Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Annonser

Lite om ekonomi och kapitalism

Hej Blekk! skriver om feminism och kapitalism.

Hon menar att kapitalism är ”ett ekonomiskt system som kräver tillväxt och vinst”. Som om det fanns alternativ. Eller rättare sagt: som om det fanns alternativ, som inte innebar kontinuerligt sämre allmän levnadsstandard. Vinst är inte en artificiell ideologisk konstruktion, det är en materiell nödvändighet för ekonomisk överlevnad. Ett enskilt företag i en socialism behöver inte gå med vinst, men förlusten måste betalas av att staten gör vinst på annat håll. Alternativet är förlust, stagnation och till slut konkurs.

Hon kritiserar kapitalismen för planned obsolencense, d.v.s. strategin att medvetet försämra produkters kvalitet så att konsumenten snabbare behöver köpa nytt. Det finns så många faktorer som spelar in, att jag inte kan ge ett bra svar utan att skriva en längre uppsats. En grundläggande invändning är att frågan ”hur länge skall en vara hålla?” saknar ett universellt svar. Kvalitetsprodukter är i regel dyrare för att de kostar mer att tillverka; för de flesta är det positivt att de kan köpa billig lågkvalitet, för att då ha mer pengar över till annat. En annan invändning är att konkurrens i regel uppstår ganska snabbt, om folk inser att de kan tillverka en mer hållbar produkt till samma eller lägre produktionskostnad. En tredje är att vi tenderar att köpa vissa typer av varor, medvetna om att de snart skall ersättas med andra. Hit hör t.ex. modekläder.

Hon skriver att det är ”människors inbillade behov” som får styra, snarare än deras ”egentliga behov”. Jag har svårt att tolka den här sortens attityd som något annat än folkförakt. Dessa dumma 9 600 000 svenskar som följer sina inbillade behov istället för att rådfråga mig som vet bättre. I själva verket har människor enormt diversifierade behov. De behöver olika saker, i olika mängder, vid olika tidpunkter, på olika platser, till olika priser. En decentraliserad marknad möter inte människors behov perfekt — den är inte en allsmäktig och ofelbar gudom — men långt mycket bättre än en autokrat eller statlig kommitté. Det är förstås det som Ludwig von Mises kalkyleringsproblem handlar om.

Hon säger att många har som företagsidé ”att få människor att känna sig otillräckliga”. Det är ett perspektiv. Ett annat är att människor i allmänhet vill förbättra sig själva och sina liv, och att reklam vädjar till det. I regel beror inte denna vilja på någon djupare känsla av otillräcklighet, utan på att människor tenderar att må bättre av att känna att de är på väg någonstans, att de utvecklas, att de förnyar sig, upplever och uppnår nya saker. Reklam anspelar ofta på det, och det tycker jag är fullt rimligt, även om jag själv sällan attraheras livsstilsreklam.

Lever vi i en våldtäktskultur?

Anny Berglin skriver att vi lever i en våldtäktskultur.

Hon tycker att det är ”ett stort steg framåt” att vi ”diskuterar samtyckeslagstiftning”. Tja. En av få saker jag delar med radikalfeminister är min avsky för våldtäkter och sexuella övergrepp. Samtycke är inte bara oerhört viktigt, utan fullständigt avgörande. Däremot är jag inte imponerad av förslaget till samtyckeslagstiftning, och det har framförallt två skäl. Dels talar vi om att reglera människors mest privata privatliv, som sällan spontant inleds med en ledande fråga med ja- och nej-svar. Vi visar generellt vad vi vill med signaler och initiativ, och därför lär inte sådan här lagstiftning efterlevas i någon större utsträckning. Dels riskerar den att invagga oss i en falsk trygghet, för att den utmynnar i en ord mot ord-situation (såvida man inte faktiskt skrivit ett kontrakt).

Hon menar att det är fel att utmåla våldtäktsmän som monster, för att det ”kan till och med vara populäraste killen i skolan som är våldtäktsman”. Själv ser jag ingen nödvändig konflikt här. Ja, vi lever inte i en Disneyvärld där det är syns på lång väg vem som är god och vem som är ond. Din bäste vän med hög utbildning, ett bra jobb och många vänner kan vara en våldtäktsman. Våldtäktsmän är inte monster, i betydelsen att de har en natur som gör dem till något helt annat än dig och mig. Men att de är monster i en moralisk mening kan jag inte annat än hålla med om. Att begå våldtäkt är fundamentalt omoraliskt och människoovärdigt.

Hon skriver att det finns ”otroligt många män som inte ens vet själva att de har våldtagit någon” för att vi inte lär män ”var gränserna går”. Stämmer det överens med studier? Jag vet inte, men det tycks mig intuitivt märkligt att våldta någon utan att begripa att man gör det, i alla fall såvida man inte är drogpåverkad eller psykotisk. Fast vi vet ju hur fel man kan ha när man utgår från det intuitiva, så jag uttalar mig inte för starkt. Att vi känner till fler som blivit våldtagna än som begått våldtäkt, förklaras dock rimligtvis av att våldtäkt är ett socialt stigmatiserat brott. Jag har aldrig hört en vän eller bekant erkänna ett våldsbrott, trots att ett flertal rent statistiskt har begått det. Utifrån 2012 års statistik begår 2 % av alla män ett våldsbrott per år, dock givet att varje anmälning begåtts av unik person och frånsett mörkertal.

Hon gör en koppling mellan våldtäkter och ”boys will be boys”-attityder i barndomen. Jag skrev så här om det igår: Det är en tanke som känns intuitiv och ständigt upprepas, men bygger den på något mer än intuitiv deduktion? Mycket förändras mellan barndom och vuxen ålder. Att det var ursäktligt att slänga sig efter benen på folk eller kasta mat på golvet när jag var fem år, betyder inte att jag löper större risk för att bete mig så tio, femton eller tjugo år senare. F.ö. kontras ”boys will be boys” av ”man skall inte slå flickor” och ”man skall inte slå de som är [fysiskt] svagare”. Jag betraktar det inte som okej att pojkar drar tjejer i håret för att de är kära (eller av någon annan anledning), men jag ifrågasätter den koppling till våldtäkter som Berglin (och Lady Dahmer) m.fl. drar.

Hon säger att all reklam med ”ständigt leende, ständigt perfekta” kvinnor bidrar till att skapa en våldtäktskultur. Det finns forskning som tyder på att avklädda kvinnor i reklam bidrar till större acceptans för sexuell aggression mot kvinnor. Det kan vara en bra grund för att opinionsbilda mot sådan reklam, men det är inte ett skäl för att inskränka tryck- och yttrandefriheten (om det är vad som avses, med tanke på att frågan berörs i relation till lagstiftning). Kom ihåg att vi alltid får mer än ett enda avsett intryck när vi upplever något. Om många t.ex. visar större acceptans för att feminister misshandlas eller våldtas, efter att ha läst feministiska bloggar om att alla män är förtryckare och/eller bör utrotas, bör vi enligt samma argument förbjuda feminister att uttrycka sådana saker (vilket i sin tur öppnar upp för mer omfattande inskränkningar i våra grundläggande fri- och rättigheter).

Är mäns åsikter relevanta?

Lady Dahmer skriver om en man som tycker till.

Hon läser vad sångaren Erik Segerstedt skrivit om skönhetsideal på Instagram: ”Tror inte jag känner en enda kille som uppskattar det där… så man undrar hur idealet skapas?” Och hon undrar: ”Varför tror typ 99,9% av alla män på jorden att deras åsikt är så viktig och relevant?”

Tja, varför tror hon själv att hon har någon viktig och relevant åsikt? Det tror nog de flesta att de har, oberoende av kön. Erik sade dock aldrig att hans åsikt (som egenligen är en fråga) är viktig och relevant. Han undrar varför det rådande skönhetsidealet existerar, om de flesta män inte uppskattar det. Det är en legitim frågeställning.

Feminister är ofta noga att påpeka att skönhetsidealet är skapat av män för män. Det är något män vill ha, för att förtrycka kvinnor genom att upprätthålla en maktposition i samhället, vilket de bl.a. gör genom att reducera kvinnor till sina kroppar. Ni kan jargonen lika väl som jag. Den här typen av teorier lägger skuld på män, för vad män gör och vad män vill ha. Och Lady Dahmer undrar varför män tror att deras åsikt är relevant? Kanske för att ingen ism fäster större vikt vid betydelsen av mäns åsikter än radikalfeminismen.

Om karriär och arbetsliv

Fanny skriver om karriär och arbetsliv.

Hon säger att ”karriär” för henne är ”så mycket mer ångestladdat” än ”utseende eller relationer med män”. Det motsäger i så fall idén att män framställs som starka, när de skildras i mån av ekonomisk framgång med dyra kostymer, armbandsur och bilar. Förväntningar på karriär är i själva verket ”mer ångestladdat” än ”utseende”.

Hon menar att ”fast anställning är ett jävla privilegium”. Ja, förvisso, eftersom det är en politiskt skapad anställningsform.

Hon skriver att det här är ”problematiskt ur ett feministiskt perspektiv”. Säkert. Men kan hon, handen på hjärtat, säga något som inte är det? Det är en del av lockelsen med postmoderna teorier. De kan tillämpas på allt, problematisera allt, och saknar kriterium för när något faktiskt slutar att vara problematiskt. Ett pseudovetenskapens signum.

Hon vill ha ”möjligheter till att leva ett bra liv” utan att behöva ”dubbelarbeta så att jag blir sjuk”. Om du behöver dubbelarbeta för att kunna möta dina utkomster, borde du kanske se över din konsumtion istället? En utöver CSN-lån skuldfri och barnlös person har i allmänhet inget problem att leva ett bra liv på en (1) inkomst.

Hon behöver kunna leva ett bra liv ”oavsett vilka val” hon gör. Ett Eldorado eller Schlaraffenland således, där de stekta sparvarna flyger in i munnen av sig själva? Det finns goda möjligheter att leva ett bra liv i dagens Sverige. Men inte oavsett vad man gör. Man får hjälpa sig själv på traven lite också.

Om reklam: en studie i källkritik

Moralfjant skriver om reklam.

Hon länkar till en studie. Någon mer än jag som blev förvånad? Plötsligt någon som tycker att empiri är intressant, och det är ett stort kliv framåt. Men studien, som visar att 9 av 10 kvinnor och 3 av 10 män mår dåligt av reklam, lider av vissa brister. Nästa steg i processen är källkritik.

Studien baseras på 1000 enkätsvar, vilket inte skulle vara tillräckligt för statistisk relevans enligt t.ex. SCB. Av dessa 1000 personer, utgörs 83 % av kvinnor och 17 % av män. Det statistiska underlaget för resp. könsperspektiv är alltså 830 kvinnor och 170 män. I synnerhet det låga antalet män är helt oanvändbart för statistisk relevans.

Studien kan också kritiseras för tydlig bias. När Sveriges Kvinnolobby, som redan i namnet demonstrerar bias, lägger ut en enkät på internet finns en påtaglig risk för att den attraherar enkätsvarare med liknande bias. Vissa av frågorna är direkt ledande, som t.ex. Q9: ”Upplever du att kvinnor i högre utsträckning än män sexualiseras i reklam, alltså framställs som sexiga genom hur de är klädda, hur de står eller hur de interagerar med personer och saker?” Även andra frågor följer samma mönster.

Och slutsatserna av denna från början mycket bristfälliga undersökning är bortom alla rimlighetens gränser:

Den stereotypa skildringen av kvinnor och män i reklam får långtgående konsekvenser för individen och samhället. Den legitimerar och förstärker maktordningen mellan könen och är ett hinder för jämställdhet. Dessutom utgör den ett folkhälsoproblem. Onaturliga skönhetsideal och objektifiering av kvinnor i reklam skapar en snedvriden kroppsbild, låg självkänsla och dålig självbild som leder till utbredd psykisk ohälsa och ätstörningar.

Att vilja sammanföra teorier med kunskap är en oerhört positiv grundpremiss. Men på egen hand räcker den som vi ser inte långt. Nu behöver vi fokusera på vetenskaplig metod, källkritik och vilka slutsatser en studie stödjer och inte.

Reklam och yttrandefrihet

Lady Dahmer tror inte vi behöver reklam för mjölkersättning.

Hon skriver att förbud mot sådan reklam ”är snarare positiv”, och önskar rentav ”att förbudet kunde sprida sig till fler områden”. Kan det vara så att hon instämmer med Fanny Åström, som menar att yttrandefrihet är ”liksom bara tankar” som ”betyder inget” och ett ”så jävla ointressant ‘ställningstagande’”? Viljan att inskränka yttrandefriheten, inte bara på en punkt utan på ”fler områden”, för att man tror att vi inte ”behöver” den, är kännetecknande för fascism.

Hon menar att det ”behövs mer kunskap”. Säkerligen. Som prof. och specialistläkare Agnes Wold skrev i DN saknar förbudet ”ett vetenskapligt förhållningssätt”. (Hon påpekar också att det inskränker yttrandefriheten, och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.)

Hon hävdar att det ”kommer verkligen inget gott ur” reklam, för att den ”drivs enbart av ekonomiska intressen”. Men om det aldrig kom något gott ur ekonomiska intressen, skulle det idealiska samhället vara en återgång till den levnadsstandard man hade före neolitikum. (Det var under neolitikum, eller yngre stenåldern, som man började med fasta boplatser i anslutning till jordbruk — ett flagrant ekonomiskt intresse.)

Hon säger att det ”som drivs av ekonomiska intressen” brukar ”anta en ganska oetisk form till slut”. Ett väldigt kategoriskt påstående i behov av empiriskt stöd.