Fanny skriver om restaurangjobb.
Hon undrar ”till vilken nytta” restauranger alls existerar. Jo, för att erbjuda en ”trevlig upplevelse”. Jag är inte säker på vari kritiken består, men hon säger att restaurangbranschen är vidrig och onödig, och hon har ”svårt att se syftet med” den. Det behöver hon inte. Restauranger existerar inte för just henne, utan för de som vill äta hos dem. Det är väl ens ensak, varför man gör något så tämligen alldagligt som att äta på en restaurang? Nej, det förstås…
Hon ”ser hellre ett samhälle där folk lagar sin egen mat i högre grad, eller kanske lagar mat kollektivt”. Varför detta detaljintresse för hur andra människor äter middag? De är inte dina spelpjäser att flytta omkring som du råkar känna för. De är sina egna, med rätt att själva styra över sina mat- och matlagningsvanor.
Hon erbjuder i en uppdatering ett förslag. Det går ut på att minska ”den totala mängden jobb” och dela på ”det arbete som behöver utföras”. Jag kan inte hjälpa att att bli fascinerad varje gång en kommunist vill detaljreglera vilka varor och tjänster som miljontals människor i ett samhälle ”behöver” och inte. Det är så brödköer skapas.
Hon tillägger att hon förresten även anser att enskild matlagning ”är ett oskick”, och att matlagning istället bör ”organiseras gemensamt utan något vinstintresse”. Jag organiserar i alla fall min egen matlagning utan vinstintresse, eller utan monetärt vinstintresse, och det kanske vi kan acceptera som en kompromisslösning? Om inte fortsätter jag nog ändå, i alla fall tills NKVD knackar på dörren.
Tenebrism 