Att anklaga män utan grund

Fanny skriver om politik istället för rättegångar.

Hon påpekar att män ofta blir ”oerhört upprörda” när hon säger att deras förnekelse av kvinnoförtryck är en del av hur de förtrycker kvinnor. Det är begripligt att de blir det; kvinnoförtryck är något hemskt och sådana anklagelser bör inte göras lättvindigt. Hävdar man att nekande till skuld bevisar skuld, är man antingen illvillig eller oförmögen till koherent tänkande.

Hon skriver att männen blir upprörda när hon ”inte ger dem någon chans att komma undan sin skuld”. Det är också begripligt. Dels vill man förstås veta hur man skall sluta förtrycka kvinnor, om man nu tror att man gör det. Men framför allt inser man nog det absurt illvilliga i ett tänkesätt som postulerar någons omoral utan koppling till något denne gjort.

Hon säger att hon endast erbjuder ”en simpel beskrivning av hur verkligheten fungerar”. Nej, hon beskriver vad teorier säger, och vägrar kategoriskt att beskriva verkligheten. Om hon velat beskriva verkligheten hade hon presenterat empiriska studier och vetenskaplig forskning för att stödja sina påståenden.

Hon menar att ”det är klart” att upprätthållandet av en struktur ”kräver förnekelse av just denna struktur”. Nej, det är inte klart. Finns det studier som tyder på detta, eller är det bara något hon tycker verkar intuitivt prima facie?

Hon skriver att hon inte är intresserad ”av att hålla någon slags rättegång”. Varför? Jo, hon ”vet redan att alla män är just ‘skyldiga'”. Och det är klart att hon vet det. För män är enligt henne skyldiga per definition. Problemet är förstås att en definition av något, inte kan ersätta empirisk granskning av verkliga förhållanden.

Hon påpekar att det intressanta för henne är ”att sprida kunskap om hur patriarkatet fungerar”. Nej, hon sprider funderingar om vad feministisk teori implicerar. Det är deduktion, inte induktion. Vill hon sprida kunskap om hur något fungerar ute i verkligheten behöver hon luta sig mot empiri.

Hon säger med beklagande att det här ”blir ett samtal om mäns rättigheter att inte falskeligen anklagas för förtryck”. Hur kan detta vara något negativt? Falska anklagelser bör som sagt inte hanteras lättvindigt.

Hon avslutar med ett önskemål, ”tänk om män bara kunde… sluta se allting som en fråga om sig själva, sin egen skuld…” Det är uppenbarligen hon själv som till stor del ägnar en hel blogg åt att skuldbelägga män, och hon gör det utan att bry sig om bevisbörda, empiri eller logisk koherens. Männen är inte självupptagna; de bara reagerar på vad hon skriver.