Att förhålla sig till politiskt oliktänkande

Kickan Wicksell skriver om att inte vilja vara ihop med en moderat.

Hon säger att det vore ”helt omöjligt” för henne att ha en partner ”som inte delar” hennes ”politiska åsikter”. Alla utan undantag? Eller bara de grundläggande principerna? Min egen erfarenhet är att politiska olikheter blir relativt oviktiga när man klickar med någon på ett djupare plan. Då är trots allt ömsesidig förståelse och respekt redan etablerad. Men jag håller också med henne, när olikheterna blir alltför polära. Jag skulle nog få svårt att ha en partner som var kommunist eller radikalfeminist.

Hon undrar hur man definierar politik, och svarar att politik handlar om ”att beskriva världen”. Men det är en för bred definition som även ringar in t.ex. religioner, icke-politiska ideologier och alla vetenskapliga fält. Enligt Wikipedia är handlar politik om ”alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet… och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation”. Det är i varje fall en rimligare begreppsbeskrivning.

Hon tycker att det är ”enormt frustrerande” att ”umgås med människor som har en helt annat uppfattning om hur världen fungerar och framförallt hur människor fungerar”. Är det enormt frustrerande att bara umgås med oliktänkande? Världen är full av människor som inte delar våra uppfattningar, och såvida de bemöter oss trevligt och sakligt bör vi försöka tolerera dessa olikheter. Kom ihåg att folk i allmänhet inte tänker annorlunda för att de vill göra ont.

Hon säger att liberaler ”har uppfattningen att en person är fri att göra och uppnå nästan vad som helst” om denne bara ”vill tillräckligt”. Nej, det är en karikatyr. Liberaler menar att individen bör vara fri att efterstäva sin lycka och sina mål i livet. Inte att individen kan åstadkomma vad som helst, bara hon är fri.

Hon, som socialist, ”tror inte att människor lever i ett vakuum”, utan hon ”tror på strukturer och normer som påverkar och begränsar” oss. En tydlig halmgubbe, för ingen liberal tror att vi lever i ett vakuum, eller att vi inte skulle påverkas av normer. Skillnaden är att liberaler generellt inte anser att strukturer och normer bör vara en statlig angelägenhet.

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

LD1

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

LD2

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

LD3

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

LD4

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

LD5

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

LD6

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

LD7

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

LD8

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

LD9

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

LD10

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

LD11

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

LD12

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

LD13

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

LD14

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

LD15

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

LD16

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.

Är mäns åsikter relevanta?

Lady Dahmer skriver om en man som tycker till.

Hon läser vad sångaren Erik Segerstedt skrivit om skönhetsideal på Instagram: ”Tror inte jag känner en enda kille som uppskattar det där… så man undrar hur idealet skapas?” Och hon undrar: ”Varför tror typ 99,9% av alla män på jorden att deras åsikt är så viktig och relevant?”

Tja, varför tror hon själv att hon har någon viktig och relevant åsikt? Det tror nog de flesta att de har, oberoende av kön. Erik sade dock aldrig att hans åsikt (som egenligen är en fråga) är viktig och relevant. Han undrar varför det rådande skönhetsidealet existerar, om de flesta män inte uppskattar det. Det är en legitim frågeställning.

Feminister är ofta noga att påpeka att skönhetsidealet är skapat av män för män. Det är något män vill ha, för att förtrycka kvinnor genom att upprätthålla en maktposition i samhället, vilket de bl.a. gör genom att reducera kvinnor till sina kroppar. Ni kan jargonen lika väl som jag. Den här typen av teorier lägger skuld på män, för vad män gör och vad män vill ha. Och Lady Dahmer undrar varför män tror att deras åsikt är relevant? Kanske för att ingen ism fäster större vikt vid betydelsen av mäns åsikter än radikalfeminismen.

Mer om feminism och debattklimat

Lady Dahmer skriver om feministens utveckling.

Hon säger att det ger henne ”verkligen ingenting” att ”lyssna på antifeminister, fascister, rasister m.fl.”. Det är väldigt bekvämt att själv inta en radikal position som ett relativt fåtal stödjer fullt ut, och sedan anta att alla ens motståndare är fascister och rasister. Antifeminist är den som inte är radikalfeminist, d.v.s. den som inte håller med henne. Och om hon ogillar fasicm och rasism, varför allierar hon sig med Fanny — som tycker att yttrandefrihet är ett ”så jävla ointressant ställningstagande”, och finner tröst i tanken på blodig revolution.

Hon ”behöver inte läsa Mein Kampf för att bli mer övertygad antifascist”. Nej, säkert inte. Jag läste den för allmänbildningens skull, och inte för att jag väntade mig hålla med om något. Men det finns en djupare poäng i att läsa saker som inte bekräftar ens redan befintliga övertygelser, och det är att man får en större förståelse för motståndarsidans perspektiv. Även om man inte håller med, blir det svårare att dra sig tillbaka i en sluten krets av ja-sägare och avhumanisera oppositionen.

Hon tror inte ”att inkludering innebär att inkludera våra ideologiska motståndare”, och därför kommer hon ”blocka antifeminister från mitt kommentarsfält”. Det berör vad jag svarade Fanny tidigare. Om man endast talar till de som redan håller med kan man aldrig åstadkomma någon större förändring i samhället. Då blir det just en sådan ”jävla debattklubb” som Fanny vänder sig mot. (De kunde förstås bomba riksdagen också, men eftersom de inte försökt göra det, antar jag att de inte tänker göra det framöver heller.)

Pretention och evidens

Den här bloggen har nämnts några gånger på Twitter under veckan som gått. Jag länkar några skärmdumpar:

Jag kallas för gymnasieintellektuell, reaktionär, antifeminist, ultimat nyliberal och sjukt självgod. Framför allt kallas jag pretentiös, inte mindre än ett femtal gånger. Ett par punkter stämmer, andra stämmer inte. Jag kan avslöja att jag inte har hatt.

Men min kardinalsynd tycks alltså vara pretention som, antar jag, består i ett sakligt tonfall, ett empiriskt förhållningssätt och ett någotsånär korrekt språk. Namnet på bloggen är tydligen också pretentiöst, för att det hämtas ur konsthistorien. Kanske det. Om det är pretentiöst att vara intresserad av historia, ser jag inget problem med att vara pretentiös. Betänk dock att konstvetenskap är ett kvinnodominerat fält, både vid universiteten och i arbetslivet. Jag läste grundkursen själv för bara ett par år sedan.

Även om det är roligt att spekulera kring min person vore det kanske mer givande, om bloggen nu ändå skall nämnas, att bemöta den i sak? Den marxistiska och feministiska analysen behöver t.ex. empiriskt stöd, vilket det ju är möjligt att den har — men inget som presenteras. Härledningar utifrån ”jag tror”, ”jag tänker”, och ”jag känner” räcker inte när det gäller påståenden om hur världen är beskaffad. Att en teori bekräftar ens egna (och en del vänners) upplevelser har väldigt litet förklaringsvärde när man talar om mekanismer som antas influera hela samhällen.

Det är inte det enda problemet med den radikalfeministiska analysen. Men det vore en bra början.

En radikalfeminists påtagliga kvinnoförakt

Jaylazkar skriver om manliga feminister.

Hon undrar i rubriken hur manliga feminister skall hantera situationen när kvinnor ”uttrycker sig ofeministiskt”. Det rimliga svaret är att det inte finns något att hantera. Människor har ofta andra åsikter än man själv har, och det är en del av livets mognadsprocess att lära sig acceptera det — även om man inte accepterar åsikterna i sig.

Hon citerar en fråga hon fått, som hävdar att ”snubb-feminister” inte skall få ”förklara patriarkatet”. Detta är förstås ett oerhört förlegat synsätt. Män och kvinnor har samma rätt att undersöka och förklara hur världen är beskaffad.

Hon replikerar att det är ”ytterst snubbigt” att ”börja en fråga med ett konstaterande”. Är det inte ganska kvinnoförnedrande att utgå från att det är ”manligt” att konstatera något?

Hon säger att man skall ”försöka att förstå varför dessa kvinnor… kände ett behov av att uttrycka sig ofeministiskt”. Kanske för att de har andra åsikter och värderingar än du själv? Nej, det beror förstås på ”det patriarkala förtryck” som de ”möter i sin vardag”. De uttrycker sig som de gör, inte för att de kan tänka själva, utan p.g.a. deras ”inre och yttre omständigheter”. Tydligt förminskande av kvinnors intellektuella förmåga.

Hon skriver att det är problematiskt att som man stötta en kvinna, för hon kan bli osäker på hans avsikter — ”kapitalismen och patriarkatet” vill ju att det skall utvecklas till romantik. Det handlar merendels om vilka signaler man skickar ut, och det gäller även omvänt att män blir osäkra på kvinnors avsikter. Romantiken, om den uppstår, beror dock inte på kapitalism eller patriarkat, utan på personkemin mellan de som förälskar sig,

Hon hävdar att ”kvinnor är inprogrammerade” till att älska män. Om hon menar att de precis som män har en medfödd förmåga att bli förälskade är det sant men trivialt. Om hon menar att de programmeras av något slags patriarkat, saknar det vetenskapligt stöd.

Hon uppmuntrar den feministiske mannen att fråga kvinnan vad hon menade med sitt ofeministiska uttalande. De flesta har ju ”någon form av självinsikt”, även om man ”inte kan rädda alla”. Rädda? Här används ett uttryckligt religiöst språk. En kvinna säger något du inte håller med om. Du vädjar till hennes självinsikt, genom vilken hon måste förstå att du har rätt. Fungerar det inte, beror det inte på att hon har en självständig övertygelse och kan argumentera för den — det beror på att du är felbar och har misslyckats att rädda hennes själ för den goda saken.

Något av det mest oaptitliga med radikalfeminism, är många gånger dess påtagliga kvinnoförakt.