva ta hänsyn till kvinnor och anstränga sig för deras väl. Den slutsats som skall dras, dras också. Om man på detta sätt tolkar sin omvärld för att passa med en viss slutsats, märker man också snart att den alltid går att tolka så. Det leder till att ens övertygelse stärks. Inte ett enda exempel kan trots allt visa att man har fel någon endaste gång.

Som akademiker är jag plågsamt medveten om att många humanistiska institutioner underblåser det här tänkesättet. Det viktiga anses vara att hela tiden problematisera fenomen, inte att eftersträva klarhet och koherens. Det lär oss att tänka på olika sätt, men dessvärre inte att tänka rimligt, förnuftigt eller vetenskapligt. Och det är i slutändan något jag skuldbelägger postmodern kunskapssyn för.

Radikalfeminismens kognitiva knutar

Har du någonsin försökt att diskutera med en 9/11 truther? Det är en surrealistisk upplevelse. Du formligen bombarderas med textväggar, YouTube-klipp, Alex Jones-utbrott och länkar till allsköns rapporter från hemsidor med 911infotruth i domännamnet.

Vad händer om du länkar en mer trovärdig motkälla? Du får höra att gängse medier och vetenskapliga institutioner ägs av eliten. Vad händer om du trots det fortsätter att insistera? Då betyder det att du själv blivit köpt, om inte av judarna på Wall Street i direkt mening så i varje fall av VoF eller Expo.

En 9/11 truther (såväl som konspirationsteoretiker i största allmänhet) har lärt sig en retorisk jargong utantill, och kan därför alltid leverera ett svar som bekräftar på förhand valda slutsatser — ytterst genom att misstänkliggöra. Den som säger emot vågar inte ”öppna ögonen”, vill inte ”vakna”, eller är i värsta fall köpt och därmed själv en del av konspirationen.

Känns den här typen av diskussion igen från något annat sammanhang?

Det tenderar att fungera på samma sätt när man diskuterar med radikalfeminister. Även de har lärt sig en retorisk jargong utantill, och även denna jargong leverar alltid svar som bekräftar en på förhand vald slutsats, oavsett vad som skall besvaras. Precis som den som ifrågasätter en truther per automatik blir naiv eller köpt, blir den som ifrågasätter en radikalfeminist per automatik ”icke medveten” eller en vidrig, obehaglig kvinnohatare och/eller antifeminist.

Istället för att överväga rimligheten i det som sägs, frågar både en truther och en radfem vem som tjänar på kritik. Vem tjänar på att upprätthålla den hemliga världsordningens status quo, resp. de patriarkala strukturerna i samhället? De som tillhör Den Onda Sidan förstås. Follow the money, svarar truthern. Check your privilegie, svarar radikalfeministen.

För både truthers och radikalfeminister verkar attributionsbias vara ett centralt problem.

Attributionsbias handlar om hur vi väljer att förklara andra människors beteenden, särskilt ifråga om hur vi väljer att fördela skuld. Vi är inte allvetande om vad som motiverar andras handlingar, och därför måste vi göra en egen tolkning utifrån det underlag som finns till hands. Det är lätt hänt att vi utan vidare väljer den tolkning som är mest förenlig med våra fördomar, känslor och/eller ideologiska övertygelser.

Människor tenderar att vilja undvika kognitiv dissonans. Om vår ideologiska förståelse för hur samhället fungerar börjar knaka i fogarna, t.ex. på grund av inre motsägelser eller empiriska motbevis, ställs vi inför ett val: vi kan överväga att tänka om, eller förbli lojala mot ideologin oavsett vad. Väljer vi att slå in på den senare vägen behöver vi måhända konstruera ad hoc-argument och forma en retorisk jargong som effektivt skyddar vår föreställningsvärld.

Radikalfeminister uppvisar kanske gruppbias som tydligast, där den egna gruppens beteenden tenderar att tolkas välvilligt och kanhända uppmuntras inom en villkorad gemenskap. Med hjälp av detta insider/outsider-tänkande bygger man upp skyddsmurar så höga att man aldrig tvingas ifrågasätta ett enda påstående igen. Kniper det behöver man bara minnas att kritikern tillhör en misstänkliggjord stereotypiserad outsidergrupp (t.ex. män/hetero/vit hudfärg) med sannolikt illvilliga motiv.

Attributionsbias har en dokumenterad koppling till aggressivt beteende och/eller offermentalitet, vilket kanske inte är att undra på. I varje fall när det gäller fientlig attributionsbias och gruppbias ger man sig själv och de som delar ens väldsbild ett välvilligt tolkningsutrymme — och de som inte gör det, ger man ett mindre välvilligt. Sådan polaritet göder aggressivitet mot outsidergrupper, och en föga konstruktiv ”men gråt mig en flod ditt vidriga förtryckaras”-jargong blir ofta följden.

Jag har blivit alltmer övertygad om att den här feministiska rörelsen (ej att förväxlas med all feminism) bör betraktas i samma ljus som en konspirationsteoretikers kognitiva knutar. Det är samma slags biastänkande, och samma tendens att systematisera en ad hoc-jargong för att repellera kritiska invändningar. Jag tror också att det är långt mer konstruktiv att granska fenomen utifrån gruppbias och outsider/insider-kategorier, än utifrån intersektionella privilegiekategorier.

Vad kunskapssyn betyder för ideologi

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

Ta till exempel den här några dagar gamla tweeten av en radikalfeminist. Jag citerar: ”Palestinier har all rätt i världen att hata israeliterna och kan inte utöva rasism mot dem även om de hyser antisemitiska åsikter.” Läs gärna den meningen några gånger och reflektera över vad den faktiskt säger.

Radikalfeminister betraktar sig allmänt som antirasister. De ser sig ofta rentav som rasismens främsta bekämpare. Vad kan då förmå denna radikalfeminist att uttrycka sig så här? Hon skriver att antisemitism inte är, eller i varje fall inte behöver vara, rasism. Du kan hata judar för att de är judar och ändå inte vara rasist. Hur går det till? Hur kan någon som per definition är rasist, undgå att vara rasist?

Ta också som exempel den här tweeten där Lady Dahmer hävdar att ”män är en sjukdom”. Radikalfeminister ställer sig tämligen unisont mot sexism, och ser sig ofta på samma sätt som ovan som sexismens främsta bekämpare. Hur kan då ett sådant här påstående förklaras? Hur kan personer som tar tydligt avstånd från rasism och sexism, samtidigt uttrycka sig mer rasistiskt och sexistiskt än de flesta vore villiga att göra?

Här kommer kunskapsteori in i bilden.

Rasism innebär att man delar in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som t.ex. hudfärg, att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Sexism är att nervärdera på grund av könstillhörighet. Vad radikalfeministisk teori gör här, är att villkora gängse definitioner: det här stämmer fortfarande — men bara om.

Slutsatserna att antisemitism inte behöver vara rasism, och att det inte behöver vara sexism att tala nervärderande om grupper baserat på deras könstillhörighet, följer av ideologins egen kunskapsteori som hämtas ur postmodernismen: vem som säger något har större betydelse än vad som sägs. Inget är allmängiltigt sant. Sanning förhåller sig relativ till vilken position den som hävdar något enligt ideologin antas ha.

Det här är förstås ett cirkulärt tänkesätt, och det gör det ofta svårt att begripa för utomstående som söker efter allmän hållbarhet och konsekvens i utsagor. Vad kan få en antirasist att försvara antisemitism, eller en antisexist att kalla en grupp människor för ”en sjukdom” på grund av deras könstillhörighet? Kunskapsteori. En kunskapsteori som kopplar om centrala begrepp, och därför också tolkningar av omvärlden, på ett sätt som ofta blir obegripligt för andra.

För att återkoppla till konkreta exempel kan vi välja den här tweeten av Cissi Wallin. Hon säger åt folk att HÅLLA KÄFTEN (med versaler) i en viss fråga — inte för att de har fel eller för att de beter sig otrevligt, utan för att de tillhör ett visst kön och har en viss hudfärg. Ideologins kunskapsteori rangordnar inte bara utsagors innehåll beroende på vem som uttrycker dem, utan kan också avgöra vem som över huvud taget bör få uttala sig. Grundat i kön/hudfärg blir ett sådant tänkesätt snabbt obehagligt.

Men det finns också en till aspekt som följer av dessa kunskapsteoretiska premisser. Man frågar sig nämligen inte bara vem som hävdat något, utan också vem som hör det som hävdats. Istället för att fråga sig om något stämmer, verkar rimligt eller förtjänar att bemötas, frågar man: vem gynnas av det?

Det här är ett ganska centralt tänkesätt som jag tror att många kritiker förbisett i sin analys av radikalfeministisk teori. Det implicerar nämligen inget mindre än total immunitet mot alla slags invändningar.

Vem gynnas av att en feminist öppet medger att en kritiker haft rätt i något? Feminismens kritiker såklart, på bekostnad av feminismen. Det är en avgörande orsak till att invändningar sällan möts med argumentativ diskussion, och desto oftare med angrepp på person baserat i kön, hudfärg eller något tredje. Ibland tolkas de rentav som en krigsförklaring: inte som ett sökande efter förståelse eller ett utbyte av idéer, utan som ett strategiskt försök att störta Kampen För Allt Gott. Tillmälen som kvinnohatare ligger då nära till hands.

Något som följer av detta är, rimligt nog, att personer som aktivt framför kritik betraktas som särskilt vidriga — även om de till äventyrs är relativt överens med avseende på slutsatser. Jämställdister och liberaler bör väl nämnas speciellt. De förespråkar jämställdhet och kvinnans lika rättigheter, men de är ofta kritiska till radikalfeministisk teori (och till slutsatser som går utöver detta). Denna kritiska hållning gör att de ändå ses som den värsta sortens fiender, ibland rentav på samma nivå som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Kritik mot feministiska idéer tycks av vissa upplevas som nästan lika kränkande som ett fysiskt angrepp. Gränsen mellan diskussion i sak och angrepp mot person grumlas och kritiker behandlas därefter, t.ex. genom att svartmålas, möta aggressivt hat, eller klumpas ihop med våldsbrottslingar. Den som inte håller med riskerar att demoniseras, inte bara på grund av illvilja utan för att det faktiskt upplevs som en rimlig reaktion mot invändningar.

Det är den kraft med vilken kunskapsteori påverkar hur vi tolkar omvärlden, och hur vi väljer ideologisk hemvist. Det är den kraft med vilken kunskapsteori förblindar oss att vara och göra det vi avskyr mest och samtidigt säger oss bekämpa.

Har feminismen gått för långt?

Lady Dahmer skriver att feminismen inte gått för långt.

Hon påpekar att man som feminist blir ”ifrågasatt varje dag”. Ja, säkert. Det blir jag också, och alla andra som regelbundet uttrycker en åsikt i kontroversiella frågor. Det är inget som är unikt eller speciellt för feminister. Det är inte heller en rättighet att slippa bli ifrågasatt. Det är inte ens något negativt, utan en naturlig del i det öppna samtalet — så länge det gäller personer som valt en offentlig roll som debattör.

Hon säger att om småpojkars beteende ursäktas med att ”boys will be boys”, är det ”inte så konstigt att män växer upp och blir våldsamma”. Det är i och för sig sant att de allra flesta våldsbrott begås av män, men det är också sant att de allra flesta män inte begår våldsbrott. Jag undrar också om det finns någon studie som visar ett samband mellan detta uttryck och senare våldsamhet. Det är en tanke som känns intuitiv och ständigt upprepas, men bygger den på något mer än intuitiv deduktion? Mycket förändras mellan barndom och vuxen ålder. Att det var ursäktligt att slänga sig efter benen på folk eller kasta mat på golvet när jag var fem år, betyder inte att jag löper större risk för att bete mig så tio, femton eller tjugo år senare. F.ö. kontras ”boys will be boys” av ”man skall inte slå flickor” och ”man skall inte slå de som är [fysiskt] svagare”.

Hon avslutar med att feminismen såklart ”inte gått för långt”. Själv tycker jag det är ett meningslöst uttalande. Feminismen är en samling idéer; den går inte någonstans. Det är feminister som kan gå för långt. Gör de någonsin det? Ja, det anser jag. Till exempel när de betraktar män som icke-människor, när de vill knivhugga Belinda Olsson, eller försvarar politiskt våld. Samtidigt tror jag inte att det är något som de flesta feminister stödjer. I största allmänhet anser jag inte att feminister går för långt, så mycket som att jag helt enkelt är oenig med deras övertygelser. Det vill säga såvida vi talar om radikalfeminister, de som utgår från teorin om att vi lever i ett patriarkat.

En strid ström av skit

Jag har skrivit praktikrapport och rest utomlands över några dagar. När jag återvänder hit en vecka senare känns det som att jag helt tappat lusten att blogga.

Ni såg säkert första avsnittet av Belinda Olssons Fittstim härom dagen. Ett småmysigt och beskedligt program. Jag hade inte kunnat bli upprörd över det, oavsett vilken åsikt jag hade haft i sakfrågorna. Förmodligen gillade jag Martin Ingvar mest. Inte honom personligen, utan att han över huvud taget tillfrågades. Det finns ett utbrett vetenskapsförakt inom den feministiska rörelsen, och att fråga Ingvar innebar att ta steget att göra en faktakoll av teori mot empirisk forskning. Och precis som Belinda fick veta, finns det fler biologiska skillnader mellan könen än ”längden på urinröret”.

Däremot vet jag inte om ni följde hashtagen #fittstim på Twitter den kvällen. Jag gjorde det, och mötte ett kollektivt raseri, i en storleksordning jag tidigare bara sett bland fotbollshuliganer. Folk vägrade titta, eller blev arga och stängde av. Det ritades karikatyrer; en föreställer Belinda som kramar en man och samtidigt pruttar på den feministiska rörelsen. Man förklarade vilken förrädare hon är som förminskar och pissar på den feministiska kampen. Att hon som har vit hudfärg och medelklassbakgrund borde hålla käft. Hade Belinda varit man, hade vi också hört vilket äckligt gubbkräk hon är och att hon borde dödas. Nej, det hörde vi faktiskt, för Belinda bode ju knivhuggas enligt en kommentar på Lady Dahmers blogg.

En av Belindas ambitioner med programmet lär vara att belysa de aspekter som folk ser utifrån, när de först kommer i kontakt med den feministiska rörelsen. Det stämmer att det sällan är lönefrågor som präglar debatterna på internet. Men jag vet inte om det är hendagis eller toplessprotester heller. Om jag försöker diskutera feminism med feminister på nätet, möter jag i regel snarare sådant här. Aggressiv kampretorik. Hur skönt det känns att krossa mäns självkänsla. Att män bör hängas i rep, huggas ner med machete eller avrättas av staten — eller i varje fall att man måste visa acceptans för att vissa kvinnor drömmer om globalt folkmord. Att som man inte hålla med till punkt och pricka, innebär att man är ett kvinnohatande jävla gubbkräk som vägrar sluta förtrycka sin omgivning och förmodligen bör dödas.

Med Stalin som Gud, tänker jag lite flyktigt och undrar om några av dem läst den. Det mest intressanta med Fittstim (tvprogrammet) är inte vad det innehåller, utan hur det tas emot. För ovanlighetens skull får en kvinna ta emot samma slags verbala käftsmällar och hotelser som män — åtminstone män som är oeniga med postmodernistisk epistemologi. Jag har sett HAX föreläsa några gånger om sitt arbete i EU-parlamentet. Minns hur han gestikulerar med armarna över huvudet och beskriver det som ”en strid ström av skit”. Jag kunde beskriva den feministiska debatten på samma sätt, och för all del alla andra identitetspolitiska inriktningar. Men det är nog bara på Flashbacks forum för nationalsocialism jag möter samma närhet till hatretorik och mordhot.

Tappat lusten, alltså. Det finns en feminism jag stödjer och som jag tycker är vettig. En feminism som inte dömer människor utifrån medfödda egenskaper, som lyssnar till empirisk forskning, och vars förespråkare aldrig tänker att även de mest harmlösa kritiker bör huggas ner. En feminism som förespråkas av t.ex. Sakine Madon och Petra Östergren. En feminism som inte är en strid ström av skit. Men det är sällan den feminismen som får sätta tonen i debatten. Inte på nätet, där de flesta debatter idag sker. Det är inte ens feminism, enligt en del mer radikala feminister, som snarare betraktar detta som ett borgerligt patriarkalt förtryckarprojekt. Frågan är om det är intressant och givande att delta i en sådan debatt. För mig, alltså. Det är lätt att dras in i infekterade debatter och skapa ett lojalt följe, men det motiverar inte mig så mycket. Jag vill känna att det ger mig något i sak.

Fanny skrev idag att ”istället för att läxa upp feminister om vad de borde göra för att slippa fördomar”, borde man ”läxa upp de som går omkring och sprider dessa fördomar”. Jag håller med om att det finns många fördomar, och att man bör vara oerhört försiktig när man generaliserar människors beteenden. Men de flesta fördomar och nidbilder bekräftas av Fanny, Lady Dahmer, Jaylazkar och de andra aktiva bloggarna i samma sfär. Det är lite som när män som grupp anklagas för att våldta, när det i själva verket är bråkdelen av en procent av alla män som begått våldtäkt. Det är bara bråkdelen av en procent av alla feminister som motsvarar fördomarna om hur feminister ”är”, men de blir ofta tongivande ändå. En fruktkorg bedöms sällan efter dess sju färska äpplen, utan efter det åttonde ruttna.

Jag gillar Belinda. Det jag gillar allra mest, och som den feministiska debatten tycks vara i allra störst behov av, är försöket att närma sig oppositionen för att främja gemensam förståelse. Nej, inte nödvändigtvis medhåll, men att sätta sig ner under ordnade former och föra ett civiliserat samtal med oliktänkande. Inse att de flesta inte alls är kvinnohatande kräk som vill våldta och härska, och som förmodligen aldrig skulle säga sådant om kvinnor som sägs om män ovan. Inse att våra olikheter i sak ofta påminner mer om olikheten mellan socialdemokrater och moderater, än mellan Voldemort och eleverna på Hogwarts. Vi har olika ideologiska perspektiv och använder olika begrepp, men har ofta liknande målsättningar. Olikheter existerar och är ibland stora, men det är inte en episk kamp mellan De Goda och De Onda.

Om det varit det, vet jag på vilken sida de som vill knivhugga och hänga kritiska röster hör hemma.

Begreppet kvinnoförtryck

Det råder en viss diskrepans mellan vad många teoretiskt pålästa feminister lägger i ordet kvinnoförtryck, och hur det uppfattas av den breda allmänheten. Feministen menar kanhända att du från födseln ingår i en struktur som verkar överordnande mot kvinnor, och att du som enskild individ inte kan klandras för detta. Att du är kvinnoförtryckare beror inte på vad du säger eller gör, utan på ditt medfödda biologiska kön.

Men det här är inte vad folk i allmänhet lägger i ordet kvinnoförtryck. Det uppfattas allmänt som ett djupt klandervärt moraliskt omdöme, i paritet med att bli kallad för (säg) rasist eller pedofil. Det säger att man är en oanständig människa. Ett genomruttet kräk. Någon som genom sin uselhet förverkat sin rätt att tala i egen sak. Det följer att personer blir upprörda när de anklagas för detta, till synes utan grund, eftersom det inte har något alls att göra med faktiskt beteende.

Här svarar feministen ofta att mannens upprördhet handlar om att han vill behålla sina patriarkala privilegier. Att han kanske, trots att han förmodligen är en ren främling, borde motarbeta sitt kvinnohat, istället för att bli upprörd när någon pekar ut det. Kan han inte bara ta sitt ansvar och erkänna sin roll som kvinnoförtryckare?

Det här låter tydligen så rimligt inifrån teoritänkandet, att man inte kan förstå hur det uppfattas för människor som 1) inte läst om dessa teorier eller 2) inte håller med dem. Det uppfattas precis som om en total främling kom fram till dig, och suckande bad dig åtminstone medge att du vill döda judar eller fingra på småpojkar. Som om det var ett absolut minimum av vad anständigheten kräver. Blir du upprörd, visar det bara att du inte är beredd att sluta angripa judar eller småpojkar.

Dessa trätomål leder nog till att begreppet förtryck devalveras. Det kan vara när vi misshandlar eller våldtar någon, men också något vi råkar begå genom att existera i ett socialt sammanhang, eller helt oberoende av hur vi beter oss. Folk börjar undra om kvinnoförtryck verkligen är så hemskt, om det är något man råkar begå om man frågar en tjej om hon har lust att ta en fika, eller om man gillar Harry Potter-filmerna, eller ger sitt barn till ett icke könsneutralt namn.

Jag upplever att den här listan successivt fylls på, varefter folk kommer på nya företeelser som kan skohornas in i teoribildningen. Det handlar mer om huruvida de kan uppfylla vissa kriterier för att passa in som patriarkalt kvinnoförtryck, och mindre om att folk upplever det som ett reellt problem. Jag upplever också att det är en väldigt vanlig reaktion bland icke-radikala feminister och andra.

Radikalfeminismen har ett imageproblem

Moralfjant skriver om rädsla.

Närmare bestämt om män som säger sig vara rädda för henne, eller som frågar ”det är väl okej att vara feminist, men du är väl inte sådär extrem?”. Hon tycker att det är en konstig attityd till kampen för jämställdhet, och jämför med Läkare utan gränser: ”det är väl skitbra att du vill rädda människor, men du är väl inte sådär extrem i det?”.

Det här är en arrogant självgodhet och ett låtsat oförstånd för andra perspektiv och tankar som är tröttsamt och bara tjänar till att polarisera diskussionen ytterligare. Nej, det är inte strävan efter jämställdhet som de här personerna reagerar på. Attityden att ”feminister vill bara ha jämställdhet, så kritik kan bara komma från folk som är rädda för jämställdhet” är antingen en osympatisk fasad, eller så visar det en djup oförståelse för andra människors sätt att tänka.

Här är några exempel på saker som radikalfeminismen är intimt förknippad med: manshat, revolutionär kommunism eller anarkism, stöd av AFA/RF som misshandlar oliktänkande (vilket inte bara handlar om nazister), offermentalitet, porrmotstånd, verbal aggressivitet, en tendens att i alla situationer vilja pådyvla andra sin ideologi och kalla dem förtryckande gubbkräk om de inte håller med — och viljan att framställa sig som vilken enkel jämställdhetskämpe som helst.

Jag säger inte att det här är en korrekt beskrivning av just Moralfjant, även om hon ibland ”överväldigas av ett hat mot män” och har försvarat politiskt våld mot bl.a. nazister. Det är ett allmänt imageproblem, som alltför många feminister fäster något slags stolthet vid. Om man framstår som en manshatande aggressiv gaphals, blir man ju inte tagen för en mjäkig halvfeminist i patriarkatets tjänst. Andra, och hit verkar Moralfjant höra, vill inte ta avstånd från manshat, för att det skulle reflektera dåligt på manshatande feminister som om de vore mindre värda att tas på allvar.

Ett avgörande steg i kampen för något, är att vara medveten om hur oppositionen tänker och varför, och att visa att man är det.

Sexnegativitet och öppen kritik

Fanny skriver om radikalfeminismen.

Hon säger att ”viss kritik” har anklagat radikalfeminismen för att vara ”konservativ, sexnegativ och liknande trams”. Att det nödvändigtvis är tramsig kritik håller jag nog inte med om. Fanny har själv uttalat sig positivt om att förbjuda pornografi, kritiserat BDSM för att vara patriarkalt och ”scenen” för att berättiga en våldtäktskultur. Vissa radikalfeminister går längre, och hävdar att sex är våldtäkt.

Hon hävdar att det blir ”problematiskt när något utsätts för internkritik och kritik från antifeminister på samma gång”. Varför då? Alla övertygelser kritiseras hela tiden av alla som inte håller med. Tack vare internet möter vi alla tänkbara utgångspunkter, resonemang och argument — och det är i allmänhet något oerhört positivt. Det ökar våra möjligheter att bilda en välinformerad uppfattning.

Hon säger att det är ”viktigt att tänka på avsändaren”, för att se om kritiken kommer från ”någon som faktiskt visat prov på feministiskt engagemang”. Nej, tvärtom. Det här är ren sektmentalitet; utgångspunkten att bara de redan rättrogna bör lyssnas på. Det bästa vore egentligen raka motsatsen: att anonymisera all debatt i sak, så att vi tvingas ta ställning till vad som sägs istället för vem som säger det.

Till försvar för extern diskussion

Moralfjant skriver om kritik.

Hon säger att ”internkritik är viktigt” så länge det ”främjar kampen”, men att det är ”fett skevt” att dryfta kritik ”med antifeminister”. Det är som om jag skulle säga att liberalismen bara bör kritiseras av andra liberaler, och att det är fett skevt att framföra kritik inför icke-liberaler. Ibland kan jag finna liberalers kritik rimligare, för att vi delar samma grundpremisser. Men andra bör knappast ta hänsyn till min uppfattning av rimlighet, när de väljer hur och inför vem de framför kritik. Ibland är även oppositionens kritik konstruktiv. Jag tror att vi behöver röra oss bort från allianskamper mot öppen diskussion även mellan oliktänkande.

Hon påpekar att du säkert får beröm för hur ”nyanserad” och ”vettig” du är som kritiserar radikala feminister — ”av antifeminister, det vill säga”. Det här polariserar debatten, som om man antingen måste vara radikal feminist eller antifeminist. Min erfarenhet, såsom kritisk till radikal feminism, är att peppen och ryggdunkarna lika ofta kommit från icke-radikala feminister som från antifeminister. Dessutom handlar väl inte en debatt om vilka som ger en beröm och inte, utan om att utbyta idéer och försöka bilda opinion för sina egna? Skall vi tala om vådan av ryggdunkar, är det väl snarare interntänkandet som cementerar en sådan kultur.

Hon hävdar att ”dom flesta fattar nog helt enkelt inte vad dom håller på med och hur förödande det är”, när de kritiserar feminism utanför sin interna krets. Är inte det här att avväpna andra feminister, som om de vore så mottagliga för beröm att de helt förblindas och inte kan ansvara för vad de gör? Jag har i varje fall väldigt svårt att se hur öppen diskussion kan vara förödande. För vad, den feministiska kampen? Den kanske upplevs som starkare inom den interna kretsen, men det sänder också signalen att det är just en intern grej som inte angår andra. Och den signalen är förödande — om man har som målsättning att påverka utåt.

Hon berättar att hon förut kunde säga saker som att ”jag är feminist men jag hatar inte män”, och då ”upprätthöll bilden av andra feminister som rabiata och ovärda att tas på allvar”. Tja, kan det inte i vissa fall vara så? Säg någon ideologi eller idéströmning där alla utan undantag förtjänar att tas på allvar? (Trots att jag är klassiskt liberal, tar jag till skillnad från en del vänner t.ex. inte Hans-Hermann Hoppe på minsta allvar.) Min utgångspunkt här är att idéerna bör komma före idéhavarna. Vi bör vara lojala mot värderingar och resonemang, snarare än mot specifika personer. För om vi istället är lojala mot specifika personer betyder det att idéerna kommer få ge vika och kompromissas med.

Hon säger att hon hellre håller käften än att ”ta avstånd från manshat”, om det ”ger antifeminister vatten på sin kvarn”. Har inte kampen (om man vill se det som en kamp) redan förlorats på förhand, om man vägrar att ta avstånd från manshat för att fel personer kan tänkas tycka att det är bra — även om det faktiskt är bra? En konstruktiv feminism behöver ta tydligt avstånd från sexism, d.v.s. när den faktiskt syftar till att kränka såsom när den kommer i hatets form. Vill man dessutom vinna opinion för sina idéer kan man inte ogilla när oppositionen håller med en. Det borde ses som något positivt, eller åtminstone inte som något starkt negativt att undvikas på bekostnad av ens värderingar.