Lite ekonomi och rational choice-teori

Fanny skriver om egoism.

Hon berättar om ett seminarium där ekonomer in spe hävdat att människor handlar i sitt egenintresse (RC-teorin), och blivit ”helt tysta” när läraren nämnt ”buddhistiska munkar som tänder eld på sig själva”. I så fall har de tydligen inte förstått sin egen teori. Den säger att människor i allmänhet handlar rationellt och i sitt egenintresse, på ett sätt som kan förklara övergripande ekonomiska mekanismer. Den säger inte att varje enskild individ utan undantag handlar på det sättet.

Hon tycker inte ”att alla människors egenintresse är lika mycket värt”. Förmodligen har vi alla en mängd mer eller mindre välgrundade övertygelser om andra människors liv: hur sunt eller osunt de beter sig, hur moraliska eller omoraliska de är, o.s.v. Men hur mycket ens eget liv och det man fyller det med är värt, är det i slutändan bara man själv som kan avgöra. Alla värderar olika saker olika mycket av olika anledningar och med olika förutsättningar.

Hon menar att det är mer legitimt att ”de som vill att deras olycka ska upphöra” har större rätt till sitt egenintresse ”än de som vill kunna fortsätta profitera på andras olycka”. Ja, för det är ju en nyanserad omvärldsanalys som de flesta kan förstå och hålla med om…

Hon skriver att det gäller att ”alliera sig med den sida vars anspråk” man tycker är ”mest legitima” — ”eller troligare” de anspråk man ”själv delar”. Märkligt hur de övertygelser man har ställs mot de övertygelser man betraktar som mest legitima. Det är väl snarare upplevelse av legitimitet som avgör om man blir övertygad eller ej? (Retorisk fråga — hon skulle förstås i marxistisk anda svara att övertygelser beror på ens samhällsposition, snarare än på något intellektuellt tankearbete.)