Att finna den sanna kärleken

Fanny skriver om den sanna kärleken.

Hon säger till en början att det ”är mycket möjligt att det finns någon för mig som är ‘den rätta'”, men lite senare att hon ”tror inte att den rätta finns”. Hur går det ihop?

Hon menar att det är ”ganska ovanligt” att uppleva det som brukar kallas för ”sann kärlek”. Jag vet inte. Det är möjligt. Min syn på kärlek skiljer sig nog från den rosafluffiga disneyfierade typen — om det är den hon menar. Jag gör bl.a. en fundamental distinktion mellan kärlek och relation; det är fullt möjligt att älska någon utan att kunna fungera bra i en intim relation. Och att få relationer varar tills döden skiljer oss åt, ser jag inte som ett absolut hinder för sann kärlek. Jag har flera långvariga relationer bakom mig och upplever att de handlat om sann kärlek, trots att de tog slut. Förmodligen kommer jag ha varma känslor för dessa personer livet ut. Kärleken verkar sakna en av-knapp — åtminstone med mitt sätt att fungera på.

Hon påpekar att sann kärlek inte framställs ”som en kul grej som händer ett fåtal”, utan ”som en obligatorisk grej som måste hända för alla”. Det är fler än ett fåtal som får uppleva kärleken, men den uppstår väl inte speciellt ofta (jämfört med alla människor man möter och inte knyter ett sådant band till). Obligatorisk? Jag vet inte. Förmodligen finns en hel del optimism med i bilden. Man vill att alla skall finna kärleken.

Hon tror att det ”uppstår en massa problem i alla heteromonogama relationer”. Varför skilja ut tvåsamma relationer mellan män och kvinnor? Är dessa i särskilt hög grad drabbade av problem, och vad tyder i så fall på det?

Hon ogillar tanken på att anstränga sig ”till max för att hitta någon som inte finns”, för att hon då kommer att ha ”offrat oerhört mycket för en utopi”. Man skulle ju kunna säga detsamma om revolutionär kamp för ett nytt feministiskt kommunistiskt samhälle.

Hellre mord än romantik

Fanny skriver om romantik.

Hon skriver att vissa ”talar om att det är fint och bra med… ‘givande och tagande’ i relationer.” Ja, det är en grundsten i varje ömsesidig relation, så det är inte märkligt om någon tycker att det är fint och bra.

Hon menar att givandet och tagandet inte är ”jämnt fördelat, utan det är framförallt kvinnor som ger och män som tar”. Statistiska belägg för detta saknas.

Hon har stött på män som ”menar att det i en bra relation inte krävs att något känslomässigt arbete utförs”. Det gör det, men hur mycket eller lite beror nog en del på hur man fungerar, och hur man fungerar ihop. I vilket fall är inte känslomässigt arbete något som kan lastas på den ena parten. Det är något som till sin natur måste göras gemensamt.

Hon förstår att dessa män ”vill att det ska fortsätta vara just så”, när ”saker och ting bara händer utan att [de skall] behöva tänka på hur och varför”. Här tar hon sig tolkningsföreträde, genom att förutsätta att män tänker på det klandervärda sätt hon utgår från — vilket de kanske eller kanske inte gör.

Hon säger att det här är något ”som gör att jag och andra kvinnor kan bli känslomässigt exploaterade”. Med tanke på hon ser alla män som kvinnoförtryckare, framstår hon själv som en sådan exploatör. (Se även parallell till Lady Dahmer här.)

Hon kallar idén om en konfliktfri kärleksrelation för ”en grundsten i den patriarkala kärleksideologin” och ”en förutsättning för den patriarkala exploateringen av kvinnor”. Man skulle kunna tro att hon skyller ifrån sig, men självklart gör hon inte det. Även att skylla ifrån sig är nämligen patriarkalt!

Hon säger att vi måste ”se förbi det romantiska skimmer som patriarkatet placerat kring kärleksrelationer”. Ja, vad är inte patriarkalt förtryck? Frånsett tanken på att skjuta ihjäl folk i revolutionär kamp förstås. Jämfört med romantikens förtryck är tydligen mord rätt soft.

Om att hantera svartsjuka

Fanny skriver om att hantera svartsjuka.

Hon säger att tvåsamhet är något man behöver om man ”känner sig otrygg i relationen”, på grund av att kärleksrelationer är ”så oerhört laddade i vårt samhälle”. Hennes lösning är att betrakta sin relation ”mer som jag skulle betrakta en vänskapsrelation”, inte ”diskutera eller tänka på Framtiden”, så att hon inte känner ”att det vore en katastrof om relationen tog slut”.

Om man investerar mycket i en relation har man mycket att förlora (och omvänt). Vill man inte riskera att falla från höga höjder, är det säkrast att inte sträva mot dem. Nackdelen är förstås att man går miste om den höga höjdens vackra utsikt, som kan bestå i att t.ex. planera en gemensam framtid ihop. Var och en måste själv avgöra vad som ligger i ens intressen, utifrån ens egna värderingar och sätt att fungera.

Med detta sagt: tvåsamhet eller monogami är sällan en produkt av otrygghet. Det är för de flesta (i synnehet för de flesta som lever i eller vill ha tvåsamma relationer) en viktig förutsättning för att kunna investera känslomässigt i relationen. Den laddning som Fanny vill undvika, behöver inte vara en laddning som andra vill eller borde undvika. Att hoppa från iakttagelse av sina egna känslor till en generell utsaga om otrygghet påtvingad av ”vårt samhälle” är non sequitur.

Om behov inom relationer

Fanny skriver att hennes värde avgörs av om hon kan tillfredsställa en man.

Hon hävdar att kvinnor tränas att leva sig in i andras människors situation, ”något som män knappt tränas in i alls”. Något stöd för påståendet ger hon inte.

Hon säger att kvinnor till skillnad från män känner av den andres behov; män gör inte det utan måste få dem förklarade för sig. Till en gräns känner man naturligtvis en partners behov, därför att man lever med personen och känner denne väl. Däremot kan man inte förvänta sig att ens partner är tankeläsare, och sannolikt är man inte själv en så bra tankeläsare som man kanske vill tro. Kommunikation är en bra sak.

Hon menar att det till och med kan verka ”som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens”. Ja, så fungerar det förhoppningsvis inom en relation. Man mår bra av att se till att ens partner mår bra.